Juli 2014

Vi pratade om det Katja gjorde nyårsafton. Jag råkar formulera mig “att det var värdelöst” när hon låg med sin chef Walter, och det som hände på kryssningen. Katja var ovanligt snabb i sitt svar:

– Jag har aldrig sagt de var värdelöst!
– Jo du sa det dagen efter, att det var värdelöst.
– Nej! Det har jag ALDRIG sagt!

Katja verkade snabbt vilja byta ämne.

Vad jag hade behövt höra, vad jag hade behövt från henne, hur hon hade kunnat visa sin vilja att laga, visa sin uppriktiga skuld och skam över vad hon ställt till med på fyllan, hade kanske varit att det varit ett oerhört misstag, någonting vidrigt hon sannerligen ångrade, och att det varit värdelöst, skitigt, smutsigt, odugligt. Mhända kunde hon även sagt det var ett gigantiskt misstag, och att hon älskade mig, och var glad åt att jag ville försöka glömma och förlåta. Något hon gott kunde sagt till honom, inför mig. Det var vad jag hade behövt. Vad mitt hjärta hade behövt. En hjälp på traven att glömma. Ett verktyg för att förlåta henne.

Istället försökte hon försvara det som hänt. Försökte tillskriva det som hänt ett värde. Eller att det varit en bra upplevelse?

Tvärtom. Obstinat. ”Ingen ska styra henne”.