Ett utav det mest påfrestande sammanhang i livet måste vara övertrötta, arga barn. Ni vet, när man försöker gång på gång att lugna ner med att hjälpa men vad man än gör och säger räcker inte. Det är galet hur så små människor kan ha så stora känslor inuti. Hejhej treårstrots. Den fick jag känna på ikväll som en hård vind som höll på att få omkull mig. Bara för jag skulle stänga av filmen som var slut på Netflix. Typ varför blir du så arg? Istället för svar får du skrik. Och jag hatar verkligen hur så fina dagar plötsligt förvandlas till jobbiga kvällar. För stunden innan läggdags är annars så gosig. Älskar att krama om han och prata med honom om allt gulligt innan han somnar.
Men sedan har vi alla föräldrar KAOS-NÄTTER då läggdags plötsligt förvandlas till ett helvete med en rosenrasande unge framför dig som skriker sig röd som en tomat i ansiktet. Och man håller sig lugn. Har världens längsta tålamod utåt trots att det brister bland alla överväldigande känslor inuti kroppen som en trasig gummiband. Då känns livet jobbigt. Intill finns min sjuka bebis som gråter. Trösta. Andas. Försöka vägleda. Vänta ut stormen. Att vara förälder är ett utav det mest påfrestande som finns i dessa lägen. Agera som en superhjälte med att ta emot, ta emot, ta emot och ge, ge, ge och ge mer tills man har inget ork kvar.
Det gör ont att ens säga nej till sitt barn, men man måste riskera att ens älskade barn hatar en ibland (med att sätta gränser) för annars gör man inte föräldrarollen rätt. Att sedan behöva stå ut med skrik som varar i vad som känns som en evighet(trots att man försökt att möta halvvägs), sparkar mot väggen och alla föräldrar vet vad – för att sedan släppa på trycket inuti och låta den sårbara, mänskliga varelsen man är komma ut i form av en förhöjd röst och tårar. Då känns det jobbigt. Adriano känner för mycket. Hans känslor är större än han själv. Det är djupt att känna mycket, men det gör så ont och ibland vet man inte varför. Och jag har visat honom att det är ok att känna. Mitt hjärta svider bara för man ÄLSKAR så mycket och man vill önska bort alla jobbiga känslor hos sin lilla mini-me.
Det viktiga är att bara samla sig så gott man kan och aldrig ge upp! Aldrig lägga sig osams. Alltid påminna med jag älskar dig. Nu var det några timmar sedan han somnade men sånt här spökar i hjärnan när kvällen blir jobbig. Medicin för själen är alltid att prata med sin mamma efter. Så hon lyfter mig. ”Alex. You are the strongest, greatest, most loving mom. No one could do it as good as you. Everything around you. Having a three year Old that’s acting out. A premature baby. Being pregnant. Dogs. It would be wierd if you didn’t freak out sometimes. Everyone does. But you handle it all so great. You are a super mom!” Mammor är kärlek. Hur känslosamma vi än är. Måste bara sluta vara så hård mot mig själv. Nu ska jag fan krypa ihop intill Adriano och sova. Håll tummarna att vi alla får sova gott ikväll. Åh godnatt.
