Jag är så glad för de jag har nära. För de som fångar mig, gång på gång. De som tröstar. Jag borde vara nöjd. Med dom, med det. Jag känner mig otacksam och bortskämd som brister av att jag inte fick guldkanten. Jag tänker att den kanske inte är för mig. Kanske är det för jobbigt, för mycket, för slitsamt att leta och att försöka. Det enda jag har är orden, som inte känns tillräckliga. Som jag måste skriva. Skriva för att inte drunkna.

Han är inte fel. Det bara var jag, som inte räckte. Vilket känns hårdare. Att inte räcka. Att inte vara någons rosa moln. Det är inget jag kan göra eller säga för att ändra det. Det bara är.