Igår fick jag träffa den här lilla älsklingen! Mosters sötnos. Min mamma, syster och lilla Carmen följde med till sjukhuset. Jag höll på att DÖ när jag såg Carmen. Hon är för söt. Jag var inte så intresserad utav henne när hon var nyfödd för att min lilla syster behandlade henne som porslin typ. Haha även om jag själv höll i Adriano när han var jätte liten känns det alltid mycket läskigare att hålla någon annans bebis. Men nu är hon i den perfekta åldern där man slipper tänka på att hålla bakom nacken försiktigt. Åtta månader redan. Hon charmade ihjäl mig när hon besökte mig på sjukhuset när jag hade fött Aaliyah. Hon satt i mitt knä när jag satt i en rullstol, tittade upp på mig och klappade mitt ansikte så gulligt. Mamma och Nicki fick turas om att följa med in till Aaliyah och så gosade jag med lilla tjockis Carmen i lek rummet lite. Hon gnuggade sitt fluffiga huvud mot mig, satt i mitt knä och lekte. Och där och då kunde jag inte annat än att längta sååå mycket tills Aaliyah blir lika gammal.  Hoppas inte att jag och Nicki får igen för våra galna tonårsår. Vi var de värsta tonåringarna hahaha. Och karma kommer nog ge oss en Box i ansiktet när Carmen och Aaliyah är tonåringar. 

   
   
Jag vågade inte hålla Aaliyah i förrgår efter det som hade hänt dagen innan när Aaliyah låg över mig. Men igår samlade jag mod att hålla lilla älsklingen. Min mamma och syster turades om att sitta hos oss en liten stund samtidigt som de pussade på min lilla älskade dotter där hon låg över mig. Men så fort de gick kunde jag inte slappna av. Jag fick hjärtklappningar. Panikångest att det skulle hända igen. Jag vågade inte somna. Jag satt där med sötnosen över mig och kunde inte slappna av och njuta som jag tidigare ha gjort. Det kändes hemskt att inte kunna känna av den fridfulla känslan. Jag hade så mycket oro i hela kroppen och det kändes så fel att ha henne över mig för jag var för rädd för att riskera att det där skulle hända igen. När maskinerna började att pipa (som de brukar göra) fylldes hela min kropp med panikångest. Jag sa till läkarna vad jag kände, de försäkrade mig att hon hade det bra hos mig, men jag fick en så stark känsla av att de var tvungna att hjälpa mig lägga tillbaka henne. Jag höll henne i typ bara en timma. Jag ville inte vara svag för henne. Jag kämpade så hårt för att vara stark och hålla om henne. Men jag kunde inte fösa bort synen när hon blev blå över mig och slutade andas. Jag ville inte att hon skulle känna av min oro och bli orolig själv. Så jag la tillbaka henne i sängen, la min hand över henne och hon tittade på mig faktiskt och pekade fuck you hahaha. Där fick min älskade dotter mig att släppa oron och skratta lite. Nu väger hon 1560 g och är 39 cm lång. På Söndag fyller hon en månad! Jag hoppas fan att den där läskiga bilden försvinner snart från huvudet och att jag kan koppla av mer när jag håller henne idag. Hon måste fortsätta ha en stark mamma ❤️