Jag träffade dig på inspelningen av MTV Chorus, är den typen av TV-framträdanden vardagsmat för dig nu?
– Det blir vanligare och vanligare, och det blir faktiskt bara roligare och roligare. Jag är inte nervös utan tycker bara att det är kul att vara med i TV. Det största jag gjort hitintills är Bingolotto, de har över fyra miljoner tittare. Jag var faktiskt inte nervös då heller, man tänker inte på alla tittare när man är i en liten studio, i så fall är det lättare att bli nervös när man spelar live för 15 000 pers, eller 40 000 pers som jag gjorde i Norge på VGs stora årliga fest.
Hur mycket tror du att det påverkat dig att du växt upp i en musikfamilj?
– Självklart att det har påverkat mig, förmodligen mer än jag tror. Klart att jag blev inspirerad när jag som treåring hängde med pappa på hans spelningar. Musiken har alltid funnits runt omkring mig på ett naturligt sätt. Men min farsa var aldrig en sån där fotbollsfarsa som prackade på och försökte få mig att öva mer. Om han hade pressat mig så hade jag nog tappat mitt brinnande intresse.
Du skriver suveräna låttexter, jag gillar speciellt “Don’t hate on me“. Hur gör du för att komma på så bra texter?
– Don’t hate on me skrev jag i slutet av det senaste förhållandet som jag hade innan jag blev singel. Jag skrev om det man ofta känner i slutet av ett förhållande. Hon var solskenet när jag gick upp på morgonen men samtidigt den onda törnen som jag inte behövde när jag var svag. This is for you this is for me, vi har båda varit inne i det här förhållandet på samma premisser, var inte arg på mig men jag drar nu. Lite så. Jag skrev texten jag när jag hade den känslan aktuell. Jag har jättesvårt att hitta på saker, utan skriver om sånt jag känner just då när jag skriver.
Hur gammal var du när du skrev du din första låttext?
– Jag började med musik långt innan jag skrev mina första låtar. I tvåan på lågstadiet lärde jag mig att spela instrument och körde Guns n’ Roses covers i femma in någon replokal. Min första låttext skrev jag när jag gick i åttan.
Oj om du var ett sånt geni är det ju lite av ett under att ingen pushade dig hårdare redan som barn. Är det för att du är uppvuxen i Norrland?
– Jag bodde i Solna utanför Stockholm fram till jag var sju år, sen flyttade jag till Ramsele, en by med 4000 invånare. Det var skyddad verkstad. Lugnt och fridfullt, alla känner alla. Det har nog påverkat mig på det sättet att jag är en lugn person. Jag tror att alla barn skulle må bra av att växa upp i sån miljö. När jag var 19 och hade gått ut gymnasiet flyttade jag tillbaka till Stockholm.
En av dina låtar ”Evergreen” har spelats in av Backstreet Boys och är planerad att vara med på deras kommande album. Hur lyckades du med den bedriften?
– Jag skrev ”Evergreen” med låtskrivarna till Pinks ”Stupid Girls” och Sophia Somajo. Jag skrev låten till mig, men sen hade deras management i New York pitchat in den till Back Street Boys, först blev jag irriterad för att de hade skickat låten utan att fråga mig men sen så tänkte jag att det var bra att ha med en låt på deras album.
Låtskrivare tjänar väl mer än artister?
– Ja det stämmer att låtskrivarna tjänar mest på själva låten, fast artisterna kan tjäna massa pengar på hela apparaten runtikring låtarna.
Du släpper ditt debutalbum ”Lucky Thirteen” den 7 november på eget bolag. Vad har varit svårast med att få ihop ett album?
– Att behålla en röd tråd genom alla låtarna för att skapa ett enhetligt album var svårt eftersom jag blandar så otroligt många olika stilar. Ska, reggae och 60-tal blandat i min egen popförpackning. Men sen så släppte jag på det och lät min röst vara den röda tråden istället.
Vem är din absoluta drömartist att få jobba med?
– Sting skulle jag vilja skriva en låt med, för The Police som han var med i är en av mina största inspirationskällor. Sen skulle jag vilja göra en låt med Amy Winehouse för hon är en av de bästa sångerskorna som finns just nu. Och så skulle jag vilja jobba med musikproducenten Mark Ronson, han är jävligt duktigt och har ett coolt sound på sina produktioner.
Anine Bing som också bloggar på Finest är med i din videon till din tredje singel ’Miss Blue’. Uppstod det någon kemi er emellan vid inspelningen av videon?
– Absolut men bara på ett vänskapligt plan. Men jag kan ju inte förneka att hon är vacker såklart. Det var faktiskt jag som föreslog att vi skulle ha med henne i videon.
Vilken typ av tjejer gillar du?
– Svårt att säga någon speciell typ. Tjejen måste såklart vara attraktiv, men det finns så oerhört mycket olika saker som kan vara attraktivt.
– Det skulle ta för lång tid att gå igenom allt som är attraktivt… Men det är viktigt att tjejen har drömmar och mål, brinner för något eget och inte bygger upp sitt liv kring mitt.
Du har en lite alternativ klädstil. Har din far Roger Pontare som är känd för sina scenkläder påverkat dig även där?
– Både min mamma och pappa är extrema åt olika håll, pappa har helt utflippade kostymer, men deras öppna attityd har jag nog tagit till mig. Pappa har aldrig kommit med tips men jag har säkert blivit färgad av hans syn på det sätt att jag vill sticka ut och gillar att skapa min egen stil som jag tycker är snygg.
Hur valde du namnet på albumet ”Lucky thirteen”?
– 13 är mitt lyckonummer eftersom jag är född fredagen den 13 maj och så är det är det 13 låtar på albumet. Plus att min lillebror är född sju år senare på samma datum.
Vad betyder Internet för dig?
– Det betyder otroligt mycket, för det är ett sätt att dela med sig av sin vardag. På min hemsida har jag en fotoblogg, jag ska bli bättre på att skriva längre bildtexter så blir det roligare för besökarna. Och jag tycker att det är så jävla coolt att man kan ta en bild med mobilen, skriva lite och sen kunna skicka upp det på sidan direkt. Och Myspace är grymt. Där möter jag folk från olika delar av världen snabbt och enkelt, folk jag förmodligen aldrig hade fått kontakt med om det inte var för Internet.
– Och sen kan man göra helt fantastiskt bra saker på Internet, till exempel gå in på www.vincent.cd och förbeställa mitt album!
Hur har det påverkat dig och din karriär att du är en Pontare?
– Det finns fortfarande folk som inte vet att han är min farsa. Det var en sak jag lärde mig redan som tonåring, att när folk fick veta att han var min pappa så kunde de bli så himla trevliga helt plötsligt och situationer ändras. Jag har snarare försökt tona ner det och använder sällan mitt efternamn. Absolut inte för att jag skäms över min pappa utan för att jag vill stå på egna ben och bli sedd för den jag är och bli respekterad för den musik som jag gör.
Hur ser hösten och vintern ut för din del?
– Jag ska ut på en höst- och vårturné. Sen kommer jag ganska snart att börja skriva nytt material igen. Man blir otroligt laddad när man slutfört ett album. Man vet vad som gick fel och vad som gick rätt, man har facit på hand helt enkelt. Så det känns jävligt kul. Jag har även fått väldigt positiv respons från utlandet, så ska följa upp det och kolla vad som händer.
Och hur går det med kärleken?
– Det skulle såklart vara grymt att träffa någon som jag kan vara med, men jag känner ingen stress, jag trivs med att vara singel. Men jag dejtar ingen just nu så…
