Hej fina Alexandra , läst din blogg ganska länge nu och måste bara säga hur jävligt grym du är när du svarar på alla läsarfrågorna och måste också säga grattis till fina Aaliyah riktig kämpe och jag ber om att hon kommer ha ett friskt och lyckligt liv. Jag har också en läsarfråga till dig.
Jo det är så att jag har varit tillsammans med min kille i snart 2 år om någon månad typ. Men vi kan typ inte sluta tjafsa om små saker, Alltså det kan verkligen vara jätte onödiga grejer som vi stör oss på men ändå så blir de så stort för vi tar upp gamla saker igen och det gör att det gräver upp gamla sår igen. Jag känner att jag är den som kämpar mest i förhållandet och lägger mer energi på att lösa allt och få det att bli bättre medans han ger skit korta svar och t.ex går och lägger sig direkt utan att lösa det för han känner att det är bästa sättet än att han ska bli arg och att det ska bli värre.
Jag är väldigt känslig av mig så jag kan typ gråta för allt och det är det jag mest hatar med mig själv, jag vill kunna ha kontroll på det som är okej och inte. Men eftersom jag också har depression och panikattacker sen flera år tillbaka så blir det värre och värre så fort vi bråkar. Och även om det inte jag som gjort något fel så är jag ändå så svag att jag är den som måste höra av mig. Men som sagt jag vet inte vad jag ska göra för att han ska förstå att det inte är okej att dra ner mig på det sättet han gör de på.
han kan ha gjort något som jag ogillar men han vrider och vänder på det och tillslut så hamnar skitet på mig hela tiden. Och ibland beter han sig som han gör för han är rädd att jag ska lämna honom eller något för han har blivit illa behandlad under hans tidigare förhållanden. Även om jag sagt att jag aldrig skulle göra det.
Jag vet inte om vi har dom här onödiga tjafsen för vi älskar varandra så mycket att vi börjar störa oss på små saker med varandra. Men vi verkligen har planerat allt tillsammans, vi ska snart presentera varandra för familjerna(vi är muslimer och därför har vi vart lowkey för vi har inte haft rätt tillfälle att berätta för dom då jag t.ex. är nervös för hur dom ska ta det) och vi har väldigt stora planer inför framtiden som vi är 100% säkra på att det kommer bli. Men jag klarar inte av att han ska behandla mig som ett barn,
han låter mig aldrig göra någonting, märker han att jag får panikattacker för jag får sån tyngd av att vara hemma och att jag behöver gå ut så gör han det till andra världskriget för jag ska stanna hemma. Egentligen så är de så mycket men går inte att kort fatta allt men jag hoppas att du kan hjälpa mig. Men som sagt svara när du har tid för vet att du har fullt upp med din fina dotter. Men skickar styrkekramar till din fina familj.
Hej! Nu känner jag mig redo att svara. Behöver tänka på annat. Den här jobbiga fasen når 99% av alla i ett förhållande. Där onödiga tjafs blir ens vardag och helt plötsligt känns det som man måste kriga uppför värsta uppförsbacken. Det blir riktigt svårt i perioder som om det bildas mörka åskmoln ovanför det som en gång varit så fint. Förhållandet blir mörkare, kallare och svårare att hantera. Bråk kommer i vägen för att det blir krock med missförstånd. Varenda förhållande har sina prövningar. Det som en gång startat så fint utvecklas när man lär känna varandra mer. När man kommer varandra närmare börjar man att störa sig på varandra. Alla som varit i förhållanden ett tag vet att det inte går att undvika irritationen för när man varit tillsammans ett tag blir man bekväm. Man säger vad man tycker och känner och börjar ta varandra för givet typ för att förhållandet blir vardagligt.
Jag har varit gift i tre år och bott med min man i fyra år. Så tro mig JAG VET hur jobbigt det är i perioder. Så många gånger har jag velat banka sönder mitt huvud i väggen för tjafs är så irriterande att det typ kryper under huden på en och kokar där. Och som sagt har jag också panikångest så jag förstår hur du känner dig. Det är så svårt att ens andas överhuvudtaget så när tjafsen kommer följer oro, hjärtklappningar och känslan av att någon stryper en för att man kvävs på ångesten och får panik av den och allt runt omkring. Jag förstår att det är jobbigt att ni bråkar och hela tiden river upp gamla sår. Ett tag fastnade jag och min man i den onda cirkeln och jag fick PANIK. Orkade inte höra och stängde av.
Jag kan relatera typ till er båda. Jag har panikångest som du. Jag är överdrivet känslig, jag har lätt för att gråta och har så mycket ångest. Och jag förstår dig. När panikångesten är som värst och man känner sig instängd med att ens partner försöker hindra en från att gå med att stå i vägen. Det är den värsta känslan att känna sig ”fängslad”. Samtidigt förstår jag att han går iväg och ger korta svar för att sån är jag också. Jag orkar inte diskutera för jag har kort stubin. Du känner att du försöker mer, men när du har panikångest attacker är du inte närvarande heller. Då låter han inte dig gå när du ha tappat kontrollen precis som du inte vill låta honom vara när han ger korta svar och vill vara ifred. Ni tjafsar för att ni kväver varandra. Du låter inte honom vara när han verkligen behöver det och han låter inte dig vara när du verkligen behöver vara för dig själv med att gå ut.
Ni behöver er SPACE. Ni anstränger er så mycket att det krockar och ger inte varandra lugn när det behövs. Ni stressar varandra och stressen har testat förhållandet. Sen å andra sidan kanske jag har missuppfattat. Men om du menar på det sättet att han kontrollerar dig med att aldrig låta dig gå ut och misshandlar dig psykiskt med att få dig att tro att du gör fel hela tiden så borde du avsluta det. Man ska känna sig svag till en viss del för personen man älskar, men får han dig att känna dig patetisk svag och skadar dig mer än vad du väljer att ta med för mig så tycker jag inte att det är en ide att presentera honom för din familj OM det redan är så här fucked up efter två år tillsammans. Det sägs att det tar fyra år för att verkligen lära känna en människa och är det såhär ansträngande, kontrollerande och fucking jobbigt redan nu så ska du avsluta det innan det blir värre!
Annars tycker jag som svar på din fråga att du ska få honom att inse att dra ner dig som du vore ett barn inte är OKEJ med att visa att du inte är ett barn. Visa att du är en vuxen kvinna med att ta paus från alla panikattacker som era bråk framkallar med att ta det lugnt för dig själv ett tag. Killar kan vara jävligt tröga ibland och när det vart som jobbigast har jag åkt bort i några dagar. Bara att du är frånvarande kommer få honom att inse. Ju mer du ”kväver” honom och ju mer han ”kväver” dig ju jobbigare blir det. Bevisa för dig själv att du inte är SVAG. Låt honom inse vilken stark kvinna du är och bevisa för dig själv att du inte är en ”toffel”. Du kommer må så mycket bättre utav lite egentid för dig själv och du kommer se vilka romaner han plötsligt kommer ge dig med att gå från korta svar till hur mycket han saknar dig, älskar dig och vill vara med dig. Gör er förhållande den tjänsten. Försök att gå tillbaka till hur det var i början med att psyka honom lite igen med att få honom att inse att du inte alls är ett barn som klamrar sig fast vid hans ben. Låt honom UNDRA lite igen vad du tänker och känner med att dra dig undan med att säga att det är bättre att ni tar tid från varandra så ska du se how the tables Will turn och hur han plötsligt blir den som försöker mest. Du förtjänar att bli kämpad för. Så låt honom kämpa för dig igen på det sköna sättet. Visa honom tjejen han förälskade sig i med att vara mystisk med dina tankar och känslor igen. Så ska du se vad du din fina katt kommer dra in.
