Stormväder ute. Kom nyss in. Varit en bättre tisdag. My hubby bara städade upp all misär. Och sånt, det är typ bättre än rosor, choklad och diamanter när man är mamma till små söta monstrar. Det är kärlek att möta varandra halvvägs och ibland hela vägen till helvetet, när den ena inte orkar ett skit. Jag är typ alltid i varv. Så när jag väl ba NOOO Im Done. Jag ger upp. Då vet man jag gjort mycket och blivit såsåså psykad mentalt att nu måste jag vila innan min hjärna smälter och jag äter upp den. Älskar hur mycket S har mognat. Han var verkligen såååå jävla irriterande typ 2014. Som en tonåring. Nu han är fortfarande skitirriterande och vi tjafsar fortfarande som syskon, men han har blivit MAN, med att hjälpa sin kvinna. Ögar säkert sönder. Typ imorgon på min födelesedag, förväntar jag mig, han ska slava omkring så jag har det ”lugnt”. Och förväntningar är aldrig bra haha.
Neej men faktiskt. Det krävs inte mycket för att göra mig nöjd. Jag är mer för omtänksamma handlingar istället för materiella saker. Önskar mig bara att vara peace at mind medan jag ruttnar bort åldern så fint jag bara kan. Men mår faktiskt skitdåligt på mina födelesedagar. Får ångest till månen och tillbaka. Men imorgon ska jag fan må bra och om jag skriver det övertygar jag mig själv mer att tvinga min psykiska ohälsa gömma sig och låta spralliga, positiva Alex få andas, softa och le. Men det är ingen stor grej. Elvis bara dog den sextonde Augusti och så föddes en ny legend på samma dag. Inte samma år. Men ändå reincarnated. HAHA orka. Men man vet aldrig.
Skämskudde på denna, men ett tag, filosoferade jag om jag kunde varit Marilyn Monroe i ett tidigare liv. Det var typ Hoe- perioden, när hennes quotes var som heliga, och att vara sexsymbol var the bomb. HAHA, jag tänker så långsökt ibland, men det är underhållande faktiskt, att vara skaparen i min egna hjärna. När jag inte skrämmer skiten ur mig själv då med panikslagna tankar. Men älskar när jag mår bra, under flera dagar i streck, och jag bara besegrar ångesten med att inte känna så jobbigt som jag brukar. När jag bara ber hjärnan att stänga av och bara gör allt jag vill, som jag i vanligare fall, inte orkar eller vågar.
Tog ut Adriano för att cykla innan. Ni vet, the famous quote ”H*n är arg för h*n inte kan cykla”, så höll Adriano på. Han ba ”WRA! Jag kan inte cykla bra!!” Jag ba ”Jooo du kan cykla jätte bra.” Han ba NEEJ det är konstigt ute. Jag kan inte cykla!!” HAHAH och så plötsligt drar han av sig sin tjocka tröja och t-shirt, börjar cykla helt nöjd. Han börja snacka om att ta av sig sina byxor och cykla i kallingar. Jag ba ”Nej älskling cyklar du omkring i kallingar som a loonatic, kommer folk ringa mentalsjukhuset.” Speciellt med hans intensiva, oförutsägbara, högljudda utbrott HAHA ❤️
Och så började han hänga ner mellan dem. För han såg en lång mamma intill ta emot sin unge så. Han ville jag skulle fånga honom. Men jag är typ en meter och han är mer än hälften utav min längd. Så han fastnade typ med ena benet runt repen och han ba WRA hjälp! Medan jag försökte fixa hans ben och dra ner den i hålet hAHaHaH den paniken. Han ba Mamma sluta jag är rädd. Men jag nådde han ju inte. Sen när jag drog ner hans ben försiktigt (men så SCARY) för honom fångade jag honom och vi bara dog av skratt. 
Han är så stor att han ha börjat gunga på vanliga gungor. Han envisades tvär länge ändå att få gunga i bebisgungan men nu börjar han verkligen bli ett barn mer och mer. Som om han vore ett djur. HAHA, men ni fattar. Förvandlingen från liten till stor. 
Så kul vi hade innan. Jiddrade på Snapchat utan ögonbryn och med skägg. Han skrattade sååå mycket. Det var så härligt att höra, men lyckades ej filma för han skulle envisas med att hålla själv. Han ba Save this behind your eyes and in your heart mom because nobody gon see me without eyebrows n with a beard. Målade ju skägg på honom när han var typ två. Rakade inte av ögonbrynen though. Det gjorde jag typ på mina egna för elva år sen.
