Idag åkte jag faktiskt med mamma till sjukhuset för att träffa Aaliyah. Mamma höll på att DÖ av gullighet när hon såg hur liten blöjan jag satte på Aaliyah var. Mamma tyckte det var så gosigt att vara med när jag gosade med min älskade dotter över mig i några timmar. Hon kunde inte slita blicken från min lilla älskade docka eller låta bli att röra hennes små fötter och händer, lurviga rygg och söta, mjuka, hår på hennes lilla huvud. Hon börjar faktiskt se mer ut som en bebis för varenda dag finaste älsklingen. Hennes hud har blivit så fin nu! Det var tänkt att Aaliyah skulle bli av med matslangen i magen idag. Men så var många prematur bebisar på väg in till sjukhuset så läkaren ville inte behöva släppa mitt i för att rusa iväg. Men det glädjer mig så mycket att det går framåt.
Hon är inte i behov utav andnings tillbehör längre, hon ska bli av med slangen i magen och jag är så stolt över hur vår lilla älskade dotter till krigare blir bättre. Hon får i sig mer och mer bröstmjölk och hon får det genom en liten slang in i näsan. Hon kan SUGA på nappen jätte bra, men eftersom hon är så liten får det vara såhär först. Läkarna säger att alla prematur bebisar minskar i vikt första veckan och sedan går upp. Så hon har minskat lite i vikt och denna vecka lär hon öka i vikt. Jag är så tacksam att hennes startvikt var 915 g för hade varit såååå orolig om hon vägt mycket mindre för att gå ner mycket mindre. Läkarna misstänker att jag egentligen varit senare åt gången. För att hon väger FÖR bra för att vara så liten. Och vi får beröm för henne varenda dag för hur stark vår lilla prinsessa är.
Jag älskar henne över hela mitt hjärta redan. Hon är mitt hjärta redan. Det var så skönt att ligga och gosa med henne samtidigt som mamma kliade mig i håret hur länge som helst. Jag var i paradiset <3
Vi har gjort upp en rutin att Shiwan kör dit mig på morgonen, släpper av mig (För jag får ligga där i flera timmar med henne) och så åker han och har ensamtid med henne på kvällen. Men jag har haft sån ÅNGEST för jag velat pussa henne godnatt så mycket ikväll. Men kunde inte lämna vår älskade Adriano för Najma och Mona inte var hemma. Jag försvann typ ibland när vi var på hundgården med våra vänner för jag kunde inte sluta tänka på henne. Och så kände jag mig ledsen, men försökte tänka bort det. Men hon är som inprintad i min hjärna, dygnet runt, hela tiden. Det var ändå SKÖNT att komma ut, men jag är så FÖRÄLSKAD i henne att jag känner mig helt splittrad över att hon inte är hemma med sin älskade familj. Jag har förändrats så mycket utav hela den här situationen. Jag trodde aldrig i hela mitt liv att jag skulle agera så STARKT i en så känslig situation. Men jag har krossats inuti på ett sätt som jag aldrig förr någonsin ha gjort och blir så svag bara på tanken av att min älskade dotter inte kan vara med oss HELA tiden. Ikväll blev jag extra ledsen för det sjönk in MER att vår älskade dotter ligger på sjukhus och utvecklas istället i den stora världen istället för inuti magen.
Jag har värsta gråtklumpen i halsen nu för att jag älskar henne så mycket och jag vill bara dra henne intill mig när, hur och var jag känner för det. Men det går inte nu. Och jag hade varit tusen, miljoner, gånger, oroligare om vi haft henne hemma såhär liten. För det läskigaste av allt är att prematur bebisar slutar att andas när de sover för att de får för sig att de är i magen. Så läkarna blir signalerade från kuvösen att väcka bebisarna med att röra lite för att påminna dem. Och det är så fucking läskigt. Men hon har andningshjälp på nätterna, men jag är bara så OROLIG konstant för att jag inte KAN kolla till henne när jag vill eftersom att jag har en tvååring här hemma som behöver mig med. Åh, jag kommer ful gråta ikväll. Jag vek tvätten och satte på jätte högt musik för att typ bearbeta det svåra och lyssnade på den Who you are med Jessie J och jag bara tog till mig av texten som fan ”It’s ok not to be ok”, tänkte på Aaliyah och typ tillät mig själv att känna mig SVAG. Jag pussade bilder på henne på skrivbordet och mitt hjärta SKREK efter henne. Omg, jag kommer börja LIPA nu. Det gör ont i min hals och jag krigar för att hålla tillbaka tårarna, men de kommer ut snart. För det gör BOKSTAVLIGEN talat ONT i mitt hjärta. Det svider.
Jag ÄLSKAR henne så fucking mycket!!! Imorgon är hon en vecka gammal. Snälla, ha oss i era böner. Att allt kommer att gå bra. Att hon fortsätter blir bättre för varenda dag och att ingenting HEMSKT händer. Måste vara en lejon mamma och visa mig stark för henne. Men ikväll måste jag gråta, lätta på trycket, lyssna på den här sköna låten igen och krama om min älskade man. Godnatt <3
