Att börja om.

Efter att ha levt i gränsland så många år av cancer så tog jag mina beslut, som var anpassade efter min livssituation, jag gjorde allt för att slippa extra smärta den tiden och försökte få varje dag att vara bra eller helst av magisk.

Men så går tiden, jag försöker våga tänka lite längre och jag hittar mig själv i livet, där inget är ”rätt” (utom Leya så klart). Där allt är halvdant och ibland helt ohållbart. I natt låg jag vaken hela natten och vet att det inte är så här jag vill ha det.

Men jag hatar avslut. Jag är världenssämsta på separationer. Men idag tänker jag att det kanske är oundvikligt? Att jag egentligen borde rensa bort allt och börja om.

Men något roligt är att jag har kastat mig in i att ta körkort. Jag började skriva försöka ta körkort, men nej, jag tänker fullfölja det här. Jag lägger en miljard och all min tid på det och känns härligt att ett projekt i livet, som är en investering i mig. För jag ska leva vidare.

 

 

 

 

.. vem hade trott?

Om någon hade sagt till mig att Carlos skulle bo på min soffa varannan vecka, så hade jag nog skrattat åt dom. Ni som har följt mig vet att det var långt ifrån ett stillsamt uppbrott.

Men då hade jag inte i åtanke den absolut bottenlösa kärleken jag känner till Cataleya. Den övermäktiga totalt förblindade förälskelse  som en förälder kan känna för sitt barn. En sådan kärlek som går över allt hat och all ilska.

Den gör att jag kan se den Carlos som jag var kompis med, länge innan vi blev tillsammans. Jag kan se den Carlos som får Cataleya att skratta tills hon gråter. Som Cataleya springer fram och omfamnar, Den gör att jag och han kan umgås. Att vi kan se på film och prata, när hon har gått och lagt sig. i vissa av de stunderna är jag glad att jag fått en vän tillbaka, även om allt det andra också finns kvar.

Att han nu i en ny fas i livet och ingen fast rot, kan vara hemma hos mig, utan laddning eller bråk. Som blir glad över Cataleyas lycka över att vi alla är under samma tak, även om det förhoppningsvis blir en väldigt kort period.

Men livet blir verkligen inte som man hade tänkt. Det blir så otrolig knasigt och andras knas kan bli min vardag. Då får man välja det bästa och försöka hänga med i svängarna.

För i bland så är det bästa man kan göra är att dansa i regnet.

Obs. Bilden är nästan 100 år sedan..

att lära sig att stå ut.

Här är jag. Snart 33 år gammal. Jag har jobbat med mig själv nästan hela livet. Jag har valt till stor del vem jag vill vara och hur jag vill leva. Men ändå, så lär jag mig i snigelfart att härbärgera mina känslor.

I de flesta sammanhang så ser mitt mönster ganska likt ut, i relationer och kring jobb. Jag tar på mig mer och mer. Jag har lätt att vara snabb och har oändlig ork, och kan utan problem göra flera personers jobb med dålig förståelse att andra inte håller samma tempo. Jag tänker att jag kan göra allt, allt är så lätt- Det är bara att göra. Jag kan styra och driva.

Men.

Sen börjar det knaka lite. Ett litet klagomål, en suck eller en dålig blick. Något en annans persons känslor smittar av på mig. Jag som nyss kunde springa förbi allt, med ett tempo som gjort att jag missat det mesta. Men när det börjar öka, så börjar gränsen snuddas. Då faller jag. Jag vet att det är mitt fel. Att jag gör för mycket. Att jag lägger ner min själ och så kanske inte mottagaren ser, hur stor del jag har lagt – eller ens bett om det.

Av en blick, som blir i mitt huvud allt. Dem maler, tills jag ser något mer. Sedan börjar jag tänka att det är mycket som är fel. Ångesten kommer och malare i bakgrunden. Sen blir den lilla saker ofta flera stora. Då vill jag fly. Det blir från att ge hundra till noll.

 

Jag vill inte ge något alls då. Jag vill avsluta alla jobb och alla relationer. Jag orkar inget. Alltid så vill jag agera på känslan, direkt. För att få ett avslut på ångesten. Jag kan inte tänka långsiktigt eller vad som är det bästa beslutet. Det blir grått och det enda som tar över är känslan.

 

Men så vet jag att det ofta inte blir så bra. Att alla har upp och ned perioder, men att mina kan bli många då jag ofta har så mycket för mig. Så många saker som kan krascha.

 

Jag ser ångest som en garnnysta som jag måste hålla upptrasslad. Jag måste stoppa det minsta trassel för att det inte ska bli övermäktigt. För att göra det så använder jag mig av de metoder jag har lärt mig. Typ ta upp saker direkt. Berätta hur jag känner, reda ut. Men det krävs två för tango. Så ibland går det inte. Eller så går det men hamnar tillbaka till samma mönster snabbt.

 

Sån period är jag i nu. Inget känns riktigt bra. Allt känns struligt och lite ångestfullt. Och jag vill bara sluta. Att tiden ska ha gått förbi så att jag inte behöver använda all min kraft till att härbärgera mig själv.

Det är många områden i livet som jag inbillar är så struliga för mig, som inte verkar vara det för andra. Det lyckas inte lösa sig till harmoni.

Men i tajming med detta så läste jag boken ”Drukna inte i dina känslor”. Då skriver dom om höginkännade personer som är för känsliga. Många skulle nog inte tro att jag är känslig, och jag glömmer lätt bort att jag är det. Men jag är nog det. Sådär innerst inne. Men inte som hyper sensetiv. Men ändå mycket jag kunde ta till mig. som begreppet Starkskör.

En starkskör, som ena dagen kan flytta berg och andra inte orkar ta sig ur sängen. Som orkar allt, men i snabba svängar så är det svårt att klara dagen. Då skriver dom att man ska slå på autopiloten. Att göra det man ska på dagarna och låta det vara okej. Inget extra, men inte ta bort allt. Att jobba på en 70% kapacitet istället för 150%.

Det fanns ju massa matnyttiga tips på att se på film, distrahera. Låta känslorna komma, men inte agera på dom. MEN det motsäger sig helt min efter-cancer-fånga-dagen-stress.

 

Ska jag vila bort den här perioden?? och tänk om den inte går över? Tänk på alla dagar jag slösar med att bara vara fungerande, inte fångande alls. Dom här dagarna får jag inte tillbaka. OCH alla dagar ska levas, för en dag ska man dö.

Men psst, min räddning är leya. Gå på halvfart och bara hänga med henne. här och nu. Hur gör ni när livet svajar?

och vinnarna är…..

På festen så fanns det en tävling… (Snodd från Emmas 40års kalas.)

Alla gäster fick en bit av ett fotografi. Utifrån det så skulle personerna hitta varandra och bilda ett lag (ett helt foto). När laget bildats så fick laget ett frågesportpapper att fylla i.

 

Jag har idag gått igenom alla svar och valt ut det vinnande laget.

Trots allvarliga hot från Zina (som är livsfarlig) så är det vinnande laget:

TEAM ERIC.

Matilda, Maryam, Renato och David.

 

Stort Gratis och ni kan hämta era goodibags av mig på klubben.

 

De rätta svaren:

Masters Gym bildades 2016.

Thamer stavar sitt namn på alla möjliga sätt, så gav rätt till alla svar, (Allt från Tamer till Thamer till Thamir, Tramir) men vi kan väl kort kalla honom MR NO MEARCY.

Skillnaden på kick och Thai är :

Det vinnande svaret: begränsad clinch i kick/K1. i Thai: armbågar, fånga och greppa ben samt (obs skillnad i) svepningar.

Det är 12 trappsteg i trappan, men 13 ner till receptionen om man räknar golvet. SÅ båda svaren är korrekta.

 

KM och klubbfest på Masters Gym.

I lördags hade vi en superlyckad dag på klubben. Vi startade dagen med klubbmästerskap. Spännande matcher och mycket respekt och kärlek. Både för varandra och för sporten. Precis så som det ska vara.

För att se vad som finns í påsarna? Scrolla ner, så hittar du alla sponsorer 🙂

Doktor Jeanette ihop med Maryam och Clara som skötte allt från tid till plingande.

Efter matcherna så var det dags för thaimat på klubben picknikstyle. Gratis bar, dans och fantastisk chokladtårta ingick!

Fredrik körde sin första, men däremot inte sista tävling.

Kahlil glad efter vinst.

Efter fight så kramas man hjärtligt.

 

När vi var mätta och nyduschade efter dagen så gick vi till baren lokal, som ligger ett stenkast ifrån vår klubb och där väntade bubbel, tävling och dans till tidig morgon. Superduper TACK till alla inblandade!

Två otroligt duktiga och svettiga (!!) killar.

Sofia och Maria möttes i en fin match!

 

Vi fick äran att dela ut en generös goodibag till alla som var funktionärer under dagen samt alla fighters.

Stort tack till:

Barebells

Betteryou

Depend

Budo&Fitness

Jabb

Nocco

Helhetshälsa

Brilliantsmile

40 plus 40.

September var verkligen den månaden då ALLA fyllde år. Är det en massa nyårsbebisar kanske?

På samma lördag hade jag lyckan att få va inbjuden till två fina 40års kalas. Lika roligt var att de var så helt olika fester.

Första kalaset stod fina Emma för. Likt när hon och Marie

ordnar event så var det så bra ordnat. Det fanns ett vitt klädkod som matchade med vit dekoration i den trevliga lokalen. Servicen var så hjärtlig och fin av de som arbetade på restaurangen. Det var supergott bubbel, roliga lekar och trevligt folk.  Tyvärr fick jag inte så bra bilder på varken födelsedagsbarnet eller festen, men det är kvittot på att jag hade riktigt kul!

Stort grattis igen Emma och superduper tack att jag fick komma!

 

I min helvita klädsel så var det dags att slänga sig iväg från Vasastan till Hägerstensåsen till Stoffes 40års fest. Möte upp Maryam som var helt svartklädd, precis som varenda en på Stoffes fest. Snacka om att sticka ut med mina vita kläder. Där väntade punkigt röj och italienska snittar var utbytta mot hummus och chips.

 

Men det fina var, att på båda dessa fester så visades så mycket kärlek mot födelsedagsbarnen. Så mycket värme och uppskattning och jag kan bara önska att jag får hälften av det när det är min tur att fylla the big 40. Tack, lite sent, men väldigt innerligt.

Att leva som man vill- för imorgon kanske man inte finns.

Jag såg alla sex avsnitt av Kalles sex liv (inte sexliv) på svt play, ganska intensivt. Det handlar om personer som valt att leva som dom själva vill, inte som alla andra. I två av avsnitten handlade det om att de hade kommit till en punkt via egen eller närståendes dödliga sjukdom, att de insett hur kort livet är. Så kort att man faktiskt måste leva såsom man själv vill leva. För livet är här och nu. Inte sen.

De flesta av dom som medverkade ville jobba mindre på ”riktiga” jobb, men jobba mer för sin dagliga livsföring likt jakt, snickra ihop sitt egna hus och dylikt. Några ville leva så naturligt som möjligt och några bara ha så fritt som möjligt. Men ALLA de medverkande verkade vilja komma närmre naturen och nuet.

Nu har jag inte alls samma naturbehov men nuet jagar jag. Jag vill äga min egna tid. Jag vill leva mitt liv som att jag att kommer dö (för det kommer vi alla). Inte dö imorgon, för jag vill fortfarande betala räkningar och planera framåt. Men jag vill må bra, varje dag. Jag vill skratta så jag får ont i magen så ofta jag kan. Jag vill inte stressa (även om jag alltid håller högt tempo). Jag vill äta gott, dricka gott. Jag vill vara glad och njuta av livet. Jag vill aldrig mer leva som innan cancern. När jag trodde att saker skulle bli bra ”sen”.

Jag vill vara fri nog att kunna anpassa min dag efter vad jag behöver den dagen.

Och.

Så tänker jag. Att lite så lever jag nu. Jag har det ganska bra.

Mera florens!

Min BFF fyllde år och fick välja aktivitet. Till min fasa så valde han att gå till ”närliggande” vingård. Sist vi gick så var det nästan en näradöden upplevelse i branta backar i 40 graders värme. Denna gång gick vi den enkla vägen som vi lärde oss vid förra resan fanns, en tredjedel av tiden och en tiondel av ansträngningen så var vi framme. Där kan man njuta av fantastiska vyer, gott vin och ostbricka som serveras med honung.

Den här resan blev en som en förlängning av förra resan och det kändes som ”hemma” snabbt.

Nyfixad! 

I förrigår så var det dags att byta ut det superljusa håret mot en askigare variant till hösten. Självklart gick jag till Malix Salong i Gullmarsplan/Årsta. Som tidigare nämnt så får ni 20% rabattkod på alla behandlingar (ej klipp)

Blekt hår med utväxt, som mådde bra av en uppfräschning.

Färdiga!

Vill du boka? – Tryck HÄR!

Jag gick faktiskt loss och körde en trippelbehandling, mer om det imorgon 🙂