Min icke-gnälliga dag började sådär. Efter mycket mys med leya, så kom trycket tillbaka över bröstet. Det känns ganska jobbigt med en ledig dag. Ett distraherande jobb hade passat idag. Jag slår på mig lite För att jag inte kan fokusera helt på min mamma-roll idag. Jag borde veta och kunna bättre. 

Jjag har en gitarr till låns, som ekar av tomhet. Men leya är överlycklig. Vi sjunger bamse, fast vi inte kan texten. Vi går ut så hon kan leka. Jag lägger mig i gräset och ser vår örn. Jag funderar över livets alla resor. Allt det fina, det tunga och det svåra i att vara i nuet. Cataleya hade skolavslutning och jag och Carlos kan vara där tillsammans. Det har vi gjort redan från början, inte visat henne vår resa. Men det känns lite bättre ju längre tiden går. 

FFörra året grät för jag var rädd att inte få finnas kvar. I år känns det annorlunda. Att jag kommer komma ut på andra sidan. Till slut. Att cancern får mindre plats i min framtid. Istället så ökar längtan efter att fylla den med annat. Att få gå vidare.