Det var, precis som nu, sensommar. Duggregnet föll över citron- och apelsinträden på gården, vars grenar var så övertunga av frukt att de nådde marken. Jag älskade att äta omogna citroner med salt, en ovana jag i dag delar med mina egna barn. Men där och då, i 80-talets Iran, bad min älskade farbror mig att ha tålamod att låta frukten mogna. Han, av naturen en glad och mild man, kunde förvandlas till en ilsken varg om vi barn råkade skada växterna och djuren på den gemensamma gården. Det fanns inte en planta där som han inte med egna händer hade sått eller vårdat sedan han själv var helt liten. Många år har gått sedan jag klättrade i träden och njöt av landskapet Mazanderans frodiga och givmilda natur. I går begravdes min älskade farbror. I Stockholm, så många mil och år och gränser från vår trädgård. Smärtan över att förlora honom lindras inte av att han trots allt hann bli nittiofem år, tiden är bara ett flytande begrepp som inte har mycket inflytande över känslorna. Men kanske är han åter där, insupande doften av solmogna frukter i trädgården som också den är borta. På begravningsplatsen försökte min egen lilla dotter ta bort jorden från graven, så att gammelfarbror skulle kunna komma ut. Hon hade ju bara några dagar tidigare skrattat med honom, kysst honom på kinden och fått pussar och kramar tillbaka. Hans intellekt var ogrumlat in i det sista. Jag försökte där vid graven förklara för min lilla att det inte gick, farbror kunde inte längre komma upp. Men det behövdes inte, hon konstaterade själv snart, att farbror hade lekt på jorden men nu hade han lekt klart. Sorg verkar inte bara tillhöra människan. Jag minns från när jag var liten hur när en gammal fåraherde därhemma lämnade jordelivet, hans trogna vallhund varje kväll, prick klockan sex, kom och la sig för att sova på sin husses grav. Vad var det som drev hunden? Ibland önskar jag att vi kunde tala med djuren, vi skulle nog ha mycket att lära av dem och naturen. Där finns ingen ISIS, inga nazister, inga folkmördare och förintelse! Vi människor är mycket mer irrationella. Men också elefanter är kända för att visa vad som liknar sorg vid dödsfall. Fältbiologen Joyce Poole, som studerat de stora djuren i Afrika i snart fyrtio år, berättar om elefanter som försöker lyfta den döda kroppen och täcka den med jord och grenar. En gång såg hon en hona vaka över sin dödfödda unge i tre dagar, med sänkt huvud. Elefanter kan återvända till sina dödas skelett i flera år, för att röra vid dem med snablarna. Även svanar sägs ha väldigt starka familjeband och sörja sina familjemedlemmar, och det finns säkert fler exempel som kanske du kära lyssnare känner till. Så även om naturen tar hand om sina döda, pågår ofta sörjandet långt efter det att den dödas ben vitnat och vittrat. En av Irans stora skalder Molana, skriver i en dikt, att om ett frö i jorden växer till ett stort träd, måste en människa i jorden växa till något ännu mäktigare. I naturen är döden inte slutet utan bara ännu ett steg i livscirkeln, och jag vill gärna tro att min älskade farbror någon gång återvänder i fall han så önskar. Jag tror inte att han som alltid var en handlingens man bara vill sitta på ett moln, spela harpa och betrakta oss. Jag låter naturen ta hand om det, och om jag någon dag blir pickad i huvudet av en arg fågel just när jag ska äta en omogen frukt, då vet jag vem den fågeln är.