madonnafaller

Madonna trillade på arslet inför hela världen…

Så jag kommer nog aldrig att klaga igen på en bruten nagel eller tycka att det är pinsamt om jag råkar tappa en tallrik med pasta inför tre personer på en restaurang.

http://finest.se/diamonddogs/wp-admin/media-upload.php?post_id=2075&type=image&TB_iframe=1

Jag tror inte någon kan sätta sig in i den känslan att stå inför alla dessa människor och plötsligt inse att kläderna inte fungerar som de ska och att snart, snart, snart…. kommer jag att ramla på arslet inför hela världen.

Dessutom måste jag ärligt säga att det inte heller såg särskilt snyggt och graciöst ut när hon föll, men det kan ju vara svårt att uppnå en gracil båge när man dras omkull av en cape som vägrar släppa taget om halsen.

Alla i hela världen utom möjligen i de delar som inte har teve, kommer att prata om detta och klippet kommer att spelas om och om igen på Youtube och Vevo…

Låten kommer dessutom att spelas om och om igen…

När man tänker efter är det ju en ganska lyckosam affär för Madonna egentligen, rent pr-mässigt.

Inte för att man kan fejka att man dras omkull och nästan får halsen intryckt och röven tillplattad, men jag har ett cyniskt drag som tittar fram i vissa lägen.

Låten kommer att bli känd som låten hon sjöng när hon drattade på arslet och det är ju inte dåligt i jämförelse med att att den inte blir känd alls.

Nej, så cynisk kan faktiskt ingen vara, kanske förutom Janet Jackson som ”råkade” visa ett bröst på någon gala för länge sedan när hennes bröst fortfarande satt där de ska.

Åtminstone på naturlig väg.

Madonna ramlade ju av en häst för några år sedan och bröt en massa ben i kroppen, men det skedde i en dunge på en äng i England så det här får väl betraktas som större nyhetsstoff än det.

Men, vad är ett ras för Madonna när det finns miljoner andra saker i världen som är viktigare?

Nu ska jag titta på klippet när Madonna faller igen och förundras över hur man klarar ett sånt fall BAKLÄNGES utan att bryta något i kroppen!

Viva Madonna!

Skärmavbild 2015-02-22 kl. 00.11.24

Neon, punk, gröna moln och femton år

Neon, neon, neon och åter neon och inte på ”Mello 1985-sättet” utan snarare på ”punk 1980-sättet” snurrar förbi när jag googlar efter inspiration till ett kostymjobb med tema 80-tal.

Jag har ingen aning varför jag alltid har älskat neonfäger, men jag antar att det är som med sexualitet; man föds med en läggning och det är inte mycket att göra åt.

Jag minns när jag åkte till Stockholm på egen hand första gången och hade min första neon-upplevelse.

Jag var 15 år, gick i nian och hade klippt ut en shopping-guide i Vecko-Revyn som var dåtidens bibel vad gäller mode och allt som var hippt och inne.

Jag gick till butiken Gröna moln som då låg på Norrlandgatan och handlade en av de dyraste tröjorna någonsin och jag tillbringade även många timmar i butikerna på Gamla brogatan där allt var så brännande snyggt att jag bokstavligen knappt kunde andas.

I en av butikerna fanns stora affischer på Debbie Harry och hon var det absolut coolaste som fanns i hela världen.

Jag ville ha en sådan affisch så mycket att det gjorde ont.

Sko-Uno hade så dyra skor att jag blev ruinerad bara av att titta in i butiken, men jag klämde på allt och drömde mig bort till den dag jag skulle ha råd att köpa något där inne.

Army Surplus på Gamla Brogatan var den första second hand-butik jag handlade i och det var också första gången second hand kändes mer rätt än det som fanns i vanliga butiker och jag är helt såld på second hand sedan dess.

Gul och Blå låg på Drottninggatan och där inne hittade jag det plagg som ändrade mitt liv; en stickad neonrosa tröja…

Det var som att se GUD och jag gick tio varv runt kvarteret innan jag vågade gå in och köpa den.

Folk kunde ju skratta åt en tönt från Gävle som köpte en neonrosa tröja…

När tröjan låg i påsen kände jag mig hög och svävade runt resten av dagen med en känsla av att nu fick allting hända, atombomben kunde falla, för jag hade ju köpt det absolut snyggaste och häftigaste som någonsin hade skapats.

Jag minns inte namnet på gatan nu, men när jag skulle ta tåget hem till Gävle vid sex-tiden på kvällen och var på väg ner till Centralen så råkade jag stöta på en liten punkbutik som i skyltfönstret hade… NEONROSA STRUMPOR…

Jag svimmade nästan och den största orsaken till anfallet var att pengarna i princip var slut och det lilla jag hade kvar skulle bli en macka på tåget hem till Gävle eftersom jag inte hade haft tid att äta.

Jag gick förbi butiken tio gånger och såg att ALLA där inne var dödscoola så hur skulle JAG våga gå in utan att bli utskrattad…?

Till slut tog neonsuget över och jag klev in.

Det var en överjordisk upplevelse att vara i butiken och jag studerade varenda kvadratmillimeter av inredningen och det som såldes där inne.

Även personalen registrerade jag in i detalj och visste precis hur jag skulle klippa sönder min t-shirt när jag kom hem till Gävle för att få den rätta looken.

Jag frågade expediten med skakig röst vad strumporna kostade och insåg att jag faktiskt hade råd att köpa dem och ändå kunde få åtminstone en läsk i magen på hemresan!

Jag skulle precis lämna butiken och springa till tåget när såg jag den… KNAPPEN… Under glasskivan på kassadisken låg den… KNAPPEN med texten ”I hate Noice”…

Jag älskade Noice, men jag insåg direkt att om dessa människor som var coolast i världen inte gillade Noice så borde ju så klart inte jag göra det heller.

Sista slanten gick till ”I hate Noice-knappen” och jag var svimfärdig av hunger när jag klev av tåget i Gävle och tog sjuans buss hem till Höjersdal, men det var värt varenda sekund.

Neontröjan användes tills den föll sönder, strumporna användes en gång, men de låg ofta framme för att beundras, men Jag använde faktiskt aldrig knappen.

Jag har den dock fortfarande kvar och varje gång jag ser den så färdas jag tillbaka till det där Stockholmsbesöket och blir femton år igen med skillnaden att jag nu förstår vikten av att vara sig själv, att stå för det man tycker och att inte låta sig påverkas av de som av vissa anses vara coolare än andra.

_1600550

NK hade fest på Nalen och Diamond Dogs dök upp som hundarna ur tårtan!

_1600550_1600550_1600550

Nk hade sitt årliga NK Awards och Diamond Dogs var bokade som överraskning som avslutning på prisutdelningen.

Det är alltid lika roligt att vara hemlig gäst även om man aldrig i förväg vet hur folk ska reagera.

Det är smällar jag kan ta och det är något speciellt med dallriga nerver när man står i mörkret vid sidan av en scen och är nervös inför ett mottagande.

Jag behövde inte oroa mig för de NK-anställda verkade gilla vad de såg och kräkfärdigheten försvann efter det fösta numret!

Fantastisk publik från ett fantastiskt varuhus gjorde det till en fantastisk show helt enkelt!

Diamond Dogs har uppträtt på Nalen förut och det är en galet mysig lokal att göra show i.

Sedan har vi ju detaljen som jag alltid tjatar om: dessa underhållningsspöken i gamla teaterhus och showlokaler.

Nalen har så många sådana spöken att det känns trångt när man rör sig nere bland logerna och det är inte konstigt med tanke på att huset har varit med i svängen ett tag.

Jag njöt i fulla drag av att vara i huset igen och och njöt av att jobba med hundarna igen för tredje gången på en vecka.

Jag skulle kunna göra det varje dag för det är ett sådant fint och sammansvetsat gäng efter alla strapatser tillsammans det senaste året med den sammansättning som är nu.

Nu laddar vi för att åka till Sundsvall nästa helg och eftersom det faktiskt är första gången vi står på en scen i den stan så ska det blir hur kul som helst!

Jag berättar snart mer om det. 

I en Onepiece på Kistamässan

kistamässan

Det var Nöjesmässa på Kistamässan och huset gungade av folk från nöjesbranschen som var på plats för att göra pr för sina produkter, artister och allt annat mellan himmel och jord.

Allt utom ägg krängdes nog när jag tänker efter…

Diamond Dogs, Magnus Carlsson, Storschlaget och andra fantastiska artister fanns på plats för att underhålla den kräsna publiken och det var URSPÄNNANDE att träffa Magnus med tanke på att han gick vidare till final i Mello i lördags.

Han kan ju sjunga den där killen, men jag är inte ett DUGG avundsjuk så klart och jag förstår inte varför mitt ansikte blev grönt precis…

Varje gång jag är på väg till eller från ett gig har jag på mig en av mina tio Onepiece för att det är ett så otroligt skönt plagg att bara glida i och ur inför eller efter en spelning.

Jag tänker ofta på att jag förmodligen ser ut som en dåre med tanke på att jag är sminkad upp till tänderna och att sminket tillsammans med ”causal dress” gör att kombinationen ser minst sagt udda ut.

Jag misstänker att folk inte tänker ”jaha, där gick han… hon… hen… och var väl på väg till gymmet förmodligen…”

One piece är 2015 ett underskattat och lite hånat plagg som jag vill lyfta till den nivå det en gång hade.

Jag som var för cool att ha Tacano-overall på åttiotalet tar igen allt nu så och nåde den som hånar min Onepiece!

Igen…

Jag hade den svarta på mig idag och imorgon blir det den rosa och det kan hända att bildbevis kommer på det.

Onepiece lives!

 

 

11005674_10152825147409682_979318710_n

En idol

Igår hade vi finbesök på House of Dogs när Doreen Månsson tittade ner för att hämta lite grejor inför resan till USA där hon ska… håll i er nu för fasen… DELA UT PRIS PÅ EMMY-GALAN!

Hur GALA kan det bli frågar jag mig!

Helt galet och jag är djupt imponerad!

Doreen jobbar på SVT och det är för deras räkning hon åker över och det tycker jag är så flott att jag blir matt.

Hennes dotter Hayat är med så jag känner mig lugn och vet att brudarna kommer att stötta varandra och hjälpa varandra få på kläderna med dragkedjorna på rätt sida av kroppen.

Skärmavbild 2015-02-17 kl. 23.31.11

Hayat i klänning från House of Peter Englund på väg till Ellen de Generes show-inspelning! 

Ibland känner jag mig riktigt trist och att sitta och trycka i min källare känns inte exotiskt direkt.

Det känns åtminstone så en stund och sedan känns det ok igen när jag intalar mig att man säkert blir illamående av flygresan, får tinnitus av jetmotorerna och säkert snubblar på en vattenpost i New York och bryter av solglasögonen man har köpt på taxfree…

Det är nog bäst att stanna hemma ändå..

 

teardrop

Födelsedagskalas på East

Elsa Perrettis Teardrop från Tiffany & co

Shirley fyllde år och hela gänget samlades på East i centrala Stockholm för att fira henne denna vintermysiga måndags kväll.

Vad ger man en tjej som älskar design och som har allt? Jo, man ger henne något klassiskt som är så till den milda grad klassiskt att hon förmodligen inte har det och förmodligen inte ens har trott att hon vill ha det.

Därför blev det en klassikernas klassiker i paketet; ett halsband designat av Elsa Perretti! Teardrop från Tiffany & co!

Teardrop har funnits sedan sextiotalet vad jag vet och finns nu även som ringar, armband, örhängen, halsband och allt du kan tänka dig och jag skulle personligen vilja ha hela kollektionen, men det får bli i ett annat liv.

Kvällens höjdpunkt förutom den fantastiska maten på East blev dock något mycket enklare än en Teardrop från Tiffanys; selfiepinnen!!!

Jag visste knappt vad det var, men NU vet jag! En selfiepinne är ett utvikbart stativ som man fäster i telefonen och genom att koppla på Bluetooth kan ta selfies på över en meters avstånd genom att bara trycka på en knapp vid botten av skaftet på pinnen.

Låter det invecklat? Ja, det var det också eftersom jag inte fick den att fungera utan hjälp…

GALET kul pryl oavsett och den vandrade runt bordet hela kvällen och jag skulle verkligen vilja vara den som öppnar Shirleys telefon imorgon för att se vad alla fotograferade och hur med hjälp av den förbaskade pinnen.

Att man kan ha så mycket roligt med en pinne är fascinerande och varför fixa en present från Tiffanys när man kan köpa en selfiepinne liksom?!!!!!!!!

Det var svårt att lämna det härliga gänget vid 23.00 när jag kände att skrivbordet kallade på mig för att göra klart det sista inför spelningarna med Diamond Dogs i veckan.

Det sista jag såg var ett lyckligt födelsedagsbarn med en stor hög av presentpapper framför sig.

selfiepinne

 Den förbannade stingpinnen! 

ddzrädd

Städhelg på House of Dogs!

Jag hatar att städa och älskar att ha ordning.

Med denna (bokstavs)kombination i kropp och själ har jag tillbringat hela helgen i en bubbla i  det som är mitt kombinerade kontor, kostymförråd, rekvisitaförråd, syateljé, fotostudio, perukverkstad, replokal och faktiskt andra hem.

Mycket tid tillbringar jag här och eftersom så många aktiviteter pågår samtidigt på dessa 200 kvadratmeter så blir det VÄLDIGT lätt oordning!

Många människor passerar här under veckorna av olika anledningar och det innebär att det är hög risk att det blir stökigt av lika många anledningar.

I vanliga fall brukar jag fixa ordningen på egen hand utan problem och jag har faktiskt inget emot att plocka lite efter dansarna, kollegorna och andra, men efter nyår påbörjade jag den stora UPPRENSNINGEN med stort ”U” vilket innebar att jag i princip vände upp och ner på hela lokalen och började om från början.

Nästan iallafall.

När en av dansarna häromdagen sa ”Peter, varför ser det så hemskt ut här nere? Det brukar altid vara så fint och ordnat när vi är här och jobbar…?” så insåg jag att det var dags att slutföra projektet.

När ”barnen” muttrar är det dags att ta tag i saker…

Den här helgen har jag därför tillbringats med att städa, röja, slänga, åka till tippen, sortera och allt annat som faktiskt är så tråkigt att man går av på mitten.

Bokstavligt talat.

Uppdraget är inte helt färdigställt, men jag räknar med att 95 procent ska var fit for fight lagom till när vi drar iväg på spelningar med Diamond Dogs på onsdag och torsdag den här veckan.

Några timmar till ikväll och sedan betraktar jag helgen som avslutad!

Amen!

 

Silverglans i Sala med Diamond Dogs

 Silverglans i Sala var på många sätt en fantastisk upplevelse och det är sådana gånger det blir så tydligt att jag älskar det jag gör.

Att åka iväg på spelningar utanför Stockholm är för mig som att åka på semester även om det är jobb och jag brukar jämföra det med  att åka på hajk med scouterna eller liknande.

Man repar tillsammans, planerar, packar och trycker sedan in alltsammans med en massa bra humör och förväntningar i en stor bil och drar från stan helt enkelt.

Jag njuter mycket av att inte ha mailen lika lättillgänglig som jag vanligtvis har…

Silverglans är Salas företagar-gala och i år firades den på Sala Folkets park/hus och det var PRECIS en sådan lokal som jag hade hoppats på: n traditionell jättefint bevarad Folkets Park som på olika sätt kändes sko en kvarleva från sjuttiotalet, men på ett bra sätt.

Jag har berättat om det förut och när jag kliver in i spellokaler eller teatrar som har funnits med ett tag så är det lite som att väggarna talar till mig och jag inbillar mig att Lill-Babs satt på just den stolen på sjuttiotalet eller att Towa Carsson och Lasse Lönndahl hade precis den logen någon gång på sextiotalet.

Gamla show-själar som vandrar omkring och längtar tillbaka…

På väggen i logen satt en massa vykort med hälsningar från dansband som har spelat i lokalen under åren och sånt gör också att det blir en speciell stämning,

Åtminstone i mött hörn av logen.

På vägen tillbaka i bilen var det ett gäng trötta hundar som höll stämningen uppe på olika sätt och även  om en hund visserligen sov halva vägen så rckte det gott och väl med fyra röster för att jag skulle ha ont i skallen redan en mil från Sala.

In a good way!

Och även hundar får vara trötta ibland. 

ddsala

ddsalanackstöd

ddsalaalla2

(null)

(null)

 

(null)

 

(null)

(null)

Fifty Shades of Grey

cawafifty

Så var den över; filmpremiären som ALLA har pratat om den senaste månaden; Fifty shades of grey!

Filmen var precis så där härligt halvporrig som jag hade hört och den var också otroligt snygg att se på och dessutom var den på många sätt en ny version av 9 1/2 vecka som ju var åttiotalets filmmotsvarighet på samma tema.

Jag jämför för övrigt alla filmer med sexuellt dominans-tema med 9 1/2 vecka vilket förmodligen säger mer om hur gammal jag är än något annat…

Mickey Rourke på den tiden, mina vänner… Mon dieu… 

Fifty shades hade till skillnad mot 9 1/2 vecka även några humorsekvenser och det var kul när den kvinnliga huvudrollen frågade Mr Grey vad en ”buttplug” är.

Min humor…

Det gick ett unisont sus genom publiken första gången Mr Grey drog trosorna av oskulden som lurades in i farligheter och det var dessutom riktigt snygga trosor.

Andra gången trosorna åkte av blev det också livat i bänkraderna, men den tredje och den fjärde var det ganska tyst och jag kan bara svara för mig själv; jag minns inte hur trosorna såg ut mer än första gången.

När jag hade sett tuttar och flickstjärt vissla förbi under en och en halv timme så var jag ärligt talat ganska mätt och för oss som satt och väntade på att se lite manlig motsvarighet fick det räcka med en halv sekund när en gylf drogs ner och det kändes hiskeligt omodernt och ojämställt på alla sätt och vis.

Standard-ingredienserna i en ”kinky-film” var så klart med; sex med isbitar och smisk på rumpan likaså.

Mr Greys lekrum med alla sexprylarna kändes lite förutsägbart med de olika piskorna och handklovarna som hängde på snygga rader och jag började rannsaka mig själv; upplevde jag filmen som förutsägbar för att jag är så galet gammal och har sett det mesta redan?

Jag vandrade bort lite i tankarna och tänkte att gay-versionen av ”Fifty shades of grey” måste bli ”Fifty shades of gay” och tyckte att det var genialiskt…

När jag nu tänker tillbaka på filmen så tycker jag också att inledningen på filmen är skrämmande lik scener ut ”Ugly Betty” och ”Devil wears Prada” med tanke på ”den töntiga tjejen som kommer till stora, stora, rika företaget och snubblar på tröskeln och ramlar pladask framför chefen…” och det kändes lite apart från filmen i stort.

Mr Grey som biktar sig på nattkröken och berättar att han hade en olycklig barndom och att han därför är sadist kändes märkligt Allers-roman-enkel.

Jag kom fram till att man helt enkelt måste se filmen för vad den är och inte ifrågasätta djup och innehåll om man vill ha två heliga timmar på bio.

Jag är verkligen inte en pretentiös människa och tycker fortfaerande att ”Lace”, Lace 2″ och ”Traceys hämnd” är bland det bästa som har producerats så jag är inte rätt person att döma.

Fifty shades of grey är ren underhållning med ett tema som är ganska enkelt; den enkla flickan från landet träffar prinsen, hon blir kär men upptäcker att han har en mörk sida och blir sedan olycklig och känner sig utnyttjad., vilket vi alla på något sätt kan relatera till.

Att allt är kryddat med ett kinky-tema som inte känns helt övertygande eftersom det enda som egentligen var ”over the top” var sex slag med ett bälte mot en bar stjärt var inte så spånande för mig, men det är det uppenbarligen för andra.

Jag tyckte det var skitkul att se Fifty shades of grey och jag uppskattade den, men sammanfattningsvis så kände jag att jag hade sett det mesta av innehållet tidigare i olika sammanhang; i filmer, tv-serier, på bild eller faktiskt i verkliga livet, dock inte i min egen sängkammare vill jag poängtera.

Det kan som sagt ha med ålder och vishet att göra…

Böckerna är storsäljare och filmen har tydligen slagit rekord i förköpta biljetter; 160.000 sålda innan premiär i Sverige och så många människor kan ju inte ha fel.

Jag kommer nog dessutom att se del två och även del tre när de kommer på bio!

fiftyshades