Jag planerar för att vara kvar. Jag gör ordning hemma och betalar av på banklån. Cancern känner mer avlägsen. Nu är det oktober och jag är inte med i årets cancergala. Det känns konstigt. Som om jag har glömts bort av mig själv. Som att min cancerdiagnos inte finns inom mig. Ni kanske tycker det är bra. Men det måste finnas båda. Jag måste ha balans och plats för båda.

Jag läser i cancerforumen där de andra beskriver så bra. Ibland önskar jag att jag fick ta deras ord och ge till er. För dom är så kloka. Inget blir detsamma. Säg inte till mig att jag är frisk, inte får tänka på ett visst sätt. Jag är kvar där för att det är skönt att läsa ord som är som mina. Att inte vara ensam. Att cancern inte bagetaliseras och läggs i bakhuvudet. Cancern är fortfarande kvar på pappret av en andledning. Jag vill och vågar inte glöma bort den. För den finns på pappret av en andledning, att det är inte över.

Jag fick svar från genetikläkaren. Det är inte lynch syndrom. Jag blev inte överlycklig eller lättad (Vilket jag borde ha blivit) utan jag ville så gärna ha ett svar som var något annat än att det var otur. Jag vill så gärna förstå.

Cataleya ska kontrolleras från att hon är 18 år var femte år. Det gav jag henne. Ett liv av att inte lita på sin kropp.

Jag har inte skrivit för att jag har inte skött om mitt inre. Jag har fokuserat utåt. Springit för att få livspusslet att fungera. Jag har sprungit så snabbt att mina tankar har blivit pausade. Min själv har fått läggas åt sidan föra att jaga vardagen (pengar, tid med leya och ha en stark kropp). Alla måsten har tagit över på ett sådant sätt som jag lovade mig själv att det inte skulle få göra.

Jag har glömt bort att vara snäll mot mig själv, leva, njuta och att bara vara. Men ska nu göra om och göra rätt (så fort jag hinner)