Never underestimate the purple crayon. Jag dog av skratt. Lila är min favorit färg. The purple crayon var the metaphore. De sitter höga i serien The get down. Pratar om drömmar. Släpper många duvor fri från sin bur. Ut i friheten. Hungrig efter drömmen. Jag har läst att de flesta på sin dödsbädd ångrar att de inte riskerade mer. Det är gammalt att vi hackar på oss själva. Som vi vore vår värsta fiende. Vi är inte tillräckligt bra. Men om vi bara visste att tvivlare var tänkare. Med själen på plats. Djupa känslor. Overwhelming. Om vi inte tänker. Finns vi? Eller låter vi tanken käka upp oss? För genom livet ramlar vi. Det börjar med att vi slår i oss. Smärta. Blodsmak i munnen.
Första gången jag ramlade slog jag i huvudet så hårt att jag blödde igenom den vita rosettbanden jag hade över mitt några månaders gammal huvud. Blödde. Mamma hjälpte mig. Mamma berättade för mig. Det var en jul. För mer än tjugo år sedan. Mitt första minne från att verkligen slå i mig. Trampa på glas. Fortsätta att gå. Blodig socka. Min haka har alltid varit drabbad. Flög ur mina rollerblades. Skrapade knäna. Blödande haka. Flyga av cykeln rakt in i a mailbox on My block in Chicago. Blödande haka. Sladdra på trottoarkanten. Blodsmak. Bita hål rakt igenom min läpp. Åtta stygn. Forsande blod ut från min haka. Det har hänt att man halkade på is. Ni kommer ihåg. Boom. BAM. Icecold. Smärta. Man ligger kvar. Men reser sig upp.
Ibland undrar jag hur många gånger det krävs att ramla. Genom livet. Tankar pratar. My struggle aint no different from the soldiars at war. Vi är krigare. Skakande händer. Sjuk vilja. Övernaturlig styrka. Det är min dotter det. Kunde inte sova. Ringde. Fina människor. Aaliyah kan sjunka i syresättningen pga abstinensen. Det händer att vi flippar ur. Skakar. Svettas. Faller. Stiger. Den där gnistan utav hopp. Vilja. Styrka. Allt handlar om kärlek, vilja, tro, mod, hopp. En gnista utav potential.
För om ni inte visste så finns det en saga om en röd ros som växte igenom asfalt. Om viljan är övernaturlig och tillräckligt mäktig för att bryta igenom varenda svaghet du är; kommer världen snurra åt den riktningen som är menad för dig. Vi måste uppleva turbulens bara. Skakande.
För vad är en berg och dalbana utan adrenalin, endorfiner och action? Vad är en regnbåge utan regn? Ett öken utan hav? Kyla utan värme? Lidande utan lycka? Rädsla utan trygghet? Ensamhet utan sällskap? Kärlek utan hat? Tårar utan skratt? Fattigdom utan rikedom? Orättvisa utan rättvisa? Misslyckande utan vinnande?
Pratade med en underbar sköterska idag. Kan öppna mig för henne som en larv öppnar sig och blir en fjäril. Pratade om hur både mina psykologer helar mina brutna vingar. Att jag borde träffa dem båda för de fyller en funktion i mig som måste utvecklas. Jag måste frias från mitt förflutna, släppa min skakande självbild och tro på att jag är stark, smart och en superhjältarna. Måste släppa ur min smärta. Låta mina sår bli slickade. År utav citron direkt i sår svider. Dagar utav stunder där styrka krävs. Jag vågar be om hjälp. Detta är mitt öde. För om jag inte upplevt smärta hade jag inte rört er. Hade inte mina texter funnits hade jag inte existerat.
Jag såg en larv på hundgården med Adriano. Slingrade sig som en slinky. Om man bara visste. För man skulle inte veta om man inte upplevt en larv framför sina ögon förvandlas till en fjäril. Det är skrivet. So never underestimate the purple crayon; Cuz if you do – Welcome to pitch black. Grow with the flow.
Xoxo QueenPsykos
