November 2011

Det var första gången, eller nåja, tredje, jag träffade hennes mamma. Den första när jag presenterade mig som ny granne, den andra var vår första date/natt tillsammans, och nu tredje. Men det var det första officiella och planerade besöket efter uttalad relation – att spendera en weekend där.

Helgen i sig var långt utöver fantastisk, vi hade en underbar tid tillsammans på alla sätt och vis. Hon var sagolikt vacker, vi kom bra överens på alla sätt, vi hade trevligt, roligt. Jag var otroligt lycklig och kände mig harmonisk. Hon gav mig ett par Blundstones i födelsedagspresent. Jag förstod dom var långt över hennes budget och som jag senare fick reda på hon skuldsatt i affären sig för att köpa dom, medan jag hade samtidigt blivit glad åt precis vad som helst, eller ingenting förutom henne själv. Hon levererade dom med ett handgjort kort med ett hjärta på. Jag skulle absolut inte kalla henne för konstnärlig, men vad gör väl det? Hon var perfekt som hon var och jag hade snabbt börjat älska henne.

Vid senare tillfälle blev jag anklagad för att ha menat detta om ”över hennes budget” på ett elakt, hånande  eller nedlåtande sätt, när jag egentligen bara ville ha sagt att det absolut inte var nödvändigt med någon dyr present, ännu mindre att hon skulle fått en skuld pga att vilja ge mig någonting materiellt när hennes kärlek var allt för mig.  Att jag kallade henne för ”Inte konstnärlig” var absolut inte detsamma som att jag inte uppskattade hennes handritade hjärta. Tvärtom. Jag tyckte det var charmig, gulligt, och det egenhändigt ritade kortet hade räckt i sig själv. Det kortet hamnade inramat i min hall, intill en äkta Magritte. Där kommer det sitta till den dag jag dör.

 Exakt hur mycket jag älskade henne redan då tror jag inte jag ens själv visste vid det tillfället, i vilket fall försökte jag aldrig sätta ett “mätvärde” på det. Något som kanske dessvärre föranledde att jag inte ens försökte sätta ord på det gentemot henne, men jag vet jag visade det i handling och närhet. Jag inser i efterhand att mina handlingar inte räckte till och att jag borde ha försökt sätta ord på det dagligen, även om jag ifrågasätter om orden hade betytt någonting när handlingarna uppenbart inte gjorde det.

Jag kom med tiden att säga och skriva ”jag älskar dig” såpass att jag själv kände som ”ofta”. I alla fall dagligen som minst och jag tror flrea gånger dagligen är närmare sanningen, men jag gjorde aldrig en djupdykning i kärleken och försökte sätta ord på känslorna. Hade hon behövt det? Retrospektivt fick jag höra ”jag aldrig sagt vad jag kände”. Jag trodde i min enfald ”Jag älskar dig” räckte. Kalla mig idiot, jag träffar mitt livs stora kärlek, min egen saknade halva, och jag tror ett ”jag älskar dig” ska räcka. Hur djävla dum får man vara? Vilken vuxen intelligent människa får uppleva det här, och säger bara ett platt, trött och lamt ”jag älskar dig”, eller skriver det i sms nån gång om dagen?

Det var bara en liten detalj den där helgen. Det jag la märke till som officiell besökare, var det första jag hörde hennes mamma viska till henne i rummet intill när jag klivit in.

– Var snäll mot honom nu…

Det var nog garanterat inte meningen jag skulle höra. Eller var det? Det triggade fram någonting från den där första natten tillsammans när vi kom hemrasandes till hennes mamma:

Det jag kanske borde lagt märke till då var att mamma inte verkade speciellt förvånad över besök av “okänt, kraftigt berusat killsällskap med en lika berusad dotter mitt i natten”. Men mitt i det allmänna ruset missade jag det då. Jag hade uppenbart tagit notis i bakhuvudet, men där och då var det ingenting jag reflekterade över. Varför skulle jag?

Nu däremot passerade det som snabb tanke i mitt huvud, föranlett av den där lilla viskningen:

– Var snäll mot honom nu!

Vem säger så, och varför? Vad hade hänt och när?