Fuck ångesten kommer krypandes. Känner hur den skaver under min hud. Den smyger sig alltid på. Även när det är lugnt omkring så lider jag. Jag har gått igenom mycket i mitt liv som har skakat om mig ordentligt. Ni som följt med länge vet genom min blogg hur mitt liv har varit. Många utav er vet att jag har haft ont väldigt länge. Men jag har aldrig varit såhär ömtålig som jag är nu. Jag känner hur jag spricker mer och mer inuti. Som att jag sakta men säkert håller på att förvandlas till porslin och efter varenda nedslag går jag sönder lite djupare. Men det slår mig en stund efter allt runtomkring har lugnat ner sig. För när det är tyst eller okej för stunden känner jag hur hela min själ skriker över känslan av att någon knivhugger mig gång på gång i hjärtat. Jag har tvingats se så mycket som ingen någonsin vill se. Jag har tvingats vara stark, hålla huvudet högt och inte falla trots att det känns världen rasar samman över mig. Jag ser på hur min älskade dotter kämpar för att överleva. Och jag är så STOLT över henne. Men jag känner hur gråtklumpen samlas i halsen nu. Och ikväll känner jag mig så rädd. Jag känner mig så rädd att jag har så svårt att andas. Jag känner hur jag blir yr av att andas. Känns som hela rummet snurrar och att mitt huvud aldrig varit tyngre. Det svider i mitt hjärta som nålar.

Ibland undrar jag om jag var en hemsk människa i mitt förra liv. För smärtan har varit som min högra hand i denna. Levt i solsken stundvis för att när jag väl är lycklig så uppskattar jag ihjäl lyckan, men levt väldigt länge med känslan av att min svarta skugga jagar mig. Min värld kan vara så mörk och kall att jag lyckas krossa hjärtan på så många som bara läser om min hårda verklighet. Smärtan kanske egentligen är min grej. Mitt öde. För hade inte smärtan funnits hos mig så hade dessa djupa och sorgliga texter aldrig uppstått. När jag var 10 år skrev jag i min dagbok att jag ville slita ur mina ådror och dö för att jag mådde så dåligt. Jag kommer ihåg när jag var 14 år, jag kunde sitta och skriva för hand smärtfulla texter som rimmade. Jag skrev hjärtkrossande texter om mina mörka och sorgsna känslor och tankar, om hur hemsk världen var och om kärlek. Min mamma tog med sig en utav mina texter och läste högt upp det för andra föräldrar som hade det svårt med bråkiga tonåringar. Precis alla i rummet började att gråta. För hur jag lyckades få texten att komma till liv med saltiga tårar som rann nerför deras kinder.

Började blogga och låta mina fingrar svepa över tangent bordet istället när min hand kände av smärtan av att skriva oldschool style. Började skriva öppet om mina känslor och tankar utan att tänka mig för. No sugarcoding. Jag har bloggat sedan 2009 på olika sidor. Mitt liv står skrivet och den är inte klar än. Jag är rädd för dessa olika nivåer utav smärta som knockar oss människor där det gör som mest ont. För varenda människa som lever går igenom olika prövningar som man måste ta sig igenom. Man måste möta sin rädsla och inte springa iväg. Och det är skrämmande. Jag möter verkligen min rädsla nu. Och jag kan inte fly undan den. Tänk att jag har den VÄRSTA panikångesten ni kan tänka er. Jag tänker så många läskiga, oroliga, tankar dagligen. Jag har alltid känt och känner alltid så mycket smärta, panik, ångest och oro. Men nu måste jag SE allt jag är rädd för. Jag måste se på när allt som skrämmer ihjäl mig händer. Och jag kan inte fly. Jag kan bara ta det. Låta smärtan bli ett med mig. Hoppas på bättre tider. Och låta det här stärka mig trots att det förstör mig inuti och alltid kommer att hänga med mig. Min erfarenhet utav smärta kommer att fortsätta forma mig som en person.

Och med smärta blir man visare och starkare. Men jag är så rädd för den värsta nivån utav smärta. Jag tänker på den redan och föreställer mig hur mycket smärta som kommer följa med oss alla genom livet. Det är fucked up att vi lever i en så kall värld att smärtan måste bli en del utav oss. Vi måste känna så mycket och vara med om så mycket. Och det gör så fucking ont i oss. Men det enda vi får göra är att ta dag för dag och fortsätta kämpa. För det finns inget annat sätt. Mitt huvud väger så mycket just nu pga alla oroliga och sorgsna tankar jag bär. Jag är så trött på smärtan. Jag vill bara lägga mig ner och sova och vakna när allt är bra, stabilt och lyckligt igen. Orkar inte känna nålar i mitt hjärta mer.