Hej Alexandra! Jag gillar din blogg så mycket du skriver så bra. Jag har en fråga o Jag hatar att fråga dig detta just nu för din sits med Aaliyah, ständigt orolig. Jag förstår dig väl om de tar tid tills du svarar mig. Jag känner att bara du har ett sånt riktigt tungt svar. Jo Alexandra jag vet inte hur jag ska förklara så du förstår o utan att de låter så töntigt men jag knr mig så ensam. Jag har blivit så van att jag tror livet är såhär?
Men när jag senare på natten kollar folks stories på snap inser jag att jag lever i min egna bubbla och att jag inte har några vänner. Skit mobbad men tro mig det är inte så, jag knr mkt folk men skulle aldrig kalla de för vän. Inte ens kompis då de Ytliga förhållanden allihop. Hur mycket jag än försöker med någon håller det inte det är alltid samma ytliga visa. Jag bjuder på mig sj men det känns alltid som de jag väljer aldrig väljer mig fattar du vad jag menar de har redan sina och bästa vänner. Vissa dagar känner jag mig så mobbad o så utanför i allt jag försöker smälta in men det blir alltid ytligt. Jag klickar sällan med grupper eller någon o de jag hatar.
Jag har insett att jag e annorlunda men fan heller att jag ska va ensam livet ut för de. Alla e annorlunda när du väl lär känna dem. Detta har lett till att jag har isolerat mig själv länge att jag inte har ngn balans. Jag var på G med en kille för ett år sedan det var så nära o jag trodde de skulle va förändringen i mitt liv men han ville inte ta steget eller hur man nu säger. Jag vet att han gillade mig men jag visste också sen dag 1 att stoltheten i han alltid gick före kärlek. Jag vet att problemet ligger i mig själv men jag e vilse jag vet inte vad jag ska göra.
Folk gloriferar att vara en ensamvarg så mkt men vet inte ens hur det verkligen är. Jag e inte den tysta eller ett offer som inte säger något men jag e inte den som tar plats heller. jag e 17 o frustrerad att jag kmr va så livet ut
Hej sötis. Det är inte ovanligt att känna som du gör. Vi föds ensamma, vi dör ensamma och genom livet känner vi oss ensamma. Det sjuka är att det spelar ingen roll hur många människor man har runtomkring sig; man kan ändå känna av den kalla känslan av att inte höra hemma riktigt någonstans. Människor väljer att visa upp deras roligare jag när det kommer till sociala medier. När du är inne på snap ser du korta videos som varar i 10 sekunder. Det är inte svårt att göra sig till i tio sekunder med att leka att man har ett roligare liv än vad man egentligen har. (Svär, jag hatar Snapchat haha. Skulle aldrig få för mig att filma mig själv och posa till musik haha). Deppa inte ner dig. Det är korta klipp du ser. Jag kan garantera dig att dessa människor som verkar ha det så roligt också känner av ångest. Även om man är omringad utav många vänner och verkar ha kul på videos kan jag garantera dig att personer som har många vänner är falska. Eller så är deras många vänner falska. För det blir så när man låter för många personer sitta med en. Många utav dem kommer skita där du äter.
Det är vanligare att ”en vän” hugger dig i ryggen än en fiende. Jag har haft sååå många vänner. Men det var mest när jag var yngre och helt skadad i huvudet för då var det hypat att umgås med mig för att jag levde bokstavligen som varenda natt var den sista. Det var aldrig tråkigt. Men sen när jag blev gravid med Adriano mognade jag. Jag gick igenom en identitet kris från party psykos till fru och blivande mamma. Jag förändrades såklart. Och jag kan med handen lägga min näve mot din näve och säga att jag också är en ensamvarg. Jag har många, ytliga, bekanta men väldigt få vänner. Och även om jag har några få vänner så håller jag mig istället undan. Det är inte så att jag tar upp telefonen, ringer och gråter när jag inte mår bra. För sån är jag inte. Även om jag har få vänner så är jag inte så tiiiiiight med dem för jag lever i min egna bubbla. Och de i deras.
Jag är tvär öppen helt ärligt. Men jag känner som du att de jag väljer, väljer inte mig. För jag kan prata om allt mellan himmel och jord. Som en öppen bok. Alla vet allt om mig. Men jag vet allt om ingen. Typ. Samtidigt förstår jag att det känns jobbigare för dig för att jag är snart 23 år och har en egen familj. Jag är i en annan fas i livet. Du är sjutton, du är ung och fortfarande i ”vän fasen” där det är vanligt att vara ”överdrivet tight” med några vänner. Jag förstår att du VILL LEVA äventyrligt och skapa roliga minnen med några eller någon som du verkligen känner dig tight med. Men det är bajenödigt att anstränga ett band där man inte klickar typ. Även om vi är på olika stadier så förstår jag exakt din känsla. Det känns tryggare att isolera sig än att anstränga sig för att man bara pallar inte ta ett steg ur sin comfort zone för man tänker på hur det förr ha varit, hur det är och hur det kommer att bli; och till slut bara väljer man sig själv för det känns skönare att softa än att försöka.
DU kommer inte att vara ensam hela livet. Det är alltid dem man minst anar som man klickar med. Vi förändras så mycket genom livet och så många personer kommer och går. När jag var 17 år hade jag så många runt omkring mig men jag kände mig sååååå ensam och mådde psykiskt dåligt. Det blir bättre. Ditt liv kommer bli roligare. Du kommer ta reda på vem du är mer och mer. Och allt kommer att falla på plats. Var inte orolig. Du är speciell bara, du förtjänar mer än det ytliga och därför tar det lite längre tid ❤️ Stressa inte. We all get lonely. Det kommer bli bättre. Ba skriv till mig när du vill så har jag dig.
