morgonen började fantastiskt med en ledig dag. Jag och leya klädde oss som prinsessor och dansade snurr-dans tills vi inte kunde stå rakt. Jag fylldes av sådan glädje och tacksamt till livet. Och till min leya.            Efter en liten stund började vardagen bråka och stressen ta över min lycka. Små saker sket sig. Leya blev gring. Jag skar mot allt. Harmonin försvann och allt ramlade, gick sönder. Leya och jag skrek nästan på varandra (händer aldrig). Jag blev stressad över att bli utförsäkrad, att alla barnvagnar jag äger har gått sönder och alla försök till att laga dom (tid och pengar) leder till nada.   Jag vet inte vad det är, men helt plötsligt blir jag så jävla arg. På allt. På att vara själv. På att allt ansvar alltid lyckas hamna på mig. Att jag inte har ett körkort, en bil eller en partner som kan hjälpa till med allt. På att fylla i dagistider i en skit-app som bara kraschar. På att jag inte har någon som kan hjälpa till med att köra skitvagnar till lagning och att ringa försäkringsbolag. Att jag inte har någon som kan låta mig fortsätta att arbeta på 50% de tre månaderna jag är utförsäkrad. Men dom grejerna är i grunden. Dagens ilska är över att slå i tån, spilla ut kaffe och ett trotsigt barn.       Lämnade av henne till sin pappa som ska ha henne i TRE nätter, istället för de vanliga två. Och saknar mitt monster redan. Hepp. Nu är gnället slut.