Igår hände det någonting väldigt hemskt och traumatiskt när jag var hos Aaliyah. När jag först kom dit fick jag så bra nyheter om att infektionen låg nere på 4, att hon går upp o vikt och väger 1450 g nu och att allt verkade äntligen gå framåt. Aaliyah blev av med sepapen. Den där stora slangen som åker in i näsan och upp över huvudet. Hon låg över mig med en grimma. En liten sladd under näsan som hon skulle få testa att andas mer självständigare med. Min fina lilla tjej låg över mig. Jag kände mig så lycklig, tittade på hennes söta ansikte i spegeln och pussade hennes gulliga hår på huvudet. Skärmen började att pipa. Aaliyahs skötare kom och tittade på henne där hon låg över mig och sa att hon var väldigt slö och att det vore bättre att hon fick på sig sepapen igen.
De tog upp Aaliyah, la henne i hennes säng, tog bort grimman och satte sepapen på henne igen. Jag blev orolig bara där. Orolig över att ha henne över mig igen. Jag lät henne ligga i sin säng i cirka 40 minuter och vila en stund innan hon fick komma över till mig igen. En stund senare fick jag hjälp att ha Aaliyah över mig igen där jag låg i fåtöljen. Vi somnade så gott tillsammans. Jag drömde en lite läskigare dröm om att Aaliyah hade fått ett annat rum att ligga i kuvösen i. En stor hall där hennes nya skötare verkade väldigt oförsiktig med henne. Det var oroligt i drömmen och när jag vaknade upp från drömmen hade verkligheten blivit oroligare.
Skärmen pep och Aaliyahs läkare kom ännu en gång för att titta till henne där hon låg över mig. När jag tittade på Aaliyah var hon grå i hyn och hennes små händer var blåa. Jag blev så rädd när Aaliyahs läkare lyfte henne i händerna med hennes söta ansikte mot dem när hon inte reagerade på att vakna till efter att ha strykt henne på ryggen. Hennes hjärtfrekvens hade sjunkit så lågt att hon andades inte. Jag kände mig så maktlös där jag stod intill kuvösen. Aaliyahs läkare försökte få henne att andas och sa ”Kom igen, lilla gumman. Kom igen, lilla tjejen.” Jag hade aldrig varit med om det här förr och jag stod där i chocktillstånd samtidigt som mitt hjärta aldrig slagit långsammare och hårdare på en och samma gång. Jag bara såg på hur läkarna hämtade en blå liten apparat som de satte över hennes bröst för att pumpa igång andningen igen. En sjuksköterska la sina armar runt mig och drog mig intill henne.
Jag var så rädd och det var som att hela världen snurrade i slowmotion. Blir helt gråtfärdig när jag tänker på det. Jag ser på skärmen hur hennes puls ökar. ”Såja, lilla gumman! Duktig tjej!” Aaliyah får tillbaka sin fina hudfärg, sätter in nappen i munnen, tittar på mig så sött och smaskar på nappen. Jag har aldrig hört henne smaska så och det är nog första gången någonsin som jag och läkarna som stod förbi tyckte det var sött med ett smaskande ljud. När jag såg att hon mådde bra kom läkarna fram och sa ”Alexandra. Jag vet att det där var läskigt för dig. Men det här händer ibland när dessa bebisar är så små. För deras lungor är inte färdigutvecklade och då får vi gripa in för att hjälpa dem att andas. De är omogna bebisar. Men se nu, hon mår bra igen!”
Jag kände hur gråten sved i halsen, fick tårar i ögonen och sa helt traumatiskt ”Det var läskigt. Jag har aldrig sett det innan.” ”Ja det är klart att det var oroligt för dig gumman. Det är ju din lilla bebis.” Jag kände att jag skulle börja storgråta i vilken sekund som helst. Jag sa att jag kommer tillbaka snart. Gick in i lunchrummet, ringde Shiwan, bad han komma med Adriano och grät hysteriskt att hennes hjärta slutade att slå och att hon blev så grå och blå. En läkare kom in till mig där jag grät hysteriskt och sa att hon mår bra igen och att allt är bra igen. Jag väntade in Shiwan och Adriano. Blev lugn när de kom fram. Shiwan hade pratat med läkarna på väg och de förklarade att hennes hjärta inte slutat slå, utan hjärtfrekvensen hade sjunkit så lågt att hon inte orkade andas. Att det här händer ibland.
Jag pussade Aaliyahs arm och händer när vi gick in. Adriano sjöng blinka lilla stjärna för henne. Aaliyah tittade så sött på oss och smaskade på nappen. Allt var bra igen och jag kunde andas ut. Kom hem efter många timmar på sjukhuset och vi åkte mot hundgården. Adriano gosade med gulligaste Ice. En liten Bully valp. Adriano låg med valpen över en filt på bänken, kramade och pussade om Ice, satte blommor bakom öronen på lilla ice och tittade upp på himlen tillsammans. Där och då kunde jag koppla av.
Vi kom hem. Umgicks med Mona och Najma. Nattade Adriano. Och så åkte jag, Shiwan och Mona till sjukhuset.
Mona tyckte Aaliyah var så söt. ”Åh hon är så söööt. Hon har förändrats så mycket nu. Hon ser ut som en riktig bebis nu.” Min lilla diva till dotter försökte dra av sepapen gång på gång. Det är sant att döttrar ger sina föräldrar panik. ”Nej Aaliyah sluta. Inte skrämma mamma igen.” Hon tittade på oss så sött, gäspade med sin lilla mun och smaskade på nappen. Min älskade lilla tjej. Skräm aldrig mamma igen. Jag älskar dig för mycket. Vi åkte därifrån efter hon somnat. Kom hem, la mig. Shiwan somnade innan mig och panikångesten hälsade på. Jag kramade om Shiwan där han låg intill mig, försökte så gott jag kunde höra läkarens röst ”Alexandra. Hon mår bra nu. Försök att ta med dig den där bilden när du går hem.” Jag försökte så hårt trycka bort den hemska händelsen och kramade Shiwan hårdare. Jag bad till Gud, tackade honom för min familj, bad mer om att min enda önskan är att mina barn lever ett långt, lyckligt och friskt liv och så somnade jag med bilden av Aaliyah smaskandes så sött på sin napp.
