En historia om hur man desperat överlever ett krig när man tappat sitt förhållningssätt till både sig själv och andra, tappat tron på sig själv och bokstavligen tappat förmågan att både kissa och hålla tätt. En tid i livet som skulle bli härlig, jobbig, smärtsam och oerhört kärleksfull:
Tiden efter förlossning, livet efter att jag fick barn.
Jag är strax 31 år. När jag precis fyllt 30 fick jag mitt första och än mitt enda barn. En förlossning som startade hemma som för många andra med lite värkar som blev mer intensiva för att senare avta, så höll det på lite fram och tillbaka.
Slutligen åkte vi in till förlossningen, klockan var 11 när en undersökning gjordes och man konstaterar att jag verkligen ska föda barn idag. Herregud, det är nu det händer. Det visar sig att jag är en snabb förstföderska. 3 HEMSKA timmar senare så kom han äntligen, våran lilla son, lilla hjärtat som nu skulle bidra till allt det fina och vackra i livet och det har han verkligen gjort. Tro inget annat.
Så hur gick det?
Efter en kontroll endast med ögon så konstateras att det var en helt fantastisk förlossning där jag endast blivit lite ”skrapad” så ett stygn fick jag med orden ”inte för att det behövs men då läker ju revan lite fortare”.
Jag hade alltså lyckats föda barn på ett så snabbt, effektivt sätt att journalen inte kunde bli mer perfekt. Allt var PERFEKT. Alla mådde bra.
Jag kan inte beskriva min lättnad i detta läge. Jag som var så säker på att jag spruckit från A till Ö med tanke på smärtan. Vilken jävla tur tänkte jag.
Några dagar gick, vi åkte hem efter 2 dygn på BB, kämpade med amning och allt annat vad det innebär att lära sig ett nytt liv med bebis utanför magen.
Smärtan jag hade var helt orimlig förstår jag nu i efterhand, jag hade ju ingen bristning så vad är det som gör så ont?!
Efter 2 veckor ringer jag Kvinnohälsan, ”det känns otroligt ömt, tungt och som att något är på väg ut förklarar jag.”
”Å men kära du, det är bara 2 veckor sen du fått barn! Det är klart det gör ont och att man känner tyngd och lite framfallskänsla är helt normalt”
2 månader efter förlossning var jag på min efterkontroll.
”Oj vilken trött framvägg, men allt är i sin ordning, det kan bli så efter förlossning men knipet är för bedrövligt, du måste knipa MYCKET mer!”
Jag påtalar här att jag känner mig kissnödig väldigt ofta, mest hela tiden,det känns inte bra, skaver och tynger. Det enda jag får höra är att det kan vara så efter en förlossning.
Jag skickas hem med orden
”dom gör ändå ingenting förrän det gått minst 6 månader, om det nu skulle vara något, men det tror jag inte, man BLIR förändrad efter att ha fött barn”
Här var första gången jag tänkte tanken att jag förstört mitt liv.
Att vara kissnödig 24 timmar om dygnet, det är som att vara under någon slags tortyr.
Allt blev värre, det blev mer tyngd, smärta och läckage.
Måendet blev sämre men jag försökte under den här tiden fokusera allt jag hade på min söta son, att träna, komma tillbaka i form, framförallt knipa för allt vad jag var värd.
När 6 månader har gått bestämmer jag mig för att ringa kvinnokliniken, jag måste få hjälp, det är något som är så fel, jag känner ju det!
Jag får tid till en gynekolog, men så jävla skönt tänkte jag, en ”riktig” läkare och inte bara en barnmorska som säger att allt är fint.
Hon undersöker och konstaterar att jag har tränat dåligt ”knip mer! Ditt knip är dåligt, det är jättedåligt” Hon konstaterar att jag fått ett framfall av den främre väggen, därav problem med blåsan..
”allt blir bra bara du tränar, du är så ung än så det blir bra, jag ska skicka remiss till en sjukgymnast.”
Jag får en tid till sjukgymnast 3(!) månader senare.
Under sommaren mår jag ännu sämre, jag tänker flera gånger att jag har förstört mitt liv, jag uttalar orden högt för mig själv och andra ”mitt liv är förstört” det gjorde mig fruktansvärt deprimerad.
Att tidigare varit en aktiv tjej, jag har sen tidigare en problematik med muskler och rygg vilket gör att jag är beroende av träning. Nu kan jag inte ta en promenad utan att känna att jag kissar på mig närsomhelst, magen ramlar ur underlivet snart.
I desperation tar jag kontakt med en annan tjej som upplevt baksidorna med Sveriges förlossningsvård. Jag får tips hur jag ska remittera mig själv till en specialist. En omtalad sådan.
Några månader senare får jag en tid. Åter en gång ska jag till kvinnokliniken och jag är så nervös att jag mår illa. Jag orkar inte med en till läkare som säger att det är fint, det finns inga fel, att det enda som är fel är att jag inte har kniptränat tillräckligt.
Fylld av vetskap om min egen kropp, min upplevelse och mina besvär berättar jag noga, i detalj och sak hur mitt liv förändras från ena sidan regnbågen till att ha ramlat ner i ett svart hål.
Jag blir undersökt, jag kan inte hitta ord som beskriver lyckan och skräcken när hon konstaterar
”Malin, du har ett perfekt knip, du kan slappna av vad det gäller det. Men, det går inte att göra tåhävningar med en hälsena som är av och tro att den ska bli hel”
Under besöket konstateras alltså att muskler är av, muskelfästen har släppt och detta i sin tur gett mig ett bakre framfall vilket jag nu kunde addera till mitt numera par i framfall.
Operation ska bokas.
Jag får under tiden en ring som ska hjälpa att stabilisera och lyfta det som nu då bokstavligen har flyttat ner några våningar: ”En krycka att halta fram med så länge”
Äntligen har jag blivit tagen på allvar, så jävla skönt tänkte jag! JAG HADE RÄTT SJÄLV! Men veckorna gick och mitt mående blir ännu sämre, jag är inte i stånd att kunna upprätthålla någon form av träning, motion utan att känna mig helt usel, äcklig och gammal. Jag ser många andra som är i farten igen några månader efter förlossning och jag blir missunnsam, på riktigt första gången i hela mitt liv så har jag gett upp, blir arg och ledsen på träning och på folk som har turen att kunna få träna och må bra.
Jag ger upp allt.
Mitt barn är mitt allt men att ta hand om honom blev under perioden precis innan operationen för mycket för mig. Det är tungt med barn och med min problematik i rygg och nu även förlossningsskadan så orkar inte min kropp. Jag känner mig här som den sämsta mamman någonsin.
Efter att ha tryckt på kön, jag orkar inte mer! Så fick jag en operationstid 11 månader efter förlossning.
Jag har nu opererats för mitt bakre framfall, min bäckenbotten har rekonstruerats. Smärtan efteråt var helt olidlig, även nu en tid efter så är det inte smärtfritt.
Då ingenting gjordes när jag påtalade mina problem första gången bidrog det till att jag fick ett främre framfall vilket troligen hade kunnat undvikas om man lagat mina muskler direkt. Det är ett betydligt knöligare problem att fixa, det är svårt att få det att hålla och det är en klurigare operation. Jag har min ålder emot mig att det skulle ge ett resultat som håller genom mitt liv om jag nu inte dör vid 35/40. Så nu får jag hoppas att den genomgångna operationen stabiliserar det andra så att jag ändå kan leva ett iaf någorlunda normalt liv utan att kissa på mig.
Här har jag alltså fått slå mig fram på en smal stig för att få komma till en fantastisk kvinna fylld av sympati och kunskap som lagt korten på bordet hur läget ser ut. Utan mitt egna driv och envishet hade ingen hjälpt mig.
Notera Sverige förlossningsvård 2016.
Efter operationen finns ingen plan på hur man går vidare, ingen återkoppling, ingen sjukgymnast, rehabilitering, ingen kurator. Ingenting.
Jag har själv skapat min plan, jag har själv sett till att få komma tillbaka till den här sjukgymnasten som är duktig på bäckenbotten problem, jag har själv önskat ett återbesök till den läkare som opererat mig och det ska jag få. Slutligen själv sett till att bli remitterad till en kurator.
Notera. Sverige. Förlossningsvård 2016.
Min plan har ännu inte trätt i kraft då allt inom vården innebär enorma väntetider, jag mår idag inte bra, jag har ont, jag är deppig. Jag kan inte ens (läs får inte)lyfta min 1 åring och trösta honom när han ramlar. Jag kan inte ta upp honom i min famn när han vill kramas. Han är för tung.
Världens sämsta mamma.
Tålamodet är kortare än det varit och jag kan inte leka med honom som jag vill.
Världens sämsta mamma.
Jag vet att jag inte kan påverka det som skett och att läget är som det är men att veta att min 1 åring inte förstår varför hans mamma inte leker, kramas och tröstar.
Det dödar min själ.
Viktigt dock att påpeka:
Hans pappa är en ängel och gör allt han kan för att vårat liv ska flyta lyckligt.
Den bristande vården har för mig resulterat i detta:
Det som är defenitivt:
- Jag kan inte lyfta tungt.
- Ett främre framfall, icke åtgärdat
- Jag kan aldrig mer springa/hoppa eller röra mig på ett sätt som belastar bäckenbotten neråt.
- Jag har blivit av med valmöjligheten att föda eventuella barn i framtiden på annat sätt än kejsarsnitt.
Och jag har om möjligt blivit ännu mer misstänksam och ifrågasättande mot vården.
- Jag har lärt mig att ingen kommer att hjälpa mig om jag inte slåss, det räcker inte att du har en faktiskt skada och dessutom påtalar den själv. Utan att bråka och vara en riktigt jobbig patient så kommer ingen att hjälpa mig.
Notera. Sverige. 2016. - Framförallt är jag berövad min möjlighet att vara den mamma JAG vill vara för min son.
Ingen kvinna ska behöva gå utan diagnos och hjälp efter sin förlossning och man ska inte behöva slåss för sin sak! Därför är det ännu viktigare att vi slåss mer.
Malin Wylinder
