Krönika: Nytt personbästa i fylletabbar – Finest.se
Det brukar bli så, att jag väntar några dagar med det. Inte för att jag gillar lukten av sprit i hela lägenheten och inte heller för att jag njuter av kräkreflexen jag får av bara tanken på att sätta i mig bottenskrapet i flaskorna som står kvar på vardagsrumsbordet. Nej. Jag skiter helt enkelt i det. Förnekar att förfesten och även fyllan någonsin ägt rum.
Nu har jag i alla fall tagit tag i städningen och därmed också drabbats av flashbacks –korta minnesbilder- från kvällen då jag sa fuck you till allt vad socialt omdöme och eftertanke heter. Jag tror nämligen att jag lyckades slå personligt rekord i att göra bort mig störst antal gånger på kortast möjliga tid.
Det började bra. Det gör ju alltid det. Förfest med ett gäng underbara tjejer. Lite ölspelet, lite ”jag har aldrig”, mycket skvaller och minnen från the old days. Det var när vi kom iväg till krogen som jag tappade alla spärrar. Vi klev in på O’learys, och det första som hände var att jag och min väninna Jempan sprang rakt in i två chefer från mitt förra jobb. (Fortsättning på nästa sida.)
Jag kramade om dem båda, frågade hur läget var och presenterade dem för Jempan. ”Jaha, är det här han som du…?” sa hon och pekade på den yngre av cheferna. ”NEJ NEJ! DET HÄR ÄR INTE HAN SOM JAG LÅG MED! DET VAR EN ANNAN CHEF!” tjoade jag, varpå de båda cheferna hoppade till och tittade på mig med blickar som ställde tusen frågor. Frågor jag inte kände för att besvara så jag skuttade vidare, in i vimlet.
Senare satt jag vid ett bord tillsammans med en killkompis, T, och en av hans vänner, J. Den sistnämnda hade jag bara träffat en gång tidigare. Med oss satt även en tjej som på ett ganska uppenbart sätt stötte på J. ”ALLTSÅ, JAG LOVAR ATT DU FÅR LIGGA MED HONOM!” hojtade jag. ”JAG HAR NÄSTAN GJORT DET EN GÅNG OCH DET VAR TAMEFAN LÄTT ALLTSÅ!”
Pinsam tystnad här. För ett kort ögonblick frågade jag mig själv varför jag sagt sådär. Men efter ett kort resonemang som gick ut på att man faktiskt inte säger precis vad man tänker tillräckligt ofta, bestämde jag mig för att det inte var så farligt ändå.
Tillbaka till cheferna. Då den äldre av dem hade överröst mig med komplimanger när jag träffat dem precis när vi kom in, bestämde jag mig för att skoja till det lite. Tänkte driva lite med mig själv och honom, och.. ja, lägga in en stöt helt enkelt. (Fortsättning på nästa sida.)
Fick syn på honom vid ett bord tillsammans med ett par yngre tjejer och ytterligare två chefer från samma företag. Där klampade jag upp, lade armen om chefen och frågade på ett mycket närgånget sätt hur livet lever nuförtiden. ”Jo då, det är bra. Förresten, det här är min dotter, Sandra” sa han och pekade mot en av de yngre tjejerna i sällskapet. Här blev jag för första gången under kvällen mållös. Sträckte fram handen för att hälsa på dottern, och stammade sedan något om att jag skulle gå till baren -varför jag nu kände att det var dags att dricka mer. Det är en jävla gåta hur jag fick ihop det där.
På det där viset fortlöpte kvällen. Jag lade pinsamhet efter pinsamhet och dumhet efter dumhet, till listan av idiotiska saker att ha ångest över dagen efter. Och det kan ni ju hoppa upp och klappa er på att jag hade. Jag vaknade efter att ha legat och tittat på en Vänner-box till halv sex och sedan fått en imponerande fyra timmars sömn. Fortfarande full som ett ägg låg jag och stirrade på DVD-menyn som stod på. Jag bara stirrade med tom blick i säkert en timme.
I min hjärna pågick ett kaos. Allt var en enda röra i ruinerna av vad som under gårdagen verkat som så otroligt bra idéer. Jag försökte hitta charmen i att än en gång ligga bakfull och undra vart fan jag är på väg i livet.
Det gick väl sådär, får man lov att säga.
Foto: Robert Reiskog & Josef Peyre.
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
