Nytt, begagnat eller lånat…
Då Miss C äger och driver en klädaffär och jag själv är ganska klädintresserad, tänkte jag skriva ett litet inlägg om…just kläder.
Jag har funderat en hel del på det här med hur olika människor resonerar kring sina klädinköp, hur man spenderar sina slantar. Resonerar kring tre olika alternativ, att köpa helt nya plagg, köpa i second hand-affärer, samt en liten variant,att låna kläder från vänner.
Jag är väl medveten om att ekonomi är en avgörande faktor. Att man kanske inte har råd att köpa just DEN jackan helt ny, men att man har råd med den om man hittar den i en second hand-affär. Jag har gjort ett experiment med mig själv
som försökskanin senaste månaderna. Jag har försökt att klä mig vintage/second hand eller kalla det vad ni vill, allt
i återvinningens och miljövänlighetens anda. Målet har varit att se om samma tillfredsställelse infinner sig som att kliva ut ur NK med ett splirrans nytt plagg.
Svaret är nej. Nej, jag känner inte samma glädje över plagget. Det är inte samma känsla. Varför? Jag vet inte riktigt, men är ganska övertygad om att det inte har med ekonomi att göra. Inte heller kvalitet eller passform. För det är en del riktigt
schyssta plagg jag köpt. Nej, jag har kommit fram till att det handlar om DEN DÄR känslan. Känslan av att vara den första som har haft på sig plagget. Vetskapen att det inte är någon annan som svettats i plagget, använt det på någon fin fest osv. Eller funderingen över om plagget har haft 1 eller 5 ägare innan mig. Den känslan är impricable.
Sen har vi en variant som jag tror är mer vanlig hos det kvinnliga könet, fenomenet att låna kläder. Det skulle för min del
kännas ganska konstigt att komma till en fest i lånat plagg. Men jag tror som sagt att det är mer manligt att ”mine is mine, and yours is yours”. I alla fall gillar inte jag att dela med mig av mina skjortor…
Så kära läsare, Mr A uppmanar er att stödja den fria företagsamheten och alla tappra butiksägare som vågar satsa…/Mr A.
