Vila i frid Melody! 

Glädjen förbyttes till sorg. 

Idag tänder vi ett ljus för lilla Melody.  Himlen har fått ännu en ängel. 

Vi minns hennes sprudlande och glada ljusa skratt i korridorerna på Q84 och skänker styrka till hela hennes familj. Må du vila i frid! 

Svar på röntgen!

Idag var det dags för läkarbesök och undersökningssvar. Svar på urinsamlingen (katekolaminer) hade inte kommit än men magnetröntgen var oförändrad! Yes!!!

Så skönt och nu kan man andas ut i 6 månader till! ❤️ 

Men skruttan har gått ner för mycket i vikt under sommaren och måste öka upp näringsdroppet igen. Skönt ändå att hon bara hade nål en natt i veckan under semesterveckorna! Nu blir det två dygn igen troligtvis och därmed inget badande eller vilt lekande på tisdagar. 

Nu håller vi även tummarna för lillskrutten Milou som beter sig lite konstigt och åker till veterinären strax! 

Vår älskade Nicklas dag!

Pappa, man, son, bror, kusin, vän, Nicke, Nibben, Niblos – kärt barn har många namn! 😉

Idag fyller han år, om så bara för 30 min till. Så ett sista grattis för denna gång älskling! Men som tur är älskar vi dig 365 dagar om året och inte bara denna enda.

Puss!

Vilket kalas!

Bästa kalaset ever blev det! Linus & Johanna kom förbi på lite fika och grill, så himla najs! ❤️ Milou som annars skäller på andra hundar höll sig i skinnet och var livrädd för pyttelilla Stewie! Hahaha Så jävla söta! Och Meja vill nu köpa Stewie! 😉 Samt en sommarstuga i Skåne, bredvid Linus hus.

Sen dök Milous tjej Ebba upp med sina hussar och fina matte på lite bubbel. Tacksam att vi har er! ❤️

En fantastisk dag och kväll fylld av kärlek och energi! Och fantastisk musik! 😉

Bästa dagen på länge! 

Undersökningsveckan tar sin början

Blodprover. Skönt att ASIH ändå kommer och sätter nål för näringsdroppet så de samtidigt kan ta blodproverna onkologen beställt. Senare i veckan är det MR och urinsamling för katekolaminer. Sedan kommer den outhärdliga väntan på svar.

Och som alltid inför undersökningarna börjar oron smyga sig på. Ringlar fram som en huggorm i högt gräs. Under ytan ligger den där och lurar. Mår hon inte sämre än vanligt? Har hon ont på andra, nya, ställen? Varför har hon gått ner i vikt?

Ja, jag inser ju att ormen inte är verklig. Att det är hjärnspöken. För självklart har hon gått ner det där kilot pga resan till Bulgarien och frånvaron av näringsdropp. Och hon är även hängigare pga en intensiv vecka i värmen utan tillräckligt med vätska och näring. Men likförbannat kan jag höra väsandet!

Och verkligheten är ju den att risken för återfall fortfarande finns. Den kommer aldrig någonsin ner på noll. Man letar aktivt efter det i ytterligare två år sen kontrollerar man bara vid misstanke.

Fuck cancer hur som helst!