– Catja har varit med om en olycka!
Min sambos huvud sjönk djupt ner i hans händer, han har berättat hur de stoppade honom. Ingen kunde träffa mig nu. Min mamma var alltså som tur var på rätt plats. Efter ett tag kom de in igen och berättade att allt var över, operationen hade gått bra och nu skulle jag bara vakna. Helt förtvivlad med sin nyfödda helt oskyldiga dotter vid sin sida blev han även nu nekad till att träffa mig! Han fick alltså inte stå vid min sida då jag vaknade och skulle få beskedet som skulle förändra mitt/våra liv. Han visste hur ensam jag skulle känna mig.
Uppvaknandet.
När jag vaknade fick jag problem med min andning direkt! Det stod många runt mig och försökte få kontakt med mig. En klocka tickade på väggen vid sidan om mig, allt var rätt så suddigt men jag hann att se att operationen tagit ca 7 timmar eller mer? Jag var osäker.
Men jag visste, jag hade inte lyckats föda vaginalt. Jag kände mig misslyckad!
Mannen som nekade min igångsättning veckan innan stod nu även vid min sida! När min andning var någorlunda okej igen fick jag beskedet!
-Catja, när du blev sövd så slappnade hela din kropp av, då såg vi hur stor bristningen var.
Detta hade tydligen fått dem att avbryta det hela och fått ringa tarmspecialist akut!
-Catja, för att rädda din situation så fick vi ta ett beslut som man inte vill ta utan att patienten vet om det! Din skada heter sfinkterruptur grad 3 och 4, det innebär att båda dina ringmuskler är helt av! Även några centimeter upp i början av tjocktarmens slemhinna har spruckit helt! Din skada/spricka är 10cm lång inifrån vagina börjar den.
Det var inte slut där…
-Du har även blivit stomiopererad!
Just då visste jag inte om jag skulle skratta eller slåss! Jag tror jag gjorde både sakerna! De fick lämna min sida, jag blev tom. Känslan av att känna hur hjärtat bara slutar slå för en sekund pga sorgen blev så djup, allt det här känns obeskrivlig. Jag låg tyst tills de tyckte att jag skulle få komma upp till min nya familj. Att rullas fram i korridoren var som slowmotion. När jag rullades in i mitt rum möttes jag av glada, starka stöttande ögon. Min mamma och sambo ville bara prata med mig men jag valde att stoppa dem, ilskan var redan så pass mäktig. Jag ville bara ta hand om dem och min nya fina Anya.
Ella trodde att mamma skulle dö.
Verkligheten började fort. Jag kunde inte gå, jag kunde ej gå på toa, jag kunde ej äta och jag kunde inte vara mamma! En ”smärtpump” fick följa med mig de första tre dagarna för att jag skulle överleva smärtan! En slags morfinblandning, även massa andra sladdar, nålar, piller och sprutor blev min vardag. Ella kom med svärmor när jag vilat lite efter operationen. Min fina Ella var för första gången rädd för sin mamma, blicken hon hade den dagen kommer jag aldrig glömma! Hon ville inte komma nära mig och så fort hon stod en cm för nära så började hon skaka och gråta och gömde sig bakom min mamma. Och sedan den dagen har hon ändrats. Det är bättre nu men under den tiden jag var på BB så grät hon sig till söms. En kväll sa hon till sin pappa
-Ni väckte inte mig när ni skulle få bebisen, varför lämnade ni mig? Ni får aldrig ALDRIG göra så igen pappa, jag blev så orolig.
Hon trodde länge att jag inte skulle komma hem. Att jag skulle dö. Hon är bara 4 år. Den dagen var det inte bara jag som blev skadad.
Kampen på BB blev tuff. Att lära sig gå igen för att komma på benen och läka bra, att helt plötsligt lära sig hantera en stomi. Jag kunde inte duscha själv eller resa mig själv. Mina måltider bestod utav medicin och sprutor. Hungern var borta. En kateter som fick tömmas, som tur är fick jag inte bestående problem utav den, det kan bli så om man har kateter länge. Varje dag grät jag och var svår att trösta. Att inte kunna vara mamma var svårt. Jag minns att jag viskade till Anya att jag älskade henne men att jag ville hem till Ella.
Medicinen jag fick glömde de bort tre gånger och även den blodförtunnande sprutan! Min mamma, svärmor och min sambo samsades om att sova över på BB med mig då jag inte kände mig trygg där. Min sambo fick till sist flyga in på deras kontor och skälla ut dem pga deras missar! Efter en vecka bestämde jag mig för att jag ville hem! De gillade det inte men gav mig permission. Jag gjorde mig i ordning, kämpade mig in i duschen själv, bröt ihop ett tag där inne men till sist stod jag på egna ben ute i hisshallen o mötte min Ella, hissdörrarna öppnades o hon fick syn på mig och skrek -MEN MAMMA! Du kan gå! Jag fick hjälp med att bocka mig ner snabbt till henne och jag fick en kram som var mer än något annat, den kändes inte rädd längre! Hon tittade in i mina ögon och på alla mina blåmärken på armarna och sa
-Du luktar inte så där äckligt mer heller, är du frisk nu? Du ska inte dö mer nu va?
Jag höll om henne och visste då att hennes kärlek skulle få mig långt den första tiden. Första tiden hemma blev hård, blev åter igen påmind om att jag inte kunde vara den mamma som mina barn är värda! Min sambo, svärmor och min mamma fick avlasta oss hela tiden!
Svensk eftervård år 2016.
Eftervården har blivit en fruktansvärd kamp, jag blev lovad att alla tider till återbesök skulle jag få hem automatiskt. Men så blev det inte. Sedan dagen jag kom hem har jag fått läsa på om detta själv, fått ringa för att böna och be om hjälp. Gråta mig till förståelse. Fixat undersökningar som de inte ens sagt att jag ska få! Fått höra att jag kniper så bra och att jag aldrig kommer behöva träna knipet!! Denna bedömning gavs utifrån att någon haft ett finger i min rumpa, inget ultraljud! Fått höra att det är BARA att gå hem och ha sex!
Idag sitter jag och kämpar med att få en undersökning som ska se om min operation gått bra. Fick svar att de skickade tid om 16 månader! För att se om min skada är bra och om den behöver repareras måste detta göras ganska direkt! Om det inte står rätt till blir jag inte av med min stomi. Stomi. Stomi. Den biten är svår att ta till sig fortfarande. Än idag säger personalen som tagit hand om mig att de absolut INTE vet hur detta gick till. Hon som förlöste mig och en kvinnlig läkare som var med efteråt och han som nekade mig hjälp en vecka innan Anya kom, alla kom till mig under tiden jag låg på BB och beklagade sig med tårar i ögonen.
Läser man på om min förlossningsskada så ser man vilka faktorer som ger en olycka som denna! Hur kan de inte veta? Varför bad de om förlåtelse? Vad var det som gjorde att de blev så ledsna? Någonstans känner jag att djupt där inne visste de och kände sig skyldiga.
För att läsa första delen av min berättelse klickar du HÄR.
