Jag har börjat må så illa av att vara här och se min älskade prinsessa ligga i respirator. Helt ärligt så tror jag att jag har snubblat lite utav allt som har hänt och blivit utmattad. Jag har bara varit här korta stunder på senaste. Mått illa över hur maktlös jag känt mig. Kan inte hålla henne intill mig. Kan bara lägga min hand under slangen och försiktigt hålla handen på hennes huvud. 

Har därför varit hemma mycket Adriano. Förträngt smärtan och förnekat hur ont det egentligen gör. Det har gjort för ont för länge. Så mitt uppe i all kaos är det som att jag släckt mina överväldigande känslor och bara accepterat lyckan. Fokuserat så mycket på att ha roligt med Adriano. Sola, bada och leka. Låtsats så hårt att allt är bra på senaste att jag börjat att tro på det.

  
Och när jag kommit hit för att hälsa på min älskade dotter har hela infektion situationen gjort mig illamående. För när jag är här kan jag inte förtränga eller förneka. Det har känts som hon har haft infektionen i en evighet. Men nu börjar den äntligen släppa. Den ligger nere på sex nu och idag fick jag hålla min älskling. Blev så glad när sköterskan sa att det var okej för mig att hålla henne. Saknat så mycket att ha henne nära. 

Illamående känslan försvann så fort hon låg över mig igen. Kände mig lite orolig eftersom att hon ryckte till ibland. Blev rädd att hennes rörelser skulle få respiratorn att typ ramla ut. Men det gick bra. Det kändes bra att få sova med min älskling igen. Behövde verkligen att ha henne nära. De har tagit bort en medicin och måste sakta trappa ner på hennes morfin eftersom att hon kan få abstinens annars. 

De vägde henne idag och vågen visade 3700 g. Men hon är svullen också så när svullnaden går ner kommer vågen att visa en lättare vikt. Hon kissar fortfarande i kateter och får medicin mot svullnaden. Saknar att möta hennes blick så mycket. HOPPAS att hon vaknar till snart och orkar titta på mig länge igen med hennes stora ögon. Finns ingen bättre känsla.