För några veckor sedan så besökte jag SöS akutmottagning. Jag nämnde det tidigare men inte skrivit mer om det. Kanske mest för att jag inte vet vad jag ska skriva.

En helt vanlig dag känner jag alltid av min mage/tarm efter cancern. De två ställena på tarmen som är amputerade har en massa ärrvävnader/sammanväxningar. Det syndes klart på senaste koloskopin och jag tyckte det var skönt att veta varför jag har ont. Att det inte är en ny tumör.

Men smärtan är hanterbar. Ibland behöver jag sätta mig ner och andas när mat(bajs?) passerar där sammanväxningarna är. Men det brukar vara uthärdligt. Men en vanlig onsdag så var det super mycket mer. Det var så mycket smärta att jag fick ligga på golvet på jobbets toalett i fosterställning och gråta tills jag blev en blöt fläck (eller en torr fläck).

Jag försökte hantera det och gå ut, självklart var det en mötesdag med alla plus chefen där. Men det gick bara inte. Det gick så långt och påminde så mycket om den natten då allt började (jag  åkte in akut med tarmvred och de senare hittade cancerns som orsak) att jag kunde inte hålla ihop mig. Fysiskt eller känslomässigt. Världens bästa kollega Stefan fick köra in mig.

På akuten så blev jag prioriterad, det var som att de slog upp min journal och läste Cancer typ 3 och wips så fick jag rum och ett team runt mig. Jag ville bara höra att det inte var något farligt. Att det var jag som är rädd i onödan och att jag upptog deras viktiga tid, gärna med en utskällning på köpet. Så att jag verkligen skulle förstå att det var en småsak och att jag ÄR frisk.

Men nej, istället var de superduper gulliga, testade allt de kunde, frågade allt de kom på som kunde vara relevant och lämnade mig med..ovissheten. Att de inte vet varför, att det troligtvis är den skadan på tarmen som jag har, som jag får leva med. Men de kan inte säga det ena eller det andra.

Men jag kan ringa min kirurg om det kommer flera sådana starka attacker av smärta.

hepp. Snart kommer våren och 4 års koll. Håller tummarna för mig själv.