Sitter här denna kväll och tittar på dokumentären ”Hotad & hatad” på TV4 där man tar upp de hatbrotten som fortfarande drabbar människor även här i Sverige pga. sin hudfärg, religion, sexuell läggning mm.

Det märkliga är att hatbrotten verkar öka i vårt samhälle medan de uppklarna fallen minskar. Människor får hot och hatbrev, blir spottade på öppen gata, får ord ropade efter sig och i allt detta är det rasismen som är det största motivet.

Tittar och häpnas över att detta är Sverige 2015.

Har vi inte kommit längre? Kan vi människor inte bättre? Kan inte annat än att bli otroligt ledsen och arg över att så många utsätts för den typen av kränkningar både på den personliga nivån men även för hoten mot demokratin som detta innbär.

Rasism får mig att koka av ilska för orättvisan som ligger bakom, för historiken och för okunskapen.

Med ett icke svenskt efternamn: Castellari har jag dock aldrig utsatts för någon typ av kränkning pga. mitt italienska ursprung. Vi människor gör nämligen skillnad mellan ”invandrare” och ”invandrare”.

Att komma från Italien blir mer något exotisk som få förstår sig på då ”föds man i Italien vill man så klart vilja bo kvar där”. Det vackra språket som många vill kunna, musiken, modet, the made in Italy konceptet, you name it … Att vara italienska och se svenska ut har nog för min del inneburit mer ”det är du med det vackra efternamnet”.

En adopterad tjej intervjuas vidare i programmet då hon satt på ett tåg tillsammans med sin dotter medan en äldre dam började kommentera hur ful hon var pga. sina mörkare färger, att hon inte kunde förstå att ”de” får skaffa barn, att ”de” borde åka hem till sina länder.

Det märkliga är även att ingen på tåget hade reagerat av orden som uttalades så att flertal kunde höra. Det enda någon hade kommenterat när den äldre kvinnan hade gått av var ”villken surkärring”.

Att inte lägga sig i som medpassagerare tycker jag är fegt för ibland skall man verkligen lägga sig i.

Jag har gått fram till en kille under en basketmatch och sagt mitt när jag hörde honom prata och håna några av de gästande spelarna pga. sin hudfärg och även vid andra tillfällen så kan jag inte avstå att agera. Det är helt enkelt vår skyldighet …

Jag blir verkligen och genuint ledsen & rädd över att människor trots den historiken vi är så medvetna om och häpnas av kan få mig att känna rädsla för den ignoransen och elakhet som hatare gör sig skyldiga till.

Hur F-N kan någon hälla mjölk på en liten tjej med kommentaren ”nu får du känna hur det är att vara vit”? Jag kan känna tårarna inombords för den hemska kränkning, för hur de orden påverkar och för all den lidelse som har varit historiskt sätt men som verkar fortsätta och öka.

Någon som har kommenterat och pratat ofta om hat i samhället är Alexandra Pascalidou.

(Bild från hennes blogg)

Hon  har hotats och hatats länge av vissa människor och grupper i samhället för sina åsikter men har nu valt att ta ledigt ett tag från sina uppdrag då de senaste hoten har påverkat henne mer än någonsin. Läs HÄR hennes senaste inlägg.

Vart är vi på väg?

Lägger mig nu med en obehaglig känsla för det som sker i hela världen… Det här hatet och brutalitet människor emellan …

Godnatt <3