Jag städade konstigt nog hela mitt rum igår, for once. Och i en stor pappershög lite undangömd låg lite informationspapper och kataloger om ADHD. För som ni vet så har jag den lite störiga funktionsnedsättningen som både har goda & sämre sidor. Och jag läste och tänkte att jag skulle göra ett inlägg om det, so lets try.
Många vet vad adhd är för något, dock vet typ ingen hur vi känner och oftast vet inte mina vänner alls hur de ska reagera när jag reagerar olikt dem. För det är ju såhär att jag är jävligt öppen men samtidigt jävligt hemlighetsfull. Som ingen utav mina vänner vet vem jag har legat med under detta året & ingen av dom vet vem jag har känslor för. Eller känslor och känslor, jag vet inte själv faktiskt. Men jag brukar vara väldigt öppen med mina tankar, inte för att jag har något annat val egentligen men jag brukar kläcka ur mig vad jag tänker för stunden. Jag kan tycka det är jobbigt, Men det är ingenting emot vad man känner inombords. Jag ska försöka förklara hur det känns utan den typiska förklaringen med ”bergochdalbanan”.
Tänk dig att inte kunna förstå dig själv. Du kan umgås med vissa människor och bara prata prata prata tills munnen är lika torr som vår (iallafall min) humor. För att sedan byta ut en människa till en annan och bli så blyg så att man blir generad bara utav att andas. Man vill, man försöker prata men man säger fel, mumlar och blir otroligt nervös. Man framstår som en helt oskön människa som skiter ner sig i en människas närvaro. Lösningen som jag har börjat använda mig av är att planera vad jag ska säga, jag sitter och tänker medan någon pratar och bara ”det här låter bra” och sedan tänka det 8 gånger till för att höra så att man inte byter plats på orden och så att man hinner fixa ansiktet så att man inte dreglar eller något när man väl börjar prata.
Inte bara det utan man har även fruktansvärt starka känslor för allt och alla. Och jävlar vad man övertänker saker också. Och som pricken över i:et så gör man det större än vad det är. Jag kan bli rasande över allt. Det går inte ens att skriva ner allt, har jag sämre dagar blir jag lättare irriterad. Och det håller i sig fruktansvärt länge. Ibland vill jag inte ha några vänner alls och förbereder för att säga hejdå till exakt allihopa. En tanke som snurrar ofta i huvudet när man blir lack. För att sen älska sina vänner och bara ”ska aldrig lämna er”. Jag kan fan ha svårt att bestämma mig när jag är arg också. Som mina skolarbeten raderades för några veckor sen, typ alla. Och en i min familj bara ”vad ska vi göra åt saken? du får göra om arbetena” och då tänkte jag skita i att göra dom som protest och hoppa av skolan. Men sen tänkte jag även på att då kommer jag att få f och då kommer allt vara förstört och om jag gör det är också allt förstört. Och då blir jag så frustrerad och hjärnan brinner herregud. Man vet fan inte vad man ska göra och det brukar utlösa en ångestattack. För man får gärna inte F i skolan när man jobbar röven av sig. Det är jätte frustrerande att inte komma igång med arbeta och inte kunna koncentrera sig, speciellt när alla andra i klassen börjar jobba direkt och skriver 264802745 sidor på en lektion. Sen om man lyckas att börja koncentrera sig så blir man ALLTID störd, helt jävla otroligt. Antingen början min vän som sitter bredvid mig snacka med mig, eller så kan hon sitta och digga med sin musik, börja trycka hårdare på sina tangenter annars kan läraren börja snacka, någon nuddar min bänk osv och då är man så nära att få utbrott så det är sjukt, men jag vet om jag börjar så tar det aldrig slut. Innan kunde jag börja klaga och så utan att tänka mig för, men med medicinen så kan jag oftast sätta stopp för det.
Och nu orkar jag verkligen inte skriva mer, det är så troligt jobbigt att beskriva och få det att låta så rimligt så att ni förstår. Jag både hatar och älskar min Adhd, men det är sjukt jobbigt att inte bli förstådd. Jag vet att min bästavän försöker men hon förstår inte alltid. Det är sjukt jobbigt att vara en annorlunda individ som aldrig riktigt blir förstådd.
