Jag vet inte om det var värt det. Kanske inte. Att öppna en burk av hopp. Av att kunna få allt. Att få vara cancerfri, ha Cataleya (som är allt) och någon som får ens själ, hjärna och kropp att vakna. Någon som var allt som man ville. Någon som fick mig att vilja stanna tiden. Någon som man längtade till, som tog fram det bättre hos mig. Någon som var allt. Som fick mig att vilja ha allt. Det kändes nåbart. Sedan att få godispåsen borttagen. Det stör mig att det får påverka mig. Att jag inte lägre ribban lägre, att få vara glad för att jag får leva och har ett fantastiskt barn. Att jag borde inte hoppas på mer. För jag borde ha tillräckligt. Jag har mer än många och jag kanske borde ”nöja” mig med det. Vara tacksam. Det är jag. Men jag vaknade upp ut en mörk tid, en mörk framtid. Och det var han som väckte mig. Som kändes så rätt. Som borde ha känt att jag var rätt. Men jag vet. Jag kommer med en ryggsäck. Kanske kan jag förstå, att man inte vill ha ryggsäcken. Man vill ha det lätt. Man vill ha sin framtidsbild. Min ryggsäck passar inte in. Kanske jag bara har rätt att träffa andra med ryggsäck som är som min. Kanske kärleken inte är som på film.