Krönika: Därför drar jag aldrig in en vinare på krogen – Finest.se
Det finns saker vi skäms över. Minnen som får en att rodna till oigenkännlighet. Som sommaren då jag och min bäste vän Nikos bestämde oss för att bli stekare. Det var på den tiden då det fortfarande var socialt accepterat att köra Hummer. En tid då varenda Stureplans- stekare med självrespekt gick runt i kavaj över en luvtröja, alternativt en brutalt v- ringad t-shirt med häftigt tryck på. Den enda hårprodukt som existerade för män var DaxVax och tumregeln var att skorna skulle vara minst sjuttio centimeter längre än ens penis i erigerat tillstånd.
Vi hade allt. Utom Hummern.
Kvällens självklara samlingsplats innan man begav sig ut i natten hette Crazy Horse och hade Jack Vegas- maskiner och ljuvligt blaskigt öl. ”Greven”, Peder Fogstrand, räknades som b- kändis och inte som byfåne. Det fanns människor som på fullaste allvar menade att USA:s invasion av Irak skett av ”humanitära skäl”. Att ha synts i teve räknades som mer nobelt än nobelpriset och hade man knullat i teve så blev man dessutom adlad och fick hälsa på kungen.
Dogge Doggelito var känd som halvkriminell förortspoet och rappare och var inte Sveriges mest folkkära cykelförsäljare. Metrosexuell var ordet på allas läppar sedan David Beckham målat sina naglar rosa och klippt mohikanfrisyr. Människor vallfärdade till Robinson- Robbans barturné för att se honom ställa sig på händer och dricka öl med arslet eller för att dricka drinkar han stoppat sin snopp i. Mobilkameran lanserades och folk förundrades över bilderna som var av sämre kvalitet än övervakningskamerabilderna från Efterlyst.
Själva stod vi oftast på Laroy med en flaska vitt vin i en silvrig skål med is i och försökte se blasé ut samtidigt som våra stackars förvirrade själar sjöng av lycka för att vi sluppit betala inträde. Med en cigarett i mungipan betraktade vi avundsjukt fullblodsstekarna som satt vid drinkborden omgivna av bystiga blondiner och sprutade champagne på varandra.
En kväll, då vi som bäst stod och marknadsförde oss själva som arvingar till minst två internationella koncerner, gick en riktig stekare förbi oss.
Ett praktexemplar av den nu nästan utdöda arten Stekosaurus Rex.
Oavsiktligt stötte han till vårt bord. Vår surt förvärvade vinflaska föll till marken. Pissvinet, i vilket vi investerat merparten av vårt studiebidrag i hopp om att få utbyta saliv med någon blond skönhet från Östra Real innan vi gick hem till våra pojkrum och såg på senaste reprisen av Big Brother, låg utspillt bland fimpar och snusprillor på Laroys golv.
”Hörru, du får fan ta och betala den där”, ropade jag, eller om det var Nikos, indignerat efter stekaren.
Han vände sig om och gav oss en föraktfull blick. Sen tittade han på vinflaskan som låg vid våra fötter och fnös. Tog upp sitt kort och ropade till en förbipasserande kypare:
”En flaska mousserande bajs åt smågrabbarna.”
Pascal Engman är skribent på finest och författar även succébloggen Mitt liv som blogg. Gå till bloggen!
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
