En tanke slog mig för några veckor sedan. Tänk om Marcus Birro är ett pr-geni rakt igenom. Hela hans attityd, alla hans uttalanden och hans sätt att förhålla sig till den uppmärksamhet (och kritik) han får – bara är enligt strategin i En Enda Stor Plan.
Alla som följt kriget mellan -och debatten kring- Alex Schulman och Marcus Birro vet att den sistnämnda av dem inte har mycket till självdistans. Det har ni väl märkt? Han är lite som ett barn på det sättet att när han får vara med och leka är han hur vettig och bra som helst (exempelvis när Sigge Eklund debatterade kring Twitter och internet i Kvällsöppet, där ju Birro sitter med som någon slags tyckare) men så fort han får kritik i någon form blir det ett jävla gnäll. Då är alla mobbare och helvetets grindvakter. Förutom han själv, för han är ju offret.Varenda gång.
Som jag inledde med; Birros största handikapp är ju det att han inte har någon distans alls till sig själv och det han sysslar med. Han kan inte skaka på huvudet åt sig själv, skratta lite och tänka att ”det där kanske var lite gjort larvigt av mig”.
Eller kan han det?
Låt oss nu bara leka med tanken att Birro satt en dag för några år sedan och funtade på hur han bäst skulle kunna göra sitt namn till ett av de största och mest omdebatterade i Sverige. Helt klart skulle ju ett sådant resultat medföra en hel del fördelar i det yrke han valt, menar jag. Han vände och vred på alla möjliga alternativ. Skulle han ställa upp i en dokusåpa? Skapa skandal på en nattklubb? Uttala sig högerextremistiskt i en kvällstidning?
Så plötsligt slog det honom. Han skulle göra sig själv till riksoffer. Tycka synd om sig själv, gnälla och moralpredika så att folk på allvar trott att han tappat alla begrepp om vad som är vettigt. Det är alltså en mycket skön variant av Birro jag ser framför mig, som bestämmer sig för detta. Han skrattar gott åt planen, och så börjar han mejsla ut den så väl han bara kan.
Skulle det inte vara enormt befriande om det var så? Om han lurat oss alla från första stund? Vore det inte ett fredsbesked för mänskligheten att veta att Marcus Birro varje dag går hem från jobbet, tar av sig masken och skrattar så att han får ont i magen åt bilden vi alla har av honom. Detta skulle alltså vara en Birro som lyckats med sitt spratt så till den grad att han lurat precis alla.
Det är den enda gången jag skulle tycka att det känns okej att vara ägd av Marcus Birro.
Jag hade älskat det.
