G-kväll sweeties! För FÖRSTA gången på JÄVLIGT länge somnade Adriano tidigt idag. Jag har varit helt slut efter sjukhuset varenda dag för att Adriano varit hur pigg som helst. Alltid gosigt att komma hem till honom och leka med honom. Men SÅ JOBBIGT att han somnar så sent när jag själv är så trött. Jag ÄLSKAR att vara mamma. Men för att vara en bra mamma behöver man få andas och ha egentid innan man sover och nästa dag börjar. Idag ville Shiwan åka till sjukhuset på dagen. Det är juuu min grej egentligen. Min rutin att åka dit på morgonen, hålla min älskade dotter och vara med henne i timmar. Men idag längtade Shiwan dit. Han har varit hemma varenda dag med Adriano så idag ville han också gosa med vår dotter så som jag gör varenda dag. jag bara kände direkt hur hela min kropp fylldes med ångest.
Fick PANIK av tanken på att vara hemma och sakna henne. Som tur är kom Nicoleta och Sorina hit. Men jag hade sån ångest för att jag hade abstinens efter henne. Störde mig som FAN på Shiwan för att han åkte istället för mig. Blev arg, känslig och började gråta. Ville bara springa hemifrån för det kändes inte okej att vara HÄR istället för där. Samtidigt behöver Adriano mig också. Jag klarade inte av att vara hemma. Fick värsta fly hemifrån känslan. Så Nicoleta och Sorina sa att vi kunde åka till lek och bus med Adriano. Han behöver få vara barn, också ha kul och vara med sin mamma med, så vi tog dit honom. Jag mådde mycket bättre av att komma ut. Tänk det är allt jag gör. Åker till sjukhuset och åker hem. Så det kändes ändå KUL att slippa känna att väggarna äter upp mig och faktiskt bara släppa allt i några timmar.
Sorina fick mig att skratta med att skämma ut Nicoleta när hon hämtade ut en parkeringslapp. Det var människor bakom oss och Sorina var så jobbig. ”Men åhhh, har du inte ens en TIA på dig? Herregud!”. HAHAHA, Nicoleta lyckades hitta en tia i väskan. Och Sorina psykade henne så mycket efter parkeringslappen kom ut. ”Nico, du fick pengar tillbaka.” HAHAHA Nico började rota där mynt faller ner som en hobo och Sorina ba ”Hahaha, vad pinsam du är! Jag skojade!” Kändes skönt att skratta. Nicoleta och Sorina såg typ sin tjejkompis kusin eller någonting. Någon bekant bara. Och vi fick den sjukaste tanken att Nico skulle dra ner sina byxor, flasha hennes vagina, vinka tvär STORT i luften och ba ”LINDAAAAA I LOVE YOU!”. HAHAHA, vi är så störda när vi slår ihop våra hjärnor ibland.
Men sedan hände någonting så läskigt och jag blev såååå orolig. Adriano hade lyckats springa ifrån Nicoleta. Och hon sa att han var borta. Jag blev så RÄDD att mitt ansikte domnade av. Jag höll på att svimma. Det kändes som jag drunknade i en tsunami våg. Jag hörde mitt hjärta slå hårt i öronen. Mina ben blev som gele. Hela magen vändes upp och ner. Började tänka det värsta att han hade sprungit ut därifrån. Att någon hade kidnappat honom. Jag sprang fram till kassan och GRÄT. Det kändes som jag skulle dö. Jag kunde inte andas. Hon ropade i högtalaren hans namn och bad han komma till kassan. Jag fick PANIK. Värsta jävla panikångest attacken fick jag. Blev så snurrig av alla barn omkring och det kändes som att jag BRANN på riktigt och frös ihjäl. Längsta tio minuterna i mitt LIV.
Det var fan där inne som Backa branden hände. Det var som om jag kände allt de kände. SÅN OROLIG PSYKOS fick jag. Det var så jävla SKRÄMMANDE. Vi hittade honom. Och jag kände sån lättnad. Jag tror inte ens det var 10 minuter vi letade. Utan 5. Men det var som allt gick i slowmotion och jag kände mig fan DÖENDE. FYFAN!!! Adriano sket ju i, han sprang och skrattade ihjäl sig som han vore ett barn på 8 år. Han ba ”Hahaha, nej mamma! Kom inte! Jag leker.” Är jag galen som blev så orolig? Han fyller ju 3 om en månad. Han är som ett BARN nu. Han fattar. Men fyfaaan vad rädd jag blev. Höll på kollapsa, spy och svimma av oro.
Jag blev SKIT RÄDD att någon hade kidnappat honom. Det där är fan inte vanligt i Sverige egentligen. Men jag tänkte typ på min barndom i Chicago och hur rädd min mamma var varenda sekund för att vi skulle bli kidnappade. Jag fick en PSYKOS på riktigt så OROLIG jag blev. Fyfan. JAG DÖR FÖR MINA BARN.
Adriano hade the time of his life iallafall och det var riktigt kul att se. Man märkte verkligen idag hur han har förvandlats från att vara en bebis till ett barn. Han klättrade upp för klätterställningarna så ORÄDD, som en speedad kanin på tjack. Det var svårt att hänga med i hans takt. Kändes som jag, Nicoleta och Sorina var på bootcamp. Tre slappa kärringar. Vi fick skrattanfall när vi klättrade upp och skrattanfall när vi flög nerför rutschkanorna. Fick flashback från Chicago idag. När jag själv var liten och lekte så som Adriano gjorde idag. Tro fan att de hade Lek och bus land i Mcdonalds där för att fetma är så vanligt. Minns hur KUL det var och det värmde mitt hjärta att se Adriano få en lika rolig dag som kommer fastna lika hårt som de roliga barndomsminnen jag har från Chicago <3 Åh min lilla bebis har blivit STOR. Men skiter iiii, kommer aldrig sluta oroa mig. Han kommer ALLTID att vara min bebis.
