Ibland får man bara göra sitt bästa med att överleva dagen. Var ensam med mina tankar i en halvtimma. Det gjorde mycket. Kunde andas lite och gråta ut massa stress, ångest och hormoner. Adriano slog en nyköpt, inplastad toalettborste i sitt huvud och Aaliyahs skratt tog mig tillbaka till glädjen. Det är skit jobbigt att känna så mycket som jag gör, men även skönt för jag är inte långsint med mina känslor. Det jobbiga varar aldrig för länge. Tömmer så mycket panik och ilska när jag skriver. I efterhand kan jag känna mig så dramatisk. Men livet är för kort för att dölja att ens värld kväver en ibland. Vi borde inte skämmas över att visa oss svaga. Det är mer nyttigt det, än att ge ut en falsk illusion, utav en perfekt värld. För perfekt existerar inte. Så varför låtsas ens? Det är för ansträngande att svälja sina känslor. Blir för tungt till slut att bära. Bättre att göra sig av med skiten. Vara ärlig. Visa att livet inte alltid är en dans på rosor. Det är inte alltid fint. Det gör ont. Taggar fastnar inuti huden där det känns som mest. Dansen med livet får oss att blöda. Problemen tyngar ner varenda en utav oss och vi ramlar ihop. Det är inte lätt att resa oss upp. Men vi gör det. För efter lite ”tyck synd om mig själv -gråt på golvet” finner vi i en styrka i oss själva att försöka igen. Att vara svaga gör oss starka. Så lev inte i en lögn. Var sann.