Idag har jag gråtit mycket. Jag HATAR att visa mig svag inför andra. Jag skäms så mycket över mina överväldigande känslor. Jag brast ut i gråt inför en sjuksköterska som jobbar för Aaliyah, en barnläkare och kuratorn. Det är så mycket just nu och det är känslan av att bli dragen åt alla håll. Det känns som vart vi än är så är vi på fel plats. Är jag hemma och försöker ge Adriano min uppmärksamhet så tänker jag på att jag borde vara hos Aaliyah. Är jag hos Aaliyah tänker jag på Adriano. Jag önskar av hela mitt hjärta att jag kunde vara på två platser samtidigt dygnet runt. Jag önskar jag kunde skära mig halv på mitten. Men det går inte. Det ska inte vara såhär att inte kunna ha hela familjen samlad.
Det gör så ont och jag får panikångest utav vilken hög press jag har på mig. Vad jag än gör och hur mycket jag än är där känns det och är inte tillräckligt och jag förstår inte hur man ska få ihop det. Jag känner mig så dum i huvudet för det är så mycket från alla håll. Och om några veckor kommer jag få bo på sjukhuset helt ensam med Aaliyah. För någon måste vara hemma med Adriano och hundarna. Jag bara grät så mycket för det var som att sjuksköterskan typ anklagade oss för att vara dåliga föräldrar för vi inte kan vara där varenda sekund dygnet runt. Och bara att få ihop en schema är värsta projektet för det är så mycket svårare att planera när man redan har en liten unge plus adhd på köpet som gör att man känner sig helt dum i huvudet. Det känns bara som att alla drar i mig. Och vad jag än gör och hur mycket jag än försöker så är det inte tillräckligt. Jag fick panikångest i det där lilla rummet och kände mig så trängd. Det var i det där rummet som vi fick höra den gången att Aaliyah skulle opereras och alla känslor kom tillbaka. Känslorna där inne var överväldigande och så fort jag började prata så började jag gråta igen.
Skämdes så mycket för jag HATAR att visa mig svag, speciellt inför personer som knappt känner mig. Grät och upprepade att jag mår psykiskt dåligt. Gick inte att hålla tillbaka tårarna. Kuratorn skulle fixa psykolog åt mig. Jag behöver fan en psykolog. Ni som följt med länge har tipsat mig om det och jag har alltid sagt att jag klarar mig. Men hela min värld är upp och ner. Jag går igenom en riktig traumatisk period och jag har inte tid för att vara svag. Igår fick Tess också somna in. Rottweilern som bodde hos oss 2014 i några månader. Och jag bara tänker på att älskade Tess är borta och hur dåligt Adrianos gudmor mår. Allt känns bara åt helvete. Jag vill bara ha hem Aaliyah. Jag orkar inte oroa mig mer. Jag vill bara att hon ska bli bättre. Inte bättre och sämre , bättre och sämre.
Det är som en sjuk berg och dalbana. Känner mig åksjuk. Min enda önskan i livet är att mina barn mår bra och lever långa, lyckliga och friska liv. Jag mår så fucking dåligt idag. Gråtklumpen i halsen vägrar försvinna. Mamma kommer i alla fall hem från Italien idag. Vi ska hämta henne, lämna Adriano hos henne för att sova över och sen ska jag hålla Aaliyah på kvällen. Men jag är så orolig för hennes tillbud har ökat och jag orkar inte att det läskiga ska hända igen. Jag måste hela tiden verka stark när jag aldrig i hela mitt liv känt mig svagare inuti. FAN vad allt gör ont. Jag vill bara allt ska bli bra. Snälla Gud
