Intervju: Michael Jacksons koreograf om legendens sista tid – Finest.se
Reporter: Harrison Pierce
I filmen så ses du ofta jobba sida vid sida med Michael Jackson. Jobbade ni alltid så nära?
Vi var alltid så nära. Man liksom drogs till Michael. Du ville bara vara nära honom och han var så välkomnande, öppen och kärleksfull. Han gjorde sig själv tillgänglig. Alla murar han hade runt omkring sig var på grund av att människor inte lät honom ha en normal existens. Men så fort han var i sitt eget utrymme så var han bara en kille som älskade musik.
Hur var era första repetitioner under turnén? Var Michael självsäker eller nervös?
Jag frågade honom rakt ut, ”Är du nervös?” varpå han svarade ”Nej.” Så jag frågade igen, ”Säkert?” och då svarade han, ”Om du blir nervös, då börjar det sippra ut till resten av lägret och då har du en hög av nervösa soldater och du kommer aldrig vinna ett krig på det viset.” Då sa jag ” Okej, då blir vi inte nervösa” (skratt). Jag kommer ihåg att när jag var yngre så var det lättare för mig att göra saker för det var mindre rädsla och osäkerhet på grund av att man inte planerar att ha en planering. Du liksom bara gör det. Och det var på det viset som han var.
Hur verkade Michael må under repetitionerna?
Jag tycker att han var i väldigt bra form. Självklart var han ett härdat proffs – du vet, han var 50 år gammal, men det är också många av hans jämlika som gör det framgångsrikt. Som koreograf och dansare så var det fantastiskt att få vara i samma rum som honom varje dag. Som associate director var jag lyckligt lottad som fick föra samtal med honom och bidra begreppsmässigt till turnén. Som en förbunden manager till filmen, kände jag stort ansvar och heder över att få berätta historien om hans senaste kreativa process.
Hur kommer det sig att vi inte fick se Michael framföra ”moonwalken” i filmen?
Jo, saker som ”moonwalken” var något han bemästrade. Hans ikoniska signatur steg – så som snurra och cykla – det fanns ganska naturligt i hans kropp. Han behövde inte öva på det, precis som en operasångerska inte behöver öva de höga tonerna under en repetition. Michael var upptagen med att lyssna på sin musik, göra ljudcheckar, lära folk runt omkring honom, kommunicera om vad han förväntade sig och behövde från dem för att kunna göra ett så bra uppträdande som möjligt. Det du ser i filmen är inte hans fulla framträdande eller hans framträdande som helhet. Men för att människor ska få en glimt i hans sista skapande strävan, så tror jag att det är en välsignelse. Det svarar på många frågor som människor har och ger folket deras hjälte tillbaka för en liten stund. Jag är glad över att den inledande responsen har varit så lysande.
Var det något nummer som du var extra exalterad över att få koreografera?
Jag älskar alla nummer. Det första jag någonsin koreograferade med Michael var ”Dangerous” 1993, men det senaste var ”The Drill”, ett helt nytt stycke med all ny koreografi som du ser i filmen. Det är stycket som är mellan ”Jam” och ”They don’t care about us.”
Hur har ditt samarbete med Michael förändrats genom åren?
Jag var en av hans dansare 1993, sen blev jag hans koreograf och kompanjon året efter. Många gånger kunde Michael ringa mig klockan 03.00 på morgonen bara för att han fick idéer. Han kunde ringa och säga, ”Jag vet hur vi ska göra det här. Vi behöver inte göra den här låten eftersom vi gjorde den andra låten. Och den låten räknas verkligen som två låtar. Sen tar du bort det där…” Han var alltid snitsig, alltid kreativ. Under detta projekt så var han i mitten av ett album och samtidigt som han uppfostrade sina barn, och då verkade ett telefonsamtal logiskt för mig. Alla ligger och sover, telefonerna ringer inte. Vi kunde båda två koncentrera oss och prata lite, skratta och summera dagen. Det var väldigt svårt att ha en stänga-av-knapp när du hade så stimulerande dagar som vi hade under hans turné. Han jobbade alltid och inspirerade oss att jobba hårdare och bättre.
Hur vill du att människor ska komma ihåg Michael som artist och som man?
Jag skulle älska om folk skulle komma ihåg honom som en empatisk person. Han brydde sig djupt om många olika personer i världen, många var människor han inte ens kände. Han visste bara att någon någonstans led och det var nog för honom för att bli berörd. Folk visste om hans många generösa bidrag till välgörenhet av olika slag, men jag tror inte att människor känner till att han fortfarande har rekordet för det mest generösa bidraget. Ingen annan känd person har någonsin gett lika mycket. Jag tycker att han ska bli ihågkommen som en varsam hjälte. Han var oerhört talangfull men han tog aldrig åt sig äran för sin egen talang. Han sa, ”Jag är ett kärl. Jag vet att det finns saker som är större än mig. Jag ger bara folket budskapet.” Han var väldigt mycket så hela tiden. Jag tror att människor ofta misstog hans godhet för svaghet och antog att han inte hade kontroll över sitt liv, men det hade han, och han var ansvarig för sina barns liv. Han var en kärleksfull pappa och familjen reste överallt tillsammans. Bara att höra honom tala om hans filosofier om livet, om andlighet och hans familj var så gripande. Jag skulle säga till honom, att när du gör din nästa biografi så måste du göra den med ljud så att folk kan höra böjningen i din röst, du vet, hur passionerad du är. Människor har hört meddelandet, men jag tror inte riktigt att de har lyssnat på vad han verkligen ville säga. Förhoppningsvis efter att ha sett filmen så kommer publiken att förstå vilken utmaning det är att göra positiva förändringar i världen. Det var hans huvudsakliga mål för att komma tillbaka till rampljuset.
Försökte Michael alltid att övervinna sig själv?
Michael försökte alltid att lägga till, till det han redan hade. Han försökte inte att på nytt uppfinna hjulet. Han brukade alltid säga, ”Om det fungerar, då behöver vi inte ändra det. Är det inte trasigt, laga det inte.” Så, det var ju några saker som var väldigt heliga. Du vet, till exempel ”Billy Jean” och ”Thriller”. Det fick man inte ändra på. Bara lägga till. Hans musik och hans konst fortsatte att växa. I filmen kommer folk att kunna se hur vi tog hänsyn till allt det. Det var inte bara låtar för honom. Jag frågade honom ofta, ”Vilken är din favoritlåt?” varpå han svarade , ”Jag kan inte välja en. De är alla mina barn. De är alla mina favoriter.”
Var det ansträngande att försöka innefatta hans bröder i Jackson Five tribute sektionen?
Vi hade en kort lista med artister som vi hade älskat att få ha med Michael på scenen. Du vet, det hade varit en no-brainer att ha hans familj där. Jag hade älskat över allt att få se hans bröder komma ut under Jackson Five blandningen. Jag skulle också älskat att få se Janet komma ut på scenen och sjunga ”Scream” live med honom. När vi gjorde den kortfilmen 1995, var det så underbart för att jag fick min start med Janet som dansare på ”Rhythm Nation” 1990. Så, att börja med henne för att sen jobba med Michael i en så stor omfattning för att sen jobba med Janet under senaste MTV Video Music Awards tribute, det var en cirkel i en helhet. Innan han dog, så var jag utan tvekan överväldigad av möjligheten att inkludera Janet, jag tror att fansen skulle ha älskat det.
Har du något favorit ”Michael” ögonblick från tiden då ni jobbade tillsammans?
I dansvärlden minns jag att vi kollade på många modeshower tillsammans. Han älskade catwalken. Det var det som inspirerade tjejen i ”The way you make me feel.” Det var därför han jobbade med Naomi Campbell i ”In the closet” och med Iman i ”Remember the time.” Han älskade mode, aristokrati och haute couture. Men i benämning av livsögonblick, då älskade jag verkligen då jag träffade hans barn för första gången, för Michael var en annan man när han var runt dem. Han hade andra prioriteringar. Hans liv hade en annan mening. Bara glädjen de gav honom. Han brukade lägga sig på golvet och spela spel, bara ha roligt. Det var kul att se. Barnen var alltid hemma under dagen då vi repeterade. Men sen kunde de komma till studion och kolla när Michael Jr. gick upp och gjorde sin grej och Paris tenderade att sköta om huset. Hon var väldigt medveten om var allting fanns och hade ett schema för lunchen. De älskade och skyddade honom så mycket. Jag tror att det faktum att deras pappa inte är med dem fysiskt är väldigt svårt, men förhoppningsvis så kan de få någon känsla av att vara med honom igen genom den här filmen. Jag är väldigt nervös inför att de ska se den en första gång och få höra vad de tycker om den.
Vad är Michaels arv till dansvärlden?
Jag tror att Michael Jackson skapade ett språk och en stil som var hans egen. Som de stora innan honom – Fosse, Baryshnikov – bidrog han med mängder till dansen och jag tror att han kommer att fortsätta göra det. Du kan se hans uppmuntran väva genom många nutida artister som vi ser hela tiden, likaså människor som vi ännu inte sett. Jag tror att han skulle vara glad över det. Han tog det som smicker.
This is it på DVD släpps idag onsdag 24 februari
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
