Vobbat hela veckan.

Meja har varit hemma hängig och lite febrig sedan påsk. Förhoppningsvis orkar hon gå till skolan imorrn. 

Ständigt dåligt samvete. Att jobba eller vabba eller vobba? Alltid blir någon eller något lidande. Jag vet ju att Meja är viktigast men ändå sätter jag jobbet före många gånger. Varför? Önskar jag kunde ha energi till allt! Orka lite mer än jag gör. Helst klona mig! 😉

Det är som sagt lite mycket just nu. Meja hängig, mycket på jobbet, involverad i grabbarnas fotboll lyckades jag bli oxå vilket nu vid seriestart innebär endel möten och roddande. Jobbigt men samtidigt kul! Frågan är om det ger mer eller tar mer energi. Den får jag fundera på den här säsongen! 

Min energi är ju lite naggad i kanterna redan och jag har väldigt nära till psykbryt och låg stresstoleransnivå. Samtidigt finns viljan där! Så svår balansgång!

Det känns inte som om jag hinner någonting! Jag ha fint inne, fint ute, träna, laga god och nyttig mat, gå ner ett par kilo, må bra, umgås med familj och vänner, orka engagera mig i skola och läxor, känna glädje med barnens aktiviteter, resa och helst jobba 75%. Sen alla inbokade läkar-, tandläkar-, kuratorsbesök till alla på det. Hur ska man hinna allt? Hur hinner ni? 

Och mitt i allt en Meja jag tycker bör vara frisk men som inte är där än. Hon har gått ner lite i vikt nu när vi minskat tpn, så vi får se hur hållbart det är i längden. Hon får näringsdropp 2ggr varannan vecka och det är så skönt med paus i nålsättning och sjuksköterskebesök. Lite mer normalt liv…

Allt som är gör att jag inte riktigt hinner/orkar med bloggen. Men jag försöker, för samtidigt är det så skönt att få ventilera här! ❤️

Lite för mycket.

Hinner inte riktigt med livet känner jag. Återkommer om det… ikväll om jag orkar! 😉

Men vi hade en fantastisk påskhelg! Vi trotsade, som alla andra år, vädret och åkte ut till ladan i Krampan med våra vänner! 

Vi täljde, åt och umgicks! Total avkoppling! Och det är ju så vackert där!

Tyvärr hamnade bilderna helt huller om buller…


Vi kom hem på söndagen så vi hann dessutom med att fortsätta röjningen på baksidan som ska få bli fotbollsplan åt grabbarna. Älskar när man hinner med både nytta och nöje! Läs jag älskar långhelger! 😉

Stolt över att komma från Stockholm!

Så stolt över hur alla invånare i vår huvudstad samlats tillsammans, hjälper varandra i nöd och visar sig starka! Visar att inte rädslan ska ta över och terrorn vinna! Kärleken och det goda är bra mycket starkare i oss alla! (Om man nu inte blivit hjärntvättad och förstörd)

Jag hade, som säkert många av oss, vänner i området för fredagens attentat men ingen skadades. Jag ringde runt lite för att försäkra mig om mina närmstas säkerhet och stod standby för att hämta en vän i Södertälje ifall hon inte kunde ta sig hem. Alla drabbades vi på ett eller annat sätt och med medias rapportering kan det inte ha undgått någon. 

Jag är så glad att jag kunde åka hem till lunch för att ha den tysta minuten idag tillsammans med mina barn eftersom det är påsklov, och de behöver stöd och  behovet att prata om det inträffade är stort. Åtminstone hos mina flickor. 

Jag önskar så att denna, världens, ondska kunde försvinna! Hur vill vi att våra barn ska växa upp? Kan inte alla bara få tro på det de vill??  Måste vi övertala, styra, kriga för att få vår vilja genom? Jag fattar verkligen inte.

Sorgen är stor men vi får aldrig låta ondskan ta över världen! 

Även om jag ibland vill fly till nån öde plats utan kommunikationsmedel, utan medierapportering och bara odla vår egen mat utan att beblanda mig med omvärlden. 😉

Nu vill inte min mage vara med längre… igen.

Toksvullnad och smärtan tillbaka! Trodde den blivit bättre av min fodmap-diet och det hade den väl till viss del. Nu har den helt fuckat ur igen och jag vet inte orsaken! Har inte ändrat nåt direkt i min kost förutom att jag äter lunch i stadshuset ibland… men jag tar alltid laktosfritt! Men det kanske är lök mm i kryddningen?

Att det är mycket på jobbet kanske inte direkt underlättar heller. 😉

Fan! Orkar inte bli som förut igen! (Sju år har redan gått sedan ”olyckan” och jag tänkte inte en sekund på den på årsdagen (10 mars)! Första gången den gått obemärkt förbi! 😉 det här kanske är straffet för att jag glömde fira, Hahaha )

Vårens första tur med energipåfyllning! 

En önskan från den yngsta, en urladdad mamma, en solig vårhelg, lite tjafs från de som ville stanna hemma och lite lagom stress innan avfärd. 😉 En helt vanlig husbilspremiär med andra ord!

Men inget ger så mycket energi och kvalitetstid med min fina familj som våra husbilsturer! ❤

Fotbollsmatch, promenad, sällskapsspel, boule, ”bergsklättring”, vackert väder och massor av skratt! 

Även Milou fick springa av sig ordentligt och doppa tassarna på samma ställe där han badade första gången som valp! 

En helt underbar helg och jag är taggad för kommande vecka! Den första på länge helt utan inbokade läkarbesök och andra möten! 

Vad gör man?

Jag önskar att alla läkare Meja har kom hit! Alla från onkologen, gastroenterologen, endokrinspecialisten, nefrologen och kirurgen! Alla psykologer hon borde träffa!

Kan de bara komma hit och se henne som jag ser henne vecka efter vecka! Absolut inte varje dag, men minst ett par dagar i veckan! 

Ofta magsmärta och bensmärta (som hon nog kanske kan kbt:a till att glömma något) men även denna oförklarliga hängighet. Hon mår dåligt i hela kroppen! Hon sa idag att hon känner sig instängd i sin egen kropp, att hon inte kommer loss! 🙁

Hon VILL till skolan, hon VILL leka och hon VILL göra vad som helst för att slippa må så här! Men det går inte att övertala/tvinga/peppa/pusha/muta ett barn som mår så här att göra något överhuvudtaget mer än att dricka, vila och äta. Tycker ni annorlunda? Varsågoda, välkomna hit och lär mig hur jag ska göra!

Hon kanske är pigg den timmen på sjukhuset (som igår) sen när vi kom hem föll hon ihop som en blöt trasa och hade jätteont, sprang på toaletten i ett kör och grät för att hon mådde dåligt! 

Varför känns det som att läkarna tror att jag daltar med henne, att jag tycker synd om henne så hon mår ännu sämre. Som att det är psyket som påverkar. 

Jag vet hur mycket psyket påverkar, efter allt jag själv varit med om. Men det här är ett barn! Ett barn som så uppenbart mår dåligt och det känns som alla bara gett upp! 

-gå till psykolog!

Det har de senaste två sagt. För i deras fyrkantiga läkarruta ser det ”normalt” ut. Inget man kan göra åt saken. 

Uppgiven! 

Gastrobesöket

Ett bra besök trots att vi kvarstår i någon sorts acceptans-läge. 

Sakta men säkert verkar i alla fall tarmarna bli bättre. Den nuvarande vikt-och längdkurvan hålls, så vi ska prova gå ner till TPN 1ggr/v istället och se om hon kan hålla vikten. Målet är att få en helt nål-och TPN-fri sommar när infektionsrisken är mindre! 🙂

Meja blir remitterad till BUP eller smärtklinik för att lära sig acceptera magsmärtan och leva med det. Försöka fokusera på annat och inte gå in i smärtan. 

Hon ska även äta mer D-vitamin och probiotika och se om tarmarna kan få må ännu bättre.

Näringsmässigt verkar det ändå se bra ut så det är inte det som påverkar hennes hängighet enl dem. 

Nu är det nog psyk-stöd för hela slanten som behövs för både mig och Meja. Acceptera, sluta kämpa för vård och gå vidare. Gilla läget. ? Eller kanske fundera på alternativ sjukvård…

Svårt att acceptera läget när det gäller ett barn! Ens barn! 🙁

Tankar i taxin

På väg mot gamla hederliga ALB och gastro-besök. Meja började fundera på vad som händer när man dör… kanske att man blir bebis på nytt och lever ett nytt liv…?

-”men då vill jag hoppa över några år!”

-”de när jag var jättesjuk och låg på sjukhus! Förutom de stunder mormor & morfar kom och hälsade på, det var mysigt!” ❤❤❤

Älskade unge! 

Nu när vi kommit fram till gamla sjukhuset passar vi på att både fika och äta lunch! Och berätta hur mycket vi saknar deras fik på nya! 

Låtar som kommit till mig…

De senaste dagarna har jag fått två låtar till mig, helt plötsligt och mitt i nåt annat och helt utan anledning. Så starkt att jag behövt avbryta vad jag håller på med och sätta på låten istället. Och verkligen lyssna! Känslan var så stark att ni inte kan förstå och framförallt första låten fattar jag inte varifrån den kom…

Någon vill få mig att stanna upp känner jag.  Så jag inte glömmer bort vad som är viktigt i livet. Så jag inte bara fortsätter att rusa på i jobb- och vardagsstressen med de flesta andra. 

Idag slutar jag när jag ska och hämtar Meja som försöker gå till skolan trots hängighet på morgonkvisten. ❤ 

Låtarna?

I am sailing med Rod Stewart och Besvärjelse, Oscar Danielson. 

Texten till Besvärjelse kommer här;

Du kommer resa dig och gå. Du kommer lära dig mitt namn.

Det kommer tidvis att bli svårt. Det blir kallt, och åskan kommer gå.

Men jag ska gnugga dig varm, jag ska viska ditt namn, du ska somna i min famn,

Vi kommer att älska dig då
Och det kommer att bli tjat, och vi kommer säga nej.

Du kommer smälla i dörrar, och skrika: jag hatar dig

Det blir många hårda ord. När du sätter oss på prov, för att se om vi står kvar

Vi kommer att älska dig då. 
Och så kommer det en dag, när någon sliter ditt hjärta itu.

Du gråter på ditt rum, och vi undrar: vad gör vi nu?

För den tröst som vi vill ge, den vill du inte ha.

Du kommer vända dig bort, du kommer be oss att gå

Och vi, vi kommer att älska dig då. 
Du växer och blir stor. Och en dag är du längre än jag. 

Hittar nån annanstans att bo. Det är tyst, ditt rum står tomt. 

Vi ställer in nåt gamalt skräp, 

och blir sittande en stund, och tänker tillbaks

Vi kommer att älska dig då.
Men det kommer alltid finnas dom, som vill sätta dig plats

Och dom, som vill tala om, att du är ingenting värd

Men då minns du vad vi sagt, och du vet att dem har fel

Du kommer inte höra på, du kommer vända dig och gå
Och vi ska följa dina spår. Vi vill veta vad du gör, och hur det går. 

Och sen efter några år, sitter vi barnvakt så ofta vi får

Och vi är stolta, kan du tro. Stolta som få. När vi ser dig med dem små

Vi kommer älska dig då
Och så en mörk och kulen höst. När din far är gammal och mor är trött.

Då tar du dig tid, kommer över nån söndag med en flaska vin,

Du gör vinter i vår trädgård, mens vi sitter och ser på.

Och sen äter vi en bit

Vi kommer älska dig då
Jag lägger handen mot din kind, mina läppar mot din panna.

Viskar några ord, som du inte kan förstå.

Men som ska skydda dig ändå