I nästan hela mitt liv, har jag lidit av psykisk ohälsa mer eller mindre. För snart 7år sen blev jag akutinlagd efter en panikattack och vredesutbrott där jag slog sönder porslin. Min läkare på psykiatriska kliniken sa att jag gått in i väggen, jag hade fått utmattningsdepression. Jag fattade inget, hade ju inte jobbat på ett år utan bara gått hemma i princip. Inte tusan går man in i väggen då? Dom som går in i väggen jobbar sig dit, eller?! Läkaren förklarade att det är inte bara de som arbetar mycket och hårt kan gå i väggen. I mitt fall var det stress från flera år tillbaka, jobbig tid efter graviditet, fick en mild förlossningsdepression, kämpa för att få en neuropsykiatrisk utredning av sonen som visade sig vara det jag trott – Autism, kämpande för att komma intill och få mig själv utredd, läkarbesök, habilitering, logoped, kämpa för sonens rätt till visst stöd i vardagen på förskolan m.m. Så visst fanns det mycket saker som gjorde att min ryggsäck med energi var helt tömd och även reserverna.
Jag låg inlagd knappt 1 vecka. Fick antidepressiv medicin Sertralin. Fick även lugnande Atarax. Dr ordnade med remiss för Neuropsykiatrisk utredning för min del. Men sa att det är kö, minst 1 års väntan! Efter utskrivning skulle medicinförskrivning samt fortsatt vård ske via primärvården, vilket då var Tidaholms vårdcentral. Fick träffa en manlig psykiatrisjuksköterska. Vilket gjorde att jag låste mig och inte fick fram hur dåligt jag mådde. Så plötsligt efter 2 eller 3 samtal ansågs jag vara frisk nog att slippa besök hos honom.
Samtidigt fick jag kontakt med psykiatristödets dagvård Alfhem här i stan. Det var en enorm lättnad. Hittade människor att prata med (personal) som jag kände jag kunde öppna mig för. Och fick träffa folk.
Vi fick även avlastning på kortids för sonen.
Våren 2012 fick jag en stor panikattack, jag hade mått dåligt ett tag och allt blev mer och mer svart. Det hade varit tufft en tid och jag sov max 2h/ natt INTE sammanhängande. När attacken kom och jag tog Atarax men varken en eller två gjorde verkan tog jag totalt 10 tabletter. Men blev rädd och bad den mannen jag levde med att lämna sonen hos min farmor medan jag ringde psykiatriakuten. Jag blev ombedd att omedelbart komma in!
1 vecka låg jag inne igen. Fick lugnande i form av Lergigan. Funkade ok, men tog tid och jag blev groggy låååångt efter. Min antidepressiva höjdes. Jag övervakades första dygnen noggrant. Allt jag hade med in till sjukhuset, allt mina anhöriga hade med sig gick de igenom noga. Jag fick inte gå ut utan personal. 30 min om dagen fick jag gå ut med personal. Inte ens till kiosken fick jag gå till själv. Allt för att jag gjort ett suicidförsök (självmordsförsök). Även om det egentligen inte var meningen utan mest rop på hjälp. Jag fick varje kväll utom sista kvällen Propavan att sova på. Hjälpte inget. Blev trött och groggy, men fick de värsta myrkrypen ever!! Till slut så sa en av nattpersonalen ifrån efter att ha sett mig de första nätterna och sen de två sista att jag måste få annan medicin. Propavan gjorde att jag sov sämre ändå! Så man satte in Imovane istället. Jag sov från 22,30-06 och jag märkte inte ens när personalen gjorde nattrundan.
När jag kom hem skulle återigen primärvården ta hand om mig. Gick återigen inte så bra. Jag frågade efter KBT (Kognitiv beteendeterapi)och blev lovad detta. Men skulle under tiden få träffa en psykiatrisjuksköterska för samtal. Hon var sådär. Hon tyckte att hennes hjälp räckte, hon tillämpade KBT sa hon. Men sa också att hon inte va fullt utbildad för KBT-behandling. Återigen tappade jag förtroende och visade mig må bättre än jag gjorde.
Jag kämpade med ångest, oro och depression. Utan Alfhem vet jag inte vad jag skulle gjort. Arbetsförmedlingen ville få ut mig på jobb och jag sökte och sökte. Efter massa tjat gick jag komma till AME Gnistan för arbetsutredning. Här och nu började arbetspsykologen nysta i varför jag inte fått någon neuropsykiatrisk utredning?! Mina papper var tydligen borta. Nästan 2år väntan på typ ingenting. Arbetspsykologen utredde lite olika saker och jag sattes efter många om och men återigen i kö för utredning. Arbetspsykologen var kanon och tryckte på massor. Hon slutade och en minst lika bra dock manlig arbetspsykolog tog över. Och honom gick det att prata med, en av få män i vården jag kunnat prata med! Han såg till att jag fick komma till psykologen på primärvården, vilket nu var hälsocentralen i Hjo, ledsnade på Tidaholm. Denne psykolog skrev och skrev och ansåg att det var akut med utredningen. Detta var kring årsskiftet 2013/2014. Det tog 3v så hade jag tid på öppen psykiatrin i Falköping för första möte med en sjuksköterska. Sen tog det knappt en månad innan jag kallades till en manlig psykolog. Som jag snabbt fick förtroende för. Hela våren var ett utredning, samtal m.m. sommaren 2014 gav psykologen sitt utlåtande om Atypisk Autism med tillägg ADHD. 11 August 2014 träffade jag läkaren som fastställde min diagnos och jag fick erbjudande om att pröva Concerta. Tvekade inte alls över att tacka ja. Hade hört så mycket bra om Adhd-medicin så varför tveka? Även om det varit justeringar med ökningar och extra tablett vid lunch har det hjälpt mig massor.
Jobbet gick bättre, men jag märkte inte att jag gick för fort fram och strax efter min 30årsdag i september 2014 kollapsade jag på jobbet och fick åka ambulans till psykiatrin. Men blev hemskickad.
Det beslutades att jag enbart skulle arbetsträna på dagvård för äldre och skippa Gnistan.
Min arbetsutredning var klar mars 2015 och vi ansökte om sjukersättning. Trodde inte det skulle gå igenom men drygt 6 mån senare var allt klart. Jag hade full sjukersättning så jag bedömdes att icke ha någon arbetsförmåga alls.
Mådde sådär till och ifrån. Jobbade kvar hos de gamla på dagvården fast som frivillig. Vägrade gå hemma. Dock tog kommunen beslut att lägga ner dagvården just där.
Sedan dess våren 2016 har jag gått hemma utan att ha ett jota att göra. Nåja har ju hemmet att sköta. Men sen?!
I höstas hade jag så mycket ångest och de svarta tankarna kom över mig igen. Min underbara kontaktperson C på boendestöd såg hur illa det var och vi hjälptes åt att lösa det bästa för pojken. Jag fick tid till mobila teamet i Falköping dagen efter och denna dag var C ledig, men hon pratade med chefen och följde med mig in till sjukhuset. Från kl 9 till kl 15.30 fanns hon vid min sida. Jag berättade för personalen på mobila teamet HUR dåligt jag mådde. Och att jag inte litade på mig själv, jag hade lugnande i skåpet hemma. Just då hade jag ingen konkret plan att verkligen försvinna. Men jag litade inte på mig själv… De trodde inte inläggning var lösning. Men att jag skulle få träffa en Dr. Dock kom grejer emellan för dom så jag fick gå ner till psykiatriakuten. Och C fanns med och satte ner foten efter att jag än en gång sagt hur jag kände det! Och att de inte kan ta ansvar för mig dygnet runt från boendestöd. DÅ tog läkare beslut att jag läggs in. Var både en lättnad men ett stort misslyckande på något vis. Jag fick förhöjning av min antidepressiva mediciner. Lovad fortsatt kontakt med psykiatrin efter utskrivning och ny lugnande medicin vid behov, Theralendroppar. Fick redskap att hantera min ångest. Och lägga upp en krisplan för att hantera den. De var fantastiska på Pava (Psykiatrisk Akutvårdsavdelning) och de stöttade så bra.
Väl hemma fick jag ett låst skåp med mina mediciner dit bara boendestöd har koden. De kommer 2ggr/ dygn, i början 3 för att ge medicinen. Och det funkar. Visst är jag låst ibland till tiderna, eller kan känna att det är tidigt att bli väckt kl 8 på morgonen oavsett vardag eller helg. Men det funkar och jag är TRYGG!!
Dessutom kommer C minst 1h extra var vecka för samtal och/eller promenad och delvis hjälp med städ.
Fram till i februari i år var jag även på psykiatrisk Dagsjukvård 1 dag i veckan. Men när ADHDskolan drog igång hade jag inte råd att åka på båda sakerna och då var ADHDskolan viktigare. Träffade ju ändå min kontaktsjuksköterska där. Så jag var trygg. Numera åker jag bara till öppen psykiatrin vid bokade tid eller vid behov. Kostar ju så mycket att åka dit. Alltså inte själva besöket. Har frikort just nu. Men resorna kostar.
Jag har ju haft tufft med ekonomin och svårt att hålla i pengarna. Så sedan i höstas hade jag hjälp från socialtjänsten med ekonomin, de betalade mina räkningar med MINA pengar och jag fick en viss summa i veckan att leva på. Sedan i februari i år har jag God man. Och ja det är ingen större skillnad. Mer än att hon hjälper mig med myndigheter m.m. tacksam för denna hjälp!!
Och jag vet att hur jävligt allt än känns, hur piss och skitdåligt jag mår så är jag ALDRIG ENSAM. Inte du heller! Man kan känna sig så ensam även med många vänner, fin familj m.m. och än mer ensam när man mår som sämst! Men vet Du? Du är ALDRIG ENAM!
Ska ge er tips gör nu på två så bra saker som är till för att hjälpa människor som ändå känner sig ensamma.
Det första är Självskadechatten, ni ser info om den på bilden nedan.
Det andra är Charlie Erikssons fina initiativ Aldrig Ensam där man totalt bryter tabun mot psykisk ohälsa och sprider kunskap om hur man kan få hjälp eller hjälpa en medmänniska.
De har även armband med texten Aldrig ensam till salu där vinsten går oavkortat till Aldrig ensam.
På sidan aldrig ensam står det så bra!
Det MODIGASTE jag någonsin GJORT var att FORTSÄTTA LEVA när jag egentligen VILLE DÖ!
Kloka fina ord från en kämpe som fick hjälp att välja livet!!
Snälla läsare, sprid kärlek, gemenskap och respekt!
Kram
