Här är fortsättning på inlägget jag började med härom veckan men aldrig avslutade. Jag har velat berätta under så lång tid, hur allt är och har varit men av respekt för våra barn så jag ha svalt och låtit bli. Vill också berätta att jag fått godkänt av fyra stora barn (det femte har jag ingen kontakt med) att publicera detta. Jag bär på så mycket jag behöver få ut. Jag bär på så mycket smärta. Och alla kommer vi ju till en gräns när vi inte kan bära mer. Och där är jag nu. Jag väljer att dela med mig av min berättelse av två anledningar. 1: För min egen del. Jag bearbetar allt som varit dagligen och jag krigar varje dag för att må bra. Och jag har alltid gillat att skriva och att uttrycka mig i text. Så detta får bli en del av min hjälp. Som en slags terapi. Då jag har extremt svårt att be om hjälp hos andra. 2: Om jag kan hjälpa bara en endaste kvinna att bryta sig loss från ett destruktivt, våldsamt och osunt förhållande med min historia så har jag lyckats. Jag och Frank träffade varandra en januarikväll för 6,5 år sen. Det var inte under de bästa formerna men vi kunde inte hålla oss ifrån varandra. Vi blev verkligen blixtkära. Och Frank blev snabbt mitt gift. Det är han till viss del fortfrande. Och förhållandet blev snabbt destruktivt. Frank var kontrollerande och ville fort att jag skulle sluta jobba för han ville ”ta hand om mig”. Efter att ha jobbat och slitit på obekväma arbetstider under många många år för att få ekonomin att gå ihop med två små barn (Ängla och Nelia) så var jag inte sen med att haka på det. Jag slutade jobba i den klädesbutiken jag då jobbade i och Frank fick mer o mer kontroll över mig. Han ”ägde” mig. Gjorde mig beroende av honom. Så här i efterhand så har jag fått reda på att han gjort samma sak med de flesta av sina kvinnor. Frank friade till mig under storslagna former redan efter ett par månader och bara nån månad senare var vi gravida med vår äldsta son Winston och lyckan var total. Redan första sommaren hade jag märkt av Franks kontrollbehov, hans oförmåga att tala sanning, alkohol och spelmissbruk men jag hade överseende med allt. För vi var ju så kära. O ljög han så var det säkert för att skydda mig mot nåt. Men under graviditeten med Winston eskalderade allt. Frank började ljuga allt mer, han kunde stänga av mobilen och vara borta i flera dygn. Han drack och spelade (ibland upp alla våra pengar). Jag hörde inte ett pip. I början blev jag ju förstås jätteorolig. Ringde runt till alla han kände, kollade nyheterna och ringde sjukhusen. Men jag lärde mig att hantera det men innerst inne var jag söndertrasad. När han kom hem var han så sliten att han behövde sova i flera dagar. Men psykisk misshandel, att hela tiden få höra hur tacksam man ska vara att han är min för att jag inte kan få någon annan så det är lika bra att jag sköter mig och stannar kvar, att hela tiden bli förminskad o nedtryckt genom att få höra hur värdelös man är osv osv sätter sina spår rätt snabbt. Att bli hotad med att bli uppsagd (har varit anställd his Frank de senaste åren) så fort det inte passar o ”då kan du omöjligt klara dig utan mig med fyra barn”. Man känner sig snabbt väldigt liten när den personen du älskar mest och som ska vara din trygghet trycker ner dig. När jag under ett MVC-besök nån gång i mitten av graviditeten fick frågan av barnmorskan hur jag mådde så brast allt. Hon såg rakt igenom mig utan att jag ens behövde svara. Där och då fick jag psykologhjälp utav en specialistbarnmorska på Mama Mia som egentligen jobbade med missbrukande gravida kvinnor men som tog sig an mig. Som då väntade barn MED en missbrukare. Jag gick hos henne ett par veckor och sen var det dags för vårt bröllop och då kände jag att jag svek Frank genom att gå kvar. Så jag slutade. Kvällen innan bröllopet åkte jag runt i taxi och letade efter Frank då han stuckit (återigen) och jag inte visste var han var eller om han skulle dyka upp. Just detta hade jag förträngt men fick det berättat för mig bara för några veckor sen igen utav min kompis Sara. Jag hittade Frank full vid 02 på en krog i närheten av vårt hem. Han kom förstås med en bortförklaring som jag som vanligt svalde med hull o hår och jag fick äntligen bli Franks fru dagen efter. Själva vigseln var hur vacker som helst men festen blev katatrof. Läste senare i en skvallertidning om vår misslyckade fyllebröllopsfest och jag ville försvara den med näbbar och klor. Inte skulle väl nån få säga så om vår ”perfekta” dag. De av våra vänner som stannade kvar till slutet vet hur Frank behandlade mig på vår bröllopsnatt och jag vill inte riva upp just de såren igen just idag men jag grät som ett litet barn, jag var sååå ledsen den natten.
Efter vårt bröllop förändrades Frank och en fantastisk tid väntade. Jag var lycklig. Eller jag intalade mig åtminstone det. Frank fortsatte visserligen att försvinna och spela och dricka men inte alls i samma utsträckning. Winston föddes och där började helvetet. När vår son var 1,5 timme så drog Frank från BB. Han festade hårt i flera dagar och jag visste inte var han var. Winston var dålig och jag blev inte utskriven från BB. En dag dök han upp där som gubben i lådan och fixade så fint en liten socanmälan då barnläkaren gjorde en orosanmälan då han kom upp påverkad och agerade allt annat än okej. Vet att jag bröt ihop i bilen när Winston var fem dagar gammal och vi var på väg på möte hos socialen och samtidigt såg jag mig själv tillsammans med Frank och Winston på tidningens löpsedel. Anmälan lades som tur var ner direkt men jag kan än i dag känna obehagskänslan när vi klev in på kontoret med min lilla bebis. Det var i början på oktober och jag virade in Winston i en filt och ville bara skydda honom mot allt ont. Sen har det varit så. Upp och ner. Ner och upp. I sex år. När Winston var två månader och han återigen var borta så skickade jag efter skilsmässopapper och skrev på. De skrev han ju givetvis inte på utan bedyrade sin kärlek till oss och lovade att skärpa sig. För är det något han är bra på så är det att manipulera. Eller den gången när jag låg hemma med både influensa och mjölkstockning och han bara skulle åka och köpa alvedon. Men bara inte kom hem igen. Vagnen låg i bilen och jag fick ta Winston i bärselen och promenera i 40 graders feber till 7 eleven i den kallaste höstnatten. Den gången var han borta två dygn tror jag.
Jag ska inte fokusera på specifika händelser för det finns sååå mycket men de här 6,5 åren har verkligen varit en känslomässig berg och dalbana och jag har fått ta så mycket skit. Tänker också på alla gånger Frank hotat med att dra och satt sig i bilen och jag verkligen sprungit efter och hållt i handtagen på bildörren helt desperat för att han ska stanna och han ändå bara gasat iväg. Eller den påsken han var borta och Winston fick kramper och fick läggas in på sjukhus och jag hade fullständig panik och jag inte fick tag i honom för mobilen var avstängd. När han efter tre dagar satte på telefonen och såg bilden på vår lilla son med alla sladdar fastklistrade på sin lilla kropp som jag skickat o han ringde upp med gråten i halsen så trodde jag att det var sista gången han svek oss. Eller den gången han åkte fast för narkotikainnehav (fast sen blev dömd endast för att ha det i systemet) och jag gjorde mig själv till åtlöje inför hela svenska folket genom att bita ihop och svälja hans dåliga försvar (”nån har spetsat min öl”) i rätten och hålla fast vid den historien i både media och till släkt och vänner fast han som Men som en god fru så står man ju alltid bakom sin man, eller hur? Trots att journalisterna jagade mig/oss Och stod i porten och haffade mig när jag kom med barnen för att fråga massa frågor om hans narkotikainnehav. Med noll hänsyn för barnen.
Eller den gången när han hade skulder och var hotad och jag fick samtal från obehagliga indrivare och han var tvungen att köpa beskydd till oss för hundra tusentals kronor. Jag har aldrig någonsin varit så rädd i hela mitt liv. Frank hanterade det visserligen väldigt bra och berättade inte allt för mycket av vad som pågick för mig men jag såg även på honom hur påverkad han var även fast han gjorde allt för att skydda oss (fast egentligen tror jag att han bara ville skydda sig själv)
Och som jag har backat honom. Både mot hans vänner (som jag tidigare skrivit om) och släkt och faktiskt media. Frank Andersson har ju kanske inte det bästa av rykten. Men jag har alltid förvarat honom. Han var mitt allt och ingen fick hoppa på honom. Då kom tigrinnan i mig fram och försvarade och backade med allt jag ägde och hade. Efter Winston ville Frank snabbt ha ett barn till och min nedtryckta och manipulerande hjärna tyckte väl att det var en bra idé. När W var knappa fyra månader så blev jag gravid igen under en resa till Thailand tillsammans med min familj. Jag blev dock osams med hela mina familj och många av mina vänner som direkt sa åt mig att göra abort och påminde mig om hur jag hade det under graviditeten med Winston. Och efterföljande tid. Men jag stod på mig. Jag behöll barnet och vet att jag redan då tänkte att ”Om Frank försvinner från Winston som han gjort med sina tre andra barn så kommer han iallafall alltid ha ett syskon. Han kommer aldrig vara själv”. Kan inte förstå att jag behöll ett barn på de grunderna. Idag är jag givetvis tacksammast i världen för min älskade lilla Mileon. När jag var höggravid (vecka 30 ca) med Mileon blev Frank akut sjuk och jag höll på att förlora honom. Han fick akut hjärtsvikt och låg på hjärtintensiven i 19 dagar. Jag vek inte från hans sida en til och Franks ena bror med familj var ett otroligt stöd då allt detta hände 45 mil hemifrån i Trollhättan där vi var på besök. Hans leverne under hela hans liv var också en utav faktorerna till att hans hjärta gett upp. Men nånting hände där och då och jag fick tillbaka den underbara Frank jag först blev kär i. Under sina veckor på sjukhuset så hann han reflektera över livet och på vad som var viktigt i det. Han blev världens bästa make. Vet att Frank (och jag) ställde upp i Anna Hegestrands podd Livshjulet då och jag minns då att jag sa ”Nu äntligen har Frank blivit den man jag alltid velat att han ska vara så att han blev sjuk är det bästa som kunde hända oss”
Han höll upp med alkohol i över 8 veckor och jag njöt så mycket av livet med Frank och barnen. Och som jag älskade honom. Sen skulle han åka ner till Trollhättan på jobb. Då var jag gravid i vecka 39 och jag ville inte alls att han skulle åka men vi behövde pengarna, vid den tidpunkten hade jag varit tvungen att byta bort min fina stora nybyggda lägenhet (som jag hade innan jag träffade Frank) mot en liten sliten minitrea pga svajande ekonomi och jag nånstans däremellan hade bestämt mig (för hundrade gången) för att lämna Frank och då behövde jag komma ner i hyra för jag hade ju ingen inkomst (då jobbade jag inte på Franks företag.) Men han fick åka ner på jobbet iallafall för han var ju nykter nu och då var ju allt lugnt. Trodde jag. Men han tog ett ”återfall” och kom inte hem dagen efter som han skulle. Inte heller dagen efter det. Men fyra dagar innan Mileon kom till världen så behagade han komma hem. Jag var såå lättad att slippa föda utan min älskade make.
Inte en natt har han gått upp med våra barn. Inte en enda sovmorgon har jag fått.
Jag har på riktigt åkt land och rike och letat efter Frank när han varit iväg på sina äventyr och mina känslor har växlat mellan ilska, förtvivlan, hat och längtan. Har åkt taxi efter honom och letat då jag under många år hade gps på honom (men när han stängde av mobilen försvann den funktionen så var ju därför han stängde av den). Ja men ni hör ju. Inte sunt nånstans. Kunde vara asförbannad när han väl hörde av sig efter x antal dygn försvunnen men sen ville jag ju bara att han skulle komma hem så jag fick återigen svälja allt och sopa allt under mattan för lättnaden när han väl kom hem kändes sååå skön.
Eller klassikern, att han lät Patrik, sin kompis ringa mig och säga typ ”Var inte arg på Frank när han kommer hem” ”Han är på väg nu och han älskar dig och barnen så mycket Jeanette”. Eller den här ”Ingen annan kvinna har haft så mycket pli på Frank som du. Han har såå mycket respekt för dig”. Respekt my fat ass.
Alla gånger jag ringt runt och letat efter Frank men såklart ingen visste var han var. Och allting han sagt om mig till andra. Att JAG var kontrollerande. Ja, jag blev nog det till slut. Blev besatt av att veta vad han gjorde och med vem han var. Fick panik när jag inte hade koll. Men fick ju oftast lögner tillbaka men nöjde mig med det. Så länge han faktiskt hörde av sig.
Han kunde också säga att han var på väg hem i taxi. Men ändå dröjde det ett dygn till för att han som han jämt sa ”Fick lite sladd”. Dvs festade lite för hårt.
Jag säger absolut inte att jag är världens lättaste att leva med. Gud nej. Och jag har nog sårat Frank både en och två gånger också. Jag kan ha en väldigt vass tunga och har ett hett temperament. Vilket han ofta fått känna på. Och visst att alla par tjafsar men så som vi bråkat är inte sunt nånstans. När folk runt omkring oss hört oss så har de trott att skilsmässan varit nära men i själva verket har det bara varit vårt vardagsgnabb. Det har alltid varit så. Jag vet inget annat än att bråka varje dag. Jag har fått dra allt lass vad det gäller hem och barn. Och det hade ju varit fine om Frank hade haft ett vanligt jobb men han jobbar ca två dagar i månaden. Då kan man faktiskt dela på det ansvaret. Men sån har han alltid varit och kommer alltid vara. Lat och slarvig (grisig).
Frank har otroligt många fina sidor också såklart, annars hade jag aldrig orkat stanna kvar så länge. Och det var just för att de övervann alla de dåliga de första åren som jag pallade. Men för cirka ett år sen kände jag mer och mer att mitt mående försämrades avsevärt. Att det gick ut över barnen och mitt övriga umgänge. Jag ville bli sedd. Jag ville skiljas. Jag laddade mentalt. Gjorde revolt. Började gå ut med mina vänninor och jag reste en vecka till Turkiet med bara mina två stora barn och lämnade de små hemma med Frank. Jag åkte till Mallorca med min mamma. Men jag föll tillbaka. Ville ge honom en chans till. Jag mådde dåligt där vi bodde (Tyresö) så vi köpte en lägenhet i Årsta där jag är uppvuxen. Ville vara nära min familj och mina vänner då jag levt rätt isolerat under mina år med Frank. Jag fick aldrig gå ut med mina vänner, aldrig göra nåt för bara MIG. Var väl därför jag gjorde revolt till slut. Medan han levde precis som han behagade. Under alla år. Ville han göra något jag inte ville så gjorde han det ändå. Han drog nån lögn och så var det klappat och klart. Ingen som inte levt i ett destruktivt förhållande kan förstå hur den enorma klumpen i magen av oro o otrygghet känns. Att aldrig veta när han kommer hem. OM han kommer hem. På vilket humör han ska vara på. Jag är är rätt säker på att Frank varit otrogen mot mig även fast han såklart hävdar motsatsen men jag har fått både handskrivna brev och mejl osv men jag har aldrig riktigt brytt mig om det. Så länge han kommit hem till barnen så har jag accepterat fast jag ändå inte accepterat liskom. Vi har rest mycket och på så sätt levt ett ”glatt och lyckligt” liv ihop för för mig har det varit så otroligt viktigt att stå enade o starka utåt. Men hag vet också att de flesta gånger jag postat lyckliga inlägg på sociala medier är de gånger jag mått som sämst. Jag har lämnat Frank många, många gånger. Eller försökt rättare sagt, men han har manipulerat tillbaka mig. Jag har gått på allt han sagt. Varje gång han kallat mig hora så var det ju pga något jag sagt eller gjort. Ja men det är väl klart att det är så. När han kallat mig fet så har jag börjat banta, för nej, jag har ju inte gått ner alla gravidkilon ännu och det är klart han ska ha en smal fru. Ville alltid att han skulle tycka jag var fin. Gjorde allt för att behaga honom. Vilket förvånar mig för jag har alltid varit en stark person. Jag har tagit mig ur halvstormiga relationer förut och har varit med om en hel del i mitt liv men alltid gått segrande ur allt. Men med Frank var, eller jag ska skriva, är, det annorlunda. Han har mig i ett järngrepp och det har varit precis som att ju elakare han varit, desto mer fast har jag blivit. Det har varit extratydligt nu under vår skilsmässa. En skilsmässa Frank gjort allt för att den inte ska gå igenom. Han har visat känslor och sidor (bra sådana) som jag inte trodde han hade och jag har fallit tillbaka både en och femtio gånger under de här månaderna. Ena sekunden har han sagt hur äcklig jag är, i nästa har han sagt att han inte kan leva utan mig. Senast i natt fick jag ett sms att han ville komma hem till mig. Fast han i själva verket är och firar midsommar med en tjej han träffade för två veckor sen. Vi skulle firat tillsammans med barnen igår egentligen men nej, han hörde ju inte av sig. Jag visste att detta skulle ske, att han skulle skita i våra barn precis som han gjort med de tre äldsta och det har han så många gånger sagt, att jag valt detta. O att det är allt eller inget som gäller. Antingen är han pappa OCH min man eller så är han ingenting av det. Hans oförmåga att vilja vara pappa till alla hans fem barn har också fått mig att ta det här steget. Det tillsammans med ett otroligt stöd och pepp från hans två äldsta barns mammor. Två helt fantastiska kvinnor som båda vet vem den riktiga Frank Andersson är. Jag hade aldrig klarat den här resan utan dom två. Mareth och Anna, om ni läser det här, så TACK, ni är mina hjältinnor.
Denna känslomässiga berg och dal bana jag just nu går igenom får mig att bryta ihop dagligen. Jag krigar varje dag för att få må bra. Ena sekunden har jag med en tyrann att göra och nästa världens mest känslosamma man. Jag krigar för att han ska ha en relation med sina (våra) barn men börjar mer och mer inse att det faktiskt inte ligger på mig. I slutändan så är det Franks förlust och inte deras. När Frank är riktigt frustrerad och desperat så skickar han bilder på olika brudar och skriver utförligt vad han ska göra med dom. Sånt jag INTE vill höra. Berättar att dom är både snyggare och bättre. Skickar deras sms-konversationer. Samtidigt som jag blir trakasserad av samtal. Han hotar dagligen om att se till att jag och barnen ska hamna på gatan. Det är hans enda mission in life säger han och han ska lägga all sina pengar o resurser på just det säger han för han kommer inte nöja sig förrän jag står utan nånting. 
Att jag till slut träffade en fantastisk man som dagligen ger mig styrka, kärlek, respekt och framförallt trygghet, det vi alla fem saknat under alla år, fick mig att till slut samla så pass mycket kraft att jag orkade ta mig ur det destruktiva. Det fick mig att förstå att jag faktiskt kan bli älskad på ett bra sätt, att jag inte är värdelös, fet, äcklig, en hora, en fitta osv osv och viktigast av allt, att jag faktiskt förtjänar kärlek. Att jag och barnen förtjänar att må bra. Och att vi förtjänar att gå och lägga oss på kvällarna utan en klump i magen. Att vi inte behöver tassa på tå i vårt eget hem för att inte göra en viss person upprörd.
Att vi är fria.
Jag känner fortfrande vissa dagar att jag bara vill lägga mig ner och dö och nånstans så ömmar mitt hjärta så otroligt för Frank. Jag tänker ofta Men vem ska ta hand om honom nu? Vem ska se till att han tar sina mediciner? Att han går på sina läkarbesök? Att han betalar räkningarna och sover och äter ordentligt? Men det är INTE mitt ansvar.
Att leva med en man som är våldsam både fysiskt och psykiskt, en man som ständigt förminskar och förnedrar och som inte sätter sin familj främst är inte en man jag vill leva med. Jag måste skydda mig själv och framför allt mina fyra barn.,
Jag kommer alltid älska Frank för de bra stunderna som varit för ja, det är klart att det funnits många sådana. Jag kommer alltid älska hans fina sidor och jag kommer vara honom evigt tacksam för att han givit mig det bästa och värdefullaste jag har, mina barn.
Men jag kommer också alltid hata honom för allt ont han gjort mig och barnen.
Jag är trasig och det kommer krävas enormt mycket för att laga mig, om det ens går. Ärrad kommer jag vara för alltid. Jag har svårt att hantera ”normalt”. Vet inte hur man gör. Jag kan bara destruktivt. Men jag håller på att lära mig. Varje dag jobbar jag med mig själv. Jag har kommit en bra bit på väg Men jag är långt ifrån framme. Men en dag ska jag banne mig vara 100% lycklig.
Det finns hur mycket som helst att berätta och det kommer jag fortsätta berätta om. Detta är bara början. Kan ju omöjligt få med allt i ett inlägg. Ni får bli mina terapeuter. O till alla er där ute som lever så som jag har gjort, jag hoppas att jag kan bli er.
