Jag antar att man kan dela upp mina vänner i två läger; de som trivs bäst i stan och håller ganska
strikt på principen att ska det festas ska det göras inom de civiliserade gränserna av stan, helst på
ett ställe där du inte kommer in om du har förra årets peep-toes på fossingarna. Och så har vi
de som är lite mer öppna i sitt tänk -de som gärna drar på sig ett par mysbyxor, sätter sig i bilen och
åker fem mil till en glänta i skogen för att hinka i sig öl.
Lättast har jag för att identifiera mig med de förstnämnda -jag trivs i stan. Men efter omständigheter
har det fallit sig så att jag nu bor ihop med en av skogsmänniskorna, och jag har därmed lyckats
fastna lite emellan de här två gängen. Det jag nu ska berätta är en upplevelse som ägde rum en kväll
i somras, då jag hade lovat skogsmänniskorna att följa med dem på någon slags fest.
Junikväll. Självklart åkte vi Volvo till den här tillställningen, bara för att späda på klyschan. Jag satt i
framsätet, de satt fyra där bak och efter ett par mil vågade jag fråga chauffören vart vi var på väg
någonstans. ”Jakobs Loge” svarade han med ett flin. Ja, det var ju jävligt kul, tänkte jag och såg halva
min bardom passera revy framför mina ögon. Min mor hade släpat med mig till den där logen ett par
gånger för att titta på Arvingarna när jag var liten.
(forts.nästa sida)
Det såg ut exakt som jag mindes det. En stor, röd lada mitt ute i skogen.Varken mer eller mindre. På
parkeringen, som var ungefär tio gånger så stor som själva festområdet, trängdes pråliga amerikanare
med rostiga epa-traktorer. Jag gled med blicken över havet av bilar, men stelnade till när mina ögon
plötsligt mötte en stor, svart buss med texten ”LASSE STEFANZ” över hela sidan. Hoppsan hejsan,
sa mina vänner och ojade sig över att de minsann glömt berätta att de skulle spela i kväll. Sanningen
är ju naturligtvis den att de vet mycket väl att jag aldrig hade följt med om de informerat mig om detta.
Men nu stod jag där, sex mil hemifrån och var ändå i sällskap av goda vänner. Så jag bestämde mig
för att tänka positivt och göra det bästa av situationen. Det höll i ungefär fyra minuter, tills jag besökte
baren. Eller, baren förresten -det såg mer ut som ett sånt där stånd på en fotbollsturnering där någon
engagerad mamma sålde kaffe och korv. Hur som helst. Av gammal vana beställde jag en Cosmopolitan,
men bet mig genast i tungan när jag mötte ”bartenderns” tomma blick. Jag väntade på att han skulle
nicka sådär som de alltid gör innan de skuttar i väg och börjar mixtra bakom bardisken. Bartenderns
ögon visade inga tecken på igenkännande. Det fanns inte minsta antydan till nick. Bara en blick som
sa ”vaa..?” Tafatt försökte jag förklara vad det var för konstigt jag beställt, tills min väninna kom fram
och räddade situationen. Hon himlade lite med ögonen åt bartendern samtidigt som hon nickade mot
mig -som för att säga ”hon är ny här.”
(Forts.nästa sida)
En cider fick jag i alla fall med mig, men den lämnade min väninna över till sin pojkvän och tog mig i
handen. Hon ville ta vägen över dansgolvet ut. Efter halva vägen stötte vi på ett charmtroll med
jeansväst, långt skägg och rester av lössnus mellan tänderna. Han tog oss i var sin hand och började
slita oss till sig och i från sig med en sådan fart att jag trampade snett på klackarna och snubblade
omkull. Där låg jag på trägolvet och såg hur snubben fortsatte att slita i min väninna. Först då förstod
jag att det var någon slags dubbelbugg han försökt sig på. Mörbultad och irriterad begav jag mig mot uteplatsen för att se vart min alkohol tagit vägen. Jag tänkte att ska jag överleva det här behöver jag bli ordentligt full.
Kvällen fortlöpte i samma melodi. Lasse Stefanz spelade -jag drack. Mina vänner buggade -jag stod
utanför och försökte lära mig stegen. En storvuxen karl i neongul Fristadsjacka tryckte upp snus under
läppen på mig -detta reagerade jag inte ens på. Vid det laget var jag härdad. Som grädde på tårtan
ramlade jag ner för en livsfarlig brant när jag skulle ut i skogen och kissa. Då kände jag dock att jag
hade fått nog. Det här var en helt ny värld för mig och hur mycket jag än försökt jag var en slagen kämpe.
Dagen efter vaknade jag med blåmärken över hela högra sidan. Jag hade rester av lössnus i halsen.
Och för första gången i mitt liv var det inte bara skitsnack när jag muttrade mantrat ”aldrig mer, aldrig
mer” om och om igen.
