Jag har fått en ovana sedan jag blev sjuk, jag läser om vem som har dött i cancern senast (sker tyvärr hela tiden) på Facebook. Ofta är det unga personer i min egna ålder, jag går in på deras profil och letar efter svar (?!). Jag vet att det inte finns några. Jag tittar på deras anhöriga, deras statusar och bilder. Deras vardagsbilder, innan allt. Deras vanliga liv. Det är en roulett. I Amelia står det om en kvinna med tarmcancer. Jag är för ego för att läsa om henne, jag läser mina egna ord i hennes. Jag ser mig själv på bilden. Hon berättar om spelkort, att ha två. Om hon tar upp rött så kommer hon dö, för hon har 50% risk för det. Jag minns mina äpplen jag skrivit om förut. Att tänka i bilder, i matematik. Jag jonglerar mitt liv i huvudet. Som äpplen. Att leva eller dö. Och hur förhåller man sig till det? Kan man va okej med det? Folk ser på mig och säger att jag är frisk. Men vet de om diarrén, magsmärtan om yrseln. Eller ser de mig som tränar, jobbar och är mamma? Eva berättar om en annan Lidingöanställd, i vår ålder. Som blev informerad om sin cancer och dog strax efter. Varför kommer jag få leva? Kommer jag det? Förtjänar jag det?