Krönika: Att vara en supersingel – Finest.se
Det har pågått en debatt de senaste dagarna angående boken ”Självbo”. Boken handlar väl ungefär om att inse att man klarar sig alldeles utmärkt själv och inte nödvändigtvis måste sträva efter det där optimala familjelivet med allt vad det innebär. Debatten kring detta är ju fullständigt hjärndöd, då vi faktiskt lever i ett samhälle utan tvångsgifte och därmed också borde ha ett ganska öppet synsätt på hur folk väljer att leva sina liv.
Hur som helst. Personligen har jag otroligt svårt att tro på evig kärlek. Om detta bottnar i att jag är skilsmässobarn eller att jag vet av egen erfarenhet hur läskigt enkelt det är att sabba en relation, det kanske vi kan låta bli att fördjupa oss i. För det finns ju faktiskt ingenting finare än när två personer gifter sig, och jag hoppas verkligen att jag en dag kommer att känna mig så säker på en annan människa att jag kan säga ”tills döden skiljer oss åt” och verkligen mena det.
För tillfället är jag ganska långt i från den illusionen. Och detta är vad jag ska berätta om i dag, kära läsare. Jag ska dela med mig av en bit av mig själv som jag gärna koketterar med i vissa stunder, men som jag egentligen inte är så nöjd med.
Det började för ganska exakt två månader sedan. En milstolpe gick i graven. Jag gjorde slut med en kille som både tagit mig över eld och vatten och tryckt ner mig i leran. Jag blev alltså singel. Singel -jag älskar att smaka på det ordet. Singel. Hur som helst. Man ställs ju alltid inför ett val i det där läget; Ska jag bli en hälsosam singel som lägger den nyfunna extratiden på att gå på yoga och matlagningskurser? Eller ska jag bli den där tjejen som går ut och dricker som ett as med grabbgänget när alla (jo, ALLA) tjejkompisar är hemma och tofflar med sina respektive?
Vad tror ni själva? Har ni träffat mig en enda gång eller läst min blogg vid något tillfälle så vet ni ju. Jag valde det sistnämnda alternativet, och blev -som jag tycker om att kalla det- en supersingel. Super, i detta sammanhanget syftar alltså inte till böjningen av ordet supa, utan vi talar här om superlativet super.
Jag har gått in för min roll som supersingel på ett mycket konsekvent sätt. Fredag kväll sänker jag en vinare och gärna ett par tequila för den delen. Går ut med bästa killkompisarna och beter mig, i korta drag, som ett svin. Ramlar sedan hem runt femsnåret med en påse mat från Sibylla i näven, skrattar som en mentalpatient i sängen när jag inser hur full jag är, för att sedan somna. Lördag morgon när jag vaknat ringer jag tjejkompisarna. Finner att den ena är på Ullared med barnen, den andra storstädar lägenheten inför lunchbjudning med pojkvännens familj och den tredje är ute på långpromenad med hunden.
När jag konstaterat att allt var precis som jag anat på den fronten kravlar jag mig fram till stereon och trycker på Hallelujah med Jeff Buckley. Och så lägger jag mig i fosterställning och funderar över vad jag ska göra med mitt liv. Gottar mig lite i bakfylleångesten. Kedjeröker gärna en stund för att, så att säga, bré lite extra smör på mackan.
Då klockan börjar närma sig eftermiddag sätter jag mig vid datorn och bloggar lite. Låtsas vara i valet och kvalet mellan lugn filmkväll hemma och en repris på gårdagen. Både jag och de som läser vet ju hur de närmaste timmarna kommer att fortlöpa. Jag kommer att halvspringa upp till stan för att hinna in på systemet innan de stänger, välja en annan kassörska än den jag handlade av dagen innan och därefter inleda operation ”sms:a ihop skön förfest”.
På detta sättet passar jag på att bete mig när jag är singel. Jag väljer att inte tänka för mycket på det, då jag vet att det inte är så vettigt. Enligt min egen mening alltså. Jag dömer andra som lever på samma sätt, ganska hårt. Förnekar att jag är likadan själv. Nu har jag väl tänkt att detta leverne inte ska eskalera mer än nödvändigt. Det ska i alla fall inte sluta med att jag skriver en bok som heter ”Självbo”.
Tanken slog mig just att risken är större att självbiografin får namnet ”Singel -snabbaste vägen till Antabus”, men det var ju en ganska hemsk tanke så den väljer jag att inte utveckla mer.
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
