Jag har fått höra att vänner som min mamma haft inte längre är hennes vänner, då de haft andra åsikter än vad min mamma har. De har sagt till henne att de tror på mig, de tror att mitt ex visst är skyldig till det jag påstår att han har gjort. Då har inte hennes vänner haft rätt att ha en egen åsikt och min mamma har sagt upp bekantskapen.
I tisdags avslutades rättegången mot mitt ex, den började redan förra veckan men tiden räckte inte till så de satt in en extra tid i tisdags.
Det känns som det gick riktigt bra, iallafall för mig, jag mindes bra, jag fick inte black out så det var skönt. Det var rejält jobbigt att sitta i samma rum som mitt X, men jag valde att inte titta åt hans håll, jag koncentrerade mig på att titta på åklagaren och dommaren.
Jag fick prata och berätta, sen ställde åklagaren och mitt ombud frågor, och sen mitt ex ombud.
sen pratade exet, det var interessant att höra , hans bortförklaringar, hans ”verklighet” och att det aldrig hänt.
Mina söners polisförhör spelades upp, det var jobbigt att se på…
Mina vittnen hördes, och det kom upp många minnes bilder under rättegången..
Bevisningen innehöll också bilder som jag själv och andra tagit, på skador han gjort på mig.
Han hade också kallat ett vittne, det fick jag reda på innan rättegången förra veckan.
Det vittnet kunde inte vittna under ed då det var MIN MAMMA, ja det kom som yttligare en chock i denna cirkus, sammtidigt som jag nu igen kan se hur extremt illa min mamma behandlar mig. Hon satt och ljög för rätten, för mitt ex skull, men om egentligen helt orelevanta saker. Om saker ur ”hennes” perspektiv, ”hennes” teorier som var en karbonkopia av mitt x berättelse! Det var ett rätt dåligt vittnesmål, det hördes så väl att de pratat ihop sig om vad hon skulle säga där inne och jag tror inte det fanns en person i det rummet som inte förstod det.. Hoppas jag.
Min mamma sa i rättegången ”Jag gör allt för mina barn och barnbarn”.
Är det bara jag som inte förstår hur hon menar då?
Har fått höra hur hon saknar sina barnbarn, gör man såhär då?
Gör man såhär mot sitt eget barn?
Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när hon sa sådär.. Hon fick en fråga, om hon var helt säker på att det inte ha hänt , då svarade hon ”-nej säker är jag inte, det kan lika gärna ha hänt, men jag tror inte det, hon beter sig så konstigt”?!
Min advokat och åklagaren hade aldrig tidigare varit med om att offrets mamma vittnar för den misstänkta.
Hur kan man fungera som person när man gör dem man säger sig älska mest av allt så här illa?
Min moster och hennes sambo kom dit med min mamma, de satt och lyssnade när mamma vittnade, min moster såg även på när ett av mina vittnen vittnade. På pausen så anslöt de sig med mitt ex och hans nya sambo.
Min familj borde ha varit där för min skull, jag levde med en man som slog mig, som hotade att slå ihjäl mig om jag lämnade honom, som skulle hitta och döda mig om han dömdes till fängelse, som hotat döda min lillasyster och hela min familj. En man som står åtalad för misshandel mot mina barn, Grov kvinnofridskräkning , övergrepp i rättsak och skadegörelse. Min familj borde ha varit där och stöttat mig. Inte honom.
Min mamma sa ju vid ett tillfälle då jag fortfarande var tillsammans med honom ”-Jag har hämtat ut hans belastningsregister och hans tidigare domar, han är dömd för kvinnomisshandel och ofredande flera gånger tidigare, inte bara en gång, du MÅSTE lämna honom!”
Om min familj nu inte tror på mig, så borde de ändå inte ta hans parti, absolut inte vittna för honom, inte heller bli vän med den man som är misstänkt för dessa gärningar, inte heller göra social anmälningar tillsammans med exet för att förstöra för mig. EN RIKTIG FAMILJ fungerar inte så. Man gör inte så.
Jag har ingen familj längre
Men jag har något bättre, jag har MIN lilla familj!
Och vi har vårat liv, en extrem kontrast mot detta liv, mitt förra liv som jag nu kan lägga bakom mig. Jag behöver inte minnas alla jobbiga upplevelser längre. Rättegången är över. Domen kommer komma om 9 dagar.
Det spelar ingen roll vad resultatet blir. Jag vet vad som hände de åren jag levde med honom, mina barn vet vad som hände. Det är det viktigaste, det spelar ingen roll vad andra tror sig veta, för jag vet. Jag har gjort allt i min makt för att skapa någon form av rättvisa, inte bara för mina barn och mig själv utan också för andra kvinnor. Jag kommer kunna släppa allt och bara fokusera på mitt liv, så som det är idag.
I mitt nya hem, med min sambo och alla våra barn, vi har fått det fantastiskt bra.
Jag lyckades bli hel. (Det gick, till alla er som lever så som jag gjorde..Det går, det är inte försent, ni förtjänar det bästa!!)
Och även om jag inte längre har någon ur min släkt kvar, så har jag lyckats bra, jag är lycklig. Det är det viktigaste. Sen såklart så kommer de små stunder då jag stannar upp och tänker på hur sjukt det är, ”hur kunde de?” min egen mamma, min mormor(vi som hade en rätt bra relation innan..) Varför?
Jag kommer alltid undra , varför… Men sammtidigt så har jag ju verkligen fått sett hur de här människorna fungerar, vilka de egentligen är. Jag vill inte ha sådana människor i mitt liv.
Du mamma, du är inte värd att kalla dig mamma till mig längre. ”
Ni hittar hennes blogg här:
http://nouw.com/nadjaiibus
Mvh Nadja (och tack)
Enmammasdagbok.se