Det kom ett mail från Camilla Henemark nyss. Det är ett öppet brev till medlemmarna i Army of Lovers samt till ett antal journalister. 

Jag har arbetat i PR-branschen tillräckligt länge för att det ska vara helt uppenbart för mig att syftet med brevet är att göra reklam för Camillas bok som nu kommer i pocketutgåva.

I övrigt är det en ordmassa som egentligen inte betyder någonting. Plattityder i oändlighet.

Här är brevet

Alexander, och ni andra som
undertecknat nedanstående.

Jag har gått genom livet utan att göra tillräckliga försök att reparera det som
har gått sönder. Detta har kostat mig ångest och själslig smärta, som skapats
bland annat genom trasiga relationer till dem jag en gång älskade.
För mig betydde en återförening med Army of Lovers en chans att förstå och hela
den smärta som jag burit på så länge. Jag var livrädd men jag tog chansen och
även om jag råkade ut för ett smutsigt efterspel, där jag än en gång fick
sparken offentligt, vet jag att jag gjorde rätt. Det får inte vara bortkastat.

Bråk och offentlig smutskastning har pågått kontinuerligt med Army of Lovers i
över 20 år – trots att Armys värderingar alltid i grunden har handlat om kärlek
och tolerans. Det är också de värderingar jag själv sätter högst. Jag tror på
kärleken. Men det är en sak att tro och en annan att lyckas leva efter sina
ideal. Det svåra frågan är ju hur vi i vår vardag kan realisera kärlek och
tolerans.

Som offentlig person är det lätt att förgiftas av ett cyniskt sätt att se på
omvärlden, ofta baserat på en rädsla att man snart kommer att försvinna ur
rampljuset. En del av mig är nog just cynisk, medan en annan del försöker hitta
ett svar på vad som är meningen med allt. Varför ska jag kliva upp på morgonen?
För drygt ett år sedan gjorde jag knappt det. Jag har kommit tillbaka till
livet efter år av självmordstankar och fått hjälp att klara av vardagen i form
av ett stödboende. Jag har ändå ibland svårt att hitta ett
existensberättigande.  

I dagens samhälle fokuserar vi alldeles för lite på att lyssna och samtala.
Dagarna fylls av flyktiga statusuppdateringar. Vi premierar fortfarande vassa
armbågar och ett högt röstläge. Men jag kan se att vår längtan efter mjuka
värden, baserade på samtal och lyhördhet, vinner mark. För mig är det väldigt
svårt. Jag vill skrika tillbaka! Men som tur är har jag idag fler kärleksfulla
människor omkring mig, som hjälper mig att reflektera och fokusera på det
längre perspektivet och inte reagera i affekt på andras utspel.

Människans förmåga till aktiv problemlösning har visat sig leda till bättre
psykisk hälsa. Det är genom att identifiera våra känslor och förändra våra egna
tankemönster som vi kan utvecklas och ta ett större individuellt ansvar när det
till exempel gäller att hantera konflikter. Det terapeutiska samtalet fungerar
preventivt och förebygger själslig smärta. Det terapeutiska samtalet stöttar
oss att leva enligt våra ideal.

Terapi var mitt villkor när Army of Lovers skulle försonas och vara med i årets
Melodifestival. Det var huvudanledningen till att jag ställde upp. Vi har alla
möjlighet att välja vilken väg vi vill gå och jag har bestämt mig att fortsätta
min väg mot försoning. Ett steg i taget. Helst inte ensam. För ensam är inte
stark. Eller som jag skrev i det nya slutkapitlet till pocketupplagan av min
självbiografi Adjö det ljuva livet.

Jag krävde att vi skulle gå i terapi under resans gång, och nu har vi tagit
hjälp av psykoterapeuten Poul Perris (rektor vid Svenska institutet för
kognitiv psykoterapi), tidigare sångare i bandet The Facer. Han är otroligt
intelligent och intresserad av både människor och banddynamik. Förhoppningsvis
kan han lära oss att vara mer rädda om varandra.
Jag känner ingen bitterhet längre. Bitterheten försvann när jag bestämde mig
för att dö. Jag har jättelätt att förlåta nu, sedan jag kom tillbaks till
livet. Det känns lyxigt.
Försoning.
För mig betyder det harmoni. En känsla av lättnad.
Lär dig livets stora gåta: Älska, glömma och förlåta. Det behöver kanske inte
vara svårare än så.

Kärlek och försoning önskar

Camilla Henemark