Januari 2015

Utöver stallfolk och människor runtomkring där, som såg hur Katja levde med mig som i en relation, såg och hörde hur hon agerade i övrigt, hur hon ljög om mig och för mig, eller ljög i allmänhet om det mesta inför alla, så var det inte många som visste någonting. Det vill säga på “min privata sida”. Det dröjde länge och väl innan fler än närmaste 3 vännerna på min sida visste någonting om vad som pågick. I efterhand ångrar jag detta. Jag har ofta funderat på om jag långt tidigare, innan situationen blev utom allt söndertrasad och infekterad, skulle ha pratat med hennes mamma eller någon annan om vad jag skulle göra.

Det dröjde ända till hennes otrohet med chefen, inte den första utan den på nyåret, innan jag skrev någonting på Facebook, och då bara ur perspektivet att det inte var en av mina mest lyckade nyårsaftnar utan snarare tvärtom.

Responsen från Katjas sida lät inte vänta på sig. Hennes lite hånfulla “– Jag har hört du skriver skit om mig på Facebook” kom som ett brev på posten. Följt av “Äh – vem bryr sig om vad några av dina polare på Facebook anser”.

Det tog inte lång tid från det jag börjat försöka formulera mina tankar i text – för att förstå, bearbeta och kanske få lite input från nära vänner, till dess Katja stövlade in i stallet och berättade för alla som ville höra på att “Jag skrev en blogg om henne”, med tillägget “allt var lögn”, samt såklart “att hon inte läste skiten”. Ganska remarkabelt på många sätt eftersom det för det första var om mitt liv det handlade, från min dagbok, min situation, känslor, tankar, efter allt hon utsat mig för, och om det nu var lögn – varifrån kom alla underlag, och hur kunde hon över huvud taget känna igen sig och veta ”Det var om henne” om allt var lögn och dessutom anonymt?

Ej namngiven, anonym författare, och bara fabuleringar? Likväl förstod hon det var “Om henne”?

Att jag skrev, och vad, spred sig nu snabbt. Sättet på vilket hon bemötte bekanta som började ställa frågor sa en hel del. Nonschalant, arrogant, hånfull, en overload av smileys och såklart med mer lögner om mig och relationens icke varande. I synnerhet om man jämförde med den info hon givit till sin bästa vän blev det hela lite bisarrt. Uppenbarligen fanns det en skillnad i den information hon gett, och om det var gentemot sin bästa vän, eller mot bekanta inom ridsport, hon varit ärlig kunde jag bara gissa.

Ännu en gång stod jag inför att beskåda vad Katja skrev, och funderade på vem hon var ärlig mot. Precis som tidigare. Fast då ljög hon för alla.

Med facit i hand skulle hon med tid visa sig vara oärlig även mot sin bästa vän, men så långt hade det ännu inte gått vid det här laget. I alla fall inte så fullt ut som efter det kommande sexklubbsbesöket med samma chef hon varit otrogen mot mig med.

Jag läste och funderade på vad Lina skrev. Om “Katjas försvar” – att tänka upp lögner med mer lögner. Det kändes alternativbegåvat eftersom det var lögnerna som hade satt henne här till att börja med. Det hade inte fungerat under 3.5 år, bara resulterat i att jag gjorde efterforskningar som resulterade i att jag hittade ännu fler av hennes lögner att ställa hene mot väggen för, så varför försöka laga någonting trasigt med det som med facit i hand bara genererat mer problem?

Jag, och alla andra som var mer objektiva än den handfull bekanta Katja försökte fortsätta ljuga fulla med skit, var på samma linje. Hennes ”försvar” mot att det hon snärjt in sig i på grund av sina lögner, började dras åt och ställa henne i ett hörn. Försöka täcka upp lögner med mer lögner. Predestinerat att inte medföra någonting annat än att hörnet skulle komma att bli mindre.

• “Hon ville inte umgås mer”, men likväl hade hon bara dagarna innan varit med på en extremt dyr shoppingtur i Stockholm city med mig – kläder, presenter, lunch, parfymer, klocka.  Likväl hade hon varit här, ätit middag, legat med mig.
• “Jag försökte smutskasta henne” ? När jag skrev sanningen, efter att hon ljugit om mig och för mig i 2 år och uppenbarligen inte hde för avsikt att sluta.
• Jag hade tydligen ”en diagnos” dessutom. Något som hon av någon märklig anledning aldrig nämnt för sin bästa vän en enda gång under våra 3.5 år tillsammans.

Hur var det med det där “ringt en hästägare”? Hade hästarna fått det dom skulle, och i tid? Eller hade det inte riktigt fungerat som det skulle medan Katja låg bakis hemma hos sin chef efter julfesten?

Vad sa en annan hästmänniska, vedertaget i elitskiktet, om mitt agerande där? Jo, ett kort och gott “jag hade uppskattat infon”:

Jag la nämligen inga som helst värderingar i mitt samtal till hästägaren. Jag bara upplyste om hur det sett ut, och att det inte var första gången som hennes chef och sprit hade resulterat i omständigheter “inte helt optimala ur hästarnas perspektiv”. Samma hästägare hade ju dessutom reagerat lite konstigt när hon fick reda på att det var andra än Katja som hanterade hästen hon betalade för att få hanterad.

Det stod helt klart för mig att Katja började agera mer och mer irrationellt. Att hon var på väg att stänga in sig rejält i ett hörn. Lina var av samma uppfattning. Vi ville båda tiden skulle gå så hon kunde prata med sin bästa vän och fråga vad i hela helvetet hon höll på med. Om hon inte någonstans skulle överväga att retirera från den destruktiva återvändsgränd hon var på väg in i.

Jag har alltid sagt ”det går åt helvete” och levererat någon sorts konsekvensanalys. Där och då i Januari var den baserad på logik, men den var samtidigt försedd med en spärr. Den där lilla känslan av att ”ingen i hela världen låter allting spåra ur så totalt på grund av en enstaka liten lögn jag hade förlåtit”. Ingen låter trivia man bara erkänner, partnern förlåter, och sedan gå man vidare, haverera ens hela tillvaro så totalt.

Hade jag vetat där och då hur fel jag hade, att det skulle komma att bli ännu värre än jag hade vågat föruspå, vet jag faktiskt inte hur jag hade agerat. Kanske bara gått till henne och hållit om henne. För vad det hade varit värt.