Jag sitter på sängen, den smala sjukhussängen. Fötterna når inte marken, jag är insvept i sjukhusfilten. Jag ser på Carlos, han har leya i famnen. ”Jag tänker inte låta Cancern bli mig, en sån där som bara pratar om sin sjukdom, en sån där som blit uppäten”. Han tror mig. Han säger att det är bra, att fokusera på mig. Jeanette som är mamma, kickboxare, och flickvän. Jeanette som kan städa i timmar, speciellt när hon är arg. Jeanette som älskar att spela spel, laga mat och svänger i humöret lite otäckt snabbt. Han sa att jag skulle vara allt det. Tänk inte på det för mycket sa Carlos, låt det inte äta upp dig.

Men den åt mig. Cancern. Jag blev cancertjejen. Kanske var det i och med cancergalan, bloggen eller i andras ögon. Men tror det skedde innan, oavsett media, att den är för stor för att ignorera. Cancern tog över alla min roller, som mamma, som flickvän och som den jag var.

I och med att dagarna går känner jag att den identiteten ändras. Jag behöver inte längre sitta på bussen – jag orkar att stå, jag har stunder då jag känner mig frisk. Dagar då jag inte tänker på döden, eller på de sista åren jag har förlorat. Jag välkomnar det. Cancern är en tråkig del av Jeanette. En sjuk, svag och ett ekorrhjul som inte leder någon vart. För jag vet inte om den kommer att komma tillbaka.

Jag blev beviljad att åka på rehabilitering. Att få bearbeta med andra. Jag fick välja själv vilket ställe och det kändes oerhört lyxigt. Att få åka på semester, gratis. Med mat och träning samt samtal. Sedan canern kom så har alltid mamma Jeanette få komma först. Att ta hand om henne, städa, leka, slockna klockan åtta. Jag har inte haft tid att verkligen få stanna upp. För det finns inte sådant andrum för småbarns föräldrar. De kvällarna Leya är hos sin pappa så har jag tränat, försöka låta kroppen bli stark.

Men jag har inte ansökt. Kanske för att jag känner mig frisk, kanske för att jag inte vill dra undan plåstret. Jag är rädd att åka och känna mig töntig. Att de tycker att jag är för frisk för att vara där.Att jag måste se framåt, att jag måste läka såren och tro på att jag är tumörfri. Att vad ska jag göra där? Jag är ju tillbaka fysiskt och psykiskt (till en viss del i alla fall).

Jag trivs med det trygga och mina rutiner. Jag vet inte om man faktiskt måste bearbeta allt. Kan man inte bara fly? Jag längtar efter att få bli friskförklarad och kan låta cancern vara en historia att berätta, att det inte känns som att den kan lura bakom nästa hör dvs nästa röntgen.

Jag vill göra sluta med cancern.