Nyårsafton 2013/2014
Jag hade kanske alldeles för höga krav på hur Katja skulle komma att hantera efterdyningarna av det hon ställde till med på nyåret. Men av alla sätt lyckades hon så småningom, på sitt vanliga maner, välja ett av dom sätt som kändes sämst.
Gemensamt inbjudna på nyårsfest till Angelica och Walter, Katjas chefer vid hennes extrajobb på den lokalt ökända städfirman, fick jag slutligen nog av Katjas fylleri, oförskämdheter och konstanta försök att trampa på mig efter en viss mängd sprit. Hon kunde sitta 1 meter bort och vräka ur sig det ena efter det andra ganska osmickrande till Angelica. Det fanns ingen värme, kärlek eller omtanke, eller ens humor i hennes utsagor. Snarare bara hat. Till detta kom hennes konstanta springande efter sin chef Walter, och hennes sätt att stå nära honom med tindrande ögon och viska så fort tillfälle gavs – ett viskande som utan undantag alltid avbröts när jag kom närmare, tex ut på balkongen.
Jag åkte hem. Katja satt i Walters knä och sket i vilket. Klockan var kanske 01.
Det gjorde ont, fruktansvärt ont. Jag kunde absolut inte sova så jag satt vid spisen, drack kaffe, rökte och gjorde mest ingenting mer än tittade rakt fram när det plingade till i mobilen. “Kom tillbaka?!” stod det i hennes sms. Klockan hade hunnit bli 4 på morgonen.
Jag rökte klart, och gick ut till bilen för att åka dit. Just där och då ägnade jag inte en tanke åt att det var nyårsafton, och att det som seden bjuder är lögn i helvete att komma fram på mobiler, och att alla sms är försenade flera timmar som regel utan undantag och att hennes sms kanske hade skickats för länge sedan, så det var inte det utan någonting helt annat som gav mig den där extremt dåliga magkänslan och rysningen av obehag i hela kroppen. Jag körde sakta sista kvarteret, och stannade 3 hus ner i backen för smyga sista biten. Jag hörde aldrig nån röst som sa åt mig att “ta fram mobilen”, jag bara gjorde det – i god tid innan jag gick uppför sista trappan. Mycket tyst.
Det var dunkelt i vardagsrummet, dunkelt och tyst. Musiken var slut, det var tomt och stilla sånär som på två personer och aktiviteten som pågick i soffan. Jag kan nog tacka min synnerligen vältränade impulskontroll för att jag trots allt lyckades agera annat än bara primalt och instinktivt. Många känslor i mig ville nog göra olika saker, men det jag gjorde var att ställa mig i kanten av fönstret och börja filma: Katja, och hennes chef Walter, båda nakna, med varandra. Han satte sig upp, hon la sig på rygg med huvudet i hans knä. Han hade en hand på hennes ena bröst, och andra mellan hennes ben. Hon njöt uppenbart och jag kände väl igen ansiktsuttrycket som var på väg att komma och jag visste vad det betydde. Det vill säga så länge jag såg hennes ansikte, innan det försvann ner bakom hans mage för att…
Jag teg. Det gjorde ont, fruktansvärt ont, ont bortom ord och säkert även ont bortom vad som är nyttigt för en människa att tvingas uppleva, men jag höll iskallt ihop och fortsatte filma. I alla fall några minuter till.
Alla känslor blandat – hjälplöshet, vrede, sorg, förtvivlan, desperation. Muntorrhet som gjorde att jag knappt kunde öppna munnen – som om läpparna sitter sammanfogade med klister. Den märkliga kombinationen av att agera på ren automatik, att jag lyckades genomföra saker utan att egentligen vara medveten om vad man gör. Förutom pausen i filmandet för att gå iväg några meter och spy så tyst jag kunde, torka av det värsta och gå tillbaka. Känslan av att ha ansiktet fullt med tårar och snor utan att det spelade någon roll. Bara en enda sak hade betydelse.
Har du känt smärtan av att livs levande, på 1 meters avstånd, betrakta den du älskar mest, den vackraste du sett, ge någonting av sitt mest intima till någon som skiter i vilket och med vem och bara vill tömma kuken? I så fall – berätta för mig vad just du sätter för ord på det du varit med om.
Jag knackar hårt på fönstret och ropar KATJA! Aktiviteten innanför fönstret stannar till omedelbart. Jag knackar igen, även denna gång med ett ”KATJA!!”
Innanför det breda vardagsrumsfönstret precis över soffan hade Katjas chef Walter precis rest sig upp. Den vita morgonrocken var oknuten och han gjorde en masserande rörelse med båda händerna över ansiktet. Man behövde inte vara beteendevetare för att förstå det betydde ”tänk snabbt”. Katja frös till, hon låg som paralyserad innan hon slutligen gömde ansiktet i händerna och kröp ihop i fosterställning i soffan. Jag knackade på fönstret igen, och där någonstans bestämde sig Walter för att öppna dörren, troligen som “minst sämst alternativ”, troligen primärt för att undvika att hans fru som sov ett rum bort skulle vakna.
När dörren öppnades rusade jag in i rummet och raka vägen fram till soffan.
– Din skitiga djävla hora!
Där, och då, hände det som aldrig hänt mig förr i livet och Gud förbjude det skulle hända igen: jag gav en tjej en smäll… Jag kan inte säga hur hårt, men det smällde till av örfilen. Jag spottade henne i ansiktet, och skrek ”Djävla hora! Skitiga djävla hora!”
– Men lugna ner dig!? sluddrade hennes chef lite segt, och fortsatte:
– Ingenting har ju hänt! Öhh…
– Ingenting har hänt? Jag stod utanför och filmade i 10 minuter innan jag knackade på, jag filmar fortfarande.
Han var uppenbart för full för att fatta vad min Iphone jag höll upp framför mig egentligen hade för betydelse, men blev märkbart tyst av det jag sa, förutom ett förvirrat, trött, och tämligen korkat ”– Filmar… öhhh.. asså men vadå filmar?”. Mitt i sitt fyllesvammel lyckades han även med det fullständigt omdömeslösa att i egenskap av aspackad krum gubbe, till en nykter person som tränat militär Krav Maga i 15 år, försöka ryta till någoting pajasaktigt ungefär liknande ” lugna ner dig nu innan jag blir förbannad!”. Jag lät det passera. Inte med stor marginal, men dock. Mitt fokus var på annat ställe.
Katja hade gömt sig under en filt i soffan. Nu riktade jag istället kameran mot henne:
– Ja, mina damer och herrar, här har ni Katja Everlööf, den djävla fittan, som precis knullat med sin chef Walter.
Under filten hördes hysterisk gråt. Hon kravlade sig upp ur soffan, inlindad i filten, och gav sig ut på jakt i huset efter det jag förstod var sina kläder. I fyllan och villan hade hon uppenbart inte en aning om var dom tagit vägen, men ett par trosor mot den dörr av vardagsrummet som vätte mot garaget med bubbelpool, gav mig en bra ledtråd om var man borde leta. Walter tassade efter Katja till ett annat rum, snarare för att se till att sökandet inte skulle generera för mycket oväsen än att just hjälpa henne hitta kläderna. Under tiden gick jag ut. Innanför rutan kunde jag se hur Katja vinglade runt, nu utan filten – naken, Walter efter i morgonrock, och försökte få henne att inte föra så mycket oväsen.
Jag satte mig i bilen och åkte hem.
Några timmar senare, på morgonen, ringde hon mig upprepat för att få mig hämta henne. Jag skulle ljuga om jag sa det kändes någonting annat än magstarkt. Jag vet inte hur många gånger jag la på, lät bli att svara, eller bara skrek “dra åt helvete” och la på. Efter kanske 75 (?) samtal lät jag luren vara lyft utan att säga någonting, på andra sidan hördes efter en paus ett snörvlande följt av “snälla kan du hämta mig?!”.
Nånstans i livet blir såna här situationer inte svart-vita, i alla fall inte för dom flesta. Skiten får lösa sig sen, och medmänsklighet, empati och godare egenskaper baserade på djupare känslor för någon, tar överhanden.
– Ja, ok jag kommer på en gång. Vänta 5 minuter
– Stanna kvar i telefonen. Snälla! Lägg inte på? snyftade hon.
Jag hade inte så mycket att säga, så jag beskrev mer exakt var jag var så hon skulle få en känsla av exakt att jag var på väg. Kanske för att jag hörde på henne att hon behövde det. Behövde veta jag att var på väg. Hon stod på garageuppfarten i morgonrock och höga pumps. Jag frågade vad faan som pågått i nästan 4 timmar, och hon hade ingen förklaring, sen kom ett “jag sov”. Jag frågade var hon hade sovit, och fick två helt olika svar inom loppet av 1 minut.
– Väntar du medan jag går upp och byter kläder? sa hon utanför hennes hus
– Du får 2 minuter, sen åker jag. Vaffan ska du med för förresten?
– Jag vill att vi pratar om det här…
– Pratar? Finns det nåt att säga efter vad du precis gjort?
– Jag kommer! Snälla vänta?! Snälla?
– 2 minuter… inte en djävla sekund längre…
Exakt 1:59 senare öppnade hon bildörren iklädd myskläder. Vi åkte hem till mig. Hon satte sig vid spisen och grät, sedan reste hon sig för att gå till sovrummet.
– Kom? sa hon, och sträckte ut en hand mot mig. Jag följde med, om än ganska motvilligt. Jag la mig så långt ut på ena sidan jag kunde. Katja kröp sakta närmare, la huvudet mot mig, höll om mig, och tårarna rann nerför hennes ansikte. Hon agerade som ett litet barn vars värld rasat samman. I takt med att jag försökte trösta henne övergick hennes från början väldigt barnsliga sätt att snörvla till någon sorts konstigt vuxet sätt att närma sig fysiskt. Någon sorts initierande av försoningssex på ett sätt som kändes tonårsaktigt sett till vad hon gjort. Som om hon inte alls förstod innebörden, eller hur olämpligt det faktiskt kändes.
Ganska snart hade hon somnat. Det tog förbannat mycket längre tid innan jag somnade.
”Varför filma?” har någon frågat. SJälvklart för att fullständigt underminera ”ingenting har hänt” och dylika försök till efterkonstruktioner från inblandade.
