The Art of Tredagarsregeln – Finest.se
”Jag spelade mina kort så rätt, så rätt”, klagar han. ”Hon är allt jag någonsin velat ha. Smart, snygg, rolig. Jag tyckte att jag hade läget helt under kontroll. Men det blev liksom inget av det hela…”
Låt oss göra en jämförelse mellan krogen och ett slagfält. (Jag vet att det låter drastiskt, men ärligt talat så finns där vissa likheter!) Sun Tzu skriver i sitt legendariska verk The Art of War: Så är det sagt, att om du känner dina motståndare och känner dig själv, så kommer du att kriga utan fara. (Min översättning). Och jag tänker: Hur kan det komma sig att så många killar inte lyckas fånga sin drömtjej? Varför är det så många som fortfarande inte förstår sig på tjejer och vad de egentligen vill ha? Min teori är att mycket kan skyllas på rykten om tredagarsregelns förträfflighet för erövringar och utökade landvinningar. Låt mig ge några exempel.
Exempel 1: Jag äter lunch med en väninna. Eller rättare sagt: Jag äter lunch. Min väninna sitter mittemot. Fysiskt närvarande, men all uppmärksamhet är riktad mot mobiltelefonen som ligger på bordet. Tyst.
”Det har gått två dagar sedan vi var ute och åt middag”, säger hon och verkar försöka hypnotisera telefonen att ringa. ”Det kanske är nåt fel på min telefon…det kanske inte går att ringa in till den just nu, jag vet inte…varför ringer han inte?”
Hon antar att det är fråga om tredagarsregeln. Den där gamla kill-sanningen som lyder att mannen ska vänta tre dagar innan han ringer till en tjej – oavsett om det är efter det att han fått hennes telefonnummer eller efter en dejt. Killkompisar har beskrivit det där för mig flera gånger. ”Man får inte verka för PÅ”, lyder mantrat. ”Snygga tjejer är dessutom vana vid att killar jagar dem. Om jag är lite laid back så kommer jag att skilja mig från mängden. Resultatet är att hon kommer att bli intresserad av mig”.
Med tanke på min väninnas fixering vid telefonen (om det inte är så att jag är ett ovanligt sömnigt lunchsällskap) så verkar det funka, det där med tredagarsregeln. Eller?
Exempel 2: Tjejmiddag. Vi pratar om hur folk faktiskt blir tillsammans. Egentligen. Och det intressanta är att alla vid bordet enas om att i samtliga fall där en flirt faktiskt har lett till ett förhållande har det handlat om mer än bara ömsesidig attraktion. Killen har dessutom fått tjejen att känna sig älskad, utvald och respekterad – och agerat därefter. Ett exempel är när killen ringer när han säger att han ska. Ett annat är att känslan av att det som just nu händer är något unikt som inte har fläckats ned av osäkerhet, tvivel och misstankar om desertering.
Under kvällen luftas ytterligare negativa effekter av tredagarsregeln. När den där högt efterlängtade dejten (för dit fungerar tredagarsregeln utmärkt!) äntligen äger rum så har känslan av att det är något speciellt på gång rejält naggats i kanten. Båda parter blir osäkra och beter sig därefter. Ingen är riktigt sig själv. Visiren fälls ner, fasader ska upprätthållas. Försvarsmekanismer sätts in. Kapprustningen är igång. De flesta tjejer tar av ren självbevarelsedrift till försiktighetsåtgärder och håller tillbaka – på alla fronter. Den negativa spiralen är ett faktum.
Alltså: Tredagarsregeln är inget annat än kontraproduktiv och gör att kärlekskranka killar sätter krokben för sig själva i skyttegravarna. Samtidigt förstår jag naturligtvis tjusningen med den. Det är klart att det är roligt att få ett så positivt gensvar som den inledningsvis faktiskt genererar.
Men på längre sikt finns bara en lösning: Arkebusera tredagarsregeln.
Kanske gör den att du vinner slaget, men du kommer alltid, alltid att förlora kriget.
Dela denna artikel
Hjälp till att sprida ordet
