Time to reload

Posted in C'est la vie

Såhär såg jag ut igår när jag gick på hemmafest. Jag hittade en gammal kjol från H&M Trend och med två halsband från Pilgrim och min favoritkofta blev det lagom festligt. Det här med hemmafest är verkligen inte någonting som jag går på särskilt ofta nuförtiden, men jäklar var trevligt det kan vara. Det var Louise granne som hade bjudit in ett härligt gäng människor i blandad kompott. Jag och Louise hamnade i olika delar av lägenheten, vilket jag tycker är så himla härligt på något vis. Att gå på fest med en vän men inte sitta ihop i höften hela kvällen för den delen. Sen möts man lite då och då.

Efter några timmar började dock alla ljud och intryck göra sitt. Någonting som var extremt påtagligt när jag var som djupast i depressionen i somras. Då hade jag absolut inte kunnat vara där i ens fem minuter, om jag ens hade gått dit. Även om jag orkar med – och njuter av – sådana här kvällar på ett helt annat sätt nu än för några månader sedan, så blir jag mentalt väldigt trött av det. Till slut kände jag att jag började stänga av och inte riktigt hängde med längre. De andra skämtade och skrattade medan jag undrade varför jag inte tyckte att det var lika roligt som de uppenbarligen tyckte. Det gör mig osäker och till slut tappar jag all lust att både prata och lyssna. Det är en märklig känsla för en person som annars är väldigt social och utåtriktad, särskilt när jag nu mått så bra i flera månader, men jag antar att det även är ett varningstecken för att det varit lite för mycket senaste tiden och att jag behöver vila. Så jag tackade värdinnan, sa hej då till några av de jag snackat med under kvällen och cyklade hem strax efter midnatt.

Nästa vecka ska jag vara riktigt snäll mot mig själv. Börja lite smått med yogan igen, sova ordentligt, äta bra mat, tacka nej till sådant jag inte vill göra, dra ner på intrycken utifrån (sociala medier inräknat) och sänka kraven. Jag är bättre på att lyssna på min kropp nu och sätta hälsan främst. Det känner jag trygghet i och även stolthet över. För jag har tagit mig såhär långt och det betyder någonting.

Leave a Reply

Ett litet paket från en vän

Posted in C'est la vie, Things I like

I torsdags kväll när jag kom hem så blev jag påmind om den där högen med reklamblad som brukar samlas innanför min ytterdörr. Lat som jag är så brukar de mest bara få ligga kvar tills jag antingen kommer på att jag kanske missar någon superbra kampanj på ICA eller får ett ryck och slänger dem i pappersinsamlingen. När jag lyfte lite på dem för att se om någon trevlig tidning låg där under, så hittade jag någonting ännu bättre. Under alla papper låg ett brunt paket som jag hade missat. Jag tänkte att det kanske var UBS-minnet som Julia hade råkat få med sig till London och som Henry hade skickat, men så såg jag att det stod på norska på paketet och då förstår jag vem det är ifrån. Ivrigt öppnar jag det och inuti ligger ett par mysiga strumpor i merinoull, en choklad och världens finaste födelsedagskort med ett rim (eller är det en sång kanske?) och en hälsning från min vän Ina uppe i Norge.

Jag blev så glad och rörd att jag stod där i köket och “men ååååh”:ade mig samtidigt som jag kände mig lite extra älskad. Bara att skicka paket från Norge (som inte är med i EU så det kostar säkert lite extra mycket), skriva ett fint kort och med gåvor som det finns en tanke bakom är ju så satans gulligt. Tack älskade vän! ♥

Strumporna har jag på mig när jag just nu sitter i soffan och äter en clementin. Jag jobbar hela nästa vecka så det är ganska skönt att ha en lugn söndag utan några storslagna planer.

Leave a Reply

Diskussioner utanför normerna

Posted in Tankar & Funderingar, Weekend

Igår blev jag hembjuden till Madde och Johan på middag. Stal några gosiga kramar av lilla Chloé, käkade en god pastarätt och diskuterade diverse värdsliga ämnen. Jag älskar när vänskap innebär att kunna diskutera saker högt och lågt, att inte alltid hålla med utan att kunna utbyta kunskap och olika infallsvinklar med varandra. Ingen som dömer eller är rädd för att uttrycka sin åsikt. Precis så är det med dem och det uppskattar jag verkligen. Ibland håller vi med varandra, medan vi vissa gånger inte gör det men det är liksom okej. Jag upplever att det många gånger inte är så här i Sverige. Folk är så rädda för att skapa dålig stämning, bli placerade i fack och många ser allting enligt en färdig mall för hur man ska tycka för att det ska vara politiskt korrekt. Det är väl därför jag söker mig till människor som vågar gå utanför normen och som är öppna för andras sätt att se på saker och ting i stället för att säga “såhär är det”.

Nu hamnade jag på sidospår här men hursomhelst så var det en himla trevlig kväll. Förutom att jag blev påkörd av en idiot till bilist när han rullade upp på cykelstigen då jag kom cyklandes (i långsam fart kan tilläggas). Jag blev inte skadad men lite skärrad och rädd, så jag skällde ut honom för noter. När jag blir skrämd är inte min stubin särskilt lång kan jag tala om.

 

Idag tar jag det lugnt hemma, men ska varva lugnet med städning. Det ska regna hela dagen och jag har ingen som helst lust att gå utanför dörren. Innan jag sätter igång med att röja upp här hemma ska jag prata lite med en vän på skype och dricka en kopp kaffe.

Om det hade varit fint väder idag så kanske jag hade sett ut som för ett par helger sedan när jag promenerade i parken och fikade med Louise. Det är inte ofta det går att ha hatt i den här stan för det blåser oftast så mycket, men jag passar på när det är relativt vindstilla.

Ha en fin lördag mina vänner!

Leave a Reply

Spontaneously

Posted in Vardagslyx

Idag är jag ledig och det firade jag med sovmorgon. Det är så vardagslyxigt att vara ledig på fredagar och till skillnad från förra veckan är jag inte hemma för att jag är sjuk, utan för att jag valde att inte boka in jobb. Jag klädde mig fredagsfin i kjol och cyklade till Vaccinationsservice för att ordna med de vaccin jag behöver inför Vietnam. Nu är jag stucken redo för att klara mig mot det värsta. Plus mer eller mindre utblottad. Det är DYRT att hålla sig frisk från hemska sjukdomar men jag känner mig ganska tacksam att jag har den möjligheten.

När jag var klar så köpte jag en god – och billig! – macka på ett Djäkne Kaffebar och här sitter jag nu med datorn eftersom att de har wifi. Om en stund ska jag iväg och dricka en kaffe med min vän Marie. Vi har inte setts sedan innan min resa till Sydafrika och så träffades vi av en slump på bussen tidigare i veckan och kom överens om att det är på tiden att ses. Så jag skickade iväg ett sms och frågade om hon hade tid att ses idag. Efter två minuter fick jag svar med förslag att mötas upp en timme senare. Jag älskar att mina vänner är spontana. Det här att boka in en fika två veckor i förväg är helt knasigt enligt min åsikt. Att hon är fransyska kan nog också spela en stor roll i det hela. Marie har två söta barn, varav den ena bara är några månader gammal. Raphael och Olivia heter de små liven. Så gulliga namn!

Tack för alla kommentarer senaste veckan. Jag har läst och blir så glad när ni lämnar spår i kommentarsfältet, men har inte orkat svara på dem ännu. Jag ska göra det i helgen!

Kram på er mina vänner <3

Leave a Reply

När överlevnadsinstinkten tar över

Posted in C'est la vie

Min drivkraft just nu = varma vindar, vita stränder, turkosblått hav och 14 dagar tillsammans med min älskade syster. Fem veckor kvar!

Herrejösses vilken dag jag haft! Jag hoppade in som lärare åt två klasser, varav den ena var en 6:a och den andra en 7:a. Det har varit strul med material så att jag fick improvisera i sista stund, missöden med tekniken, uppkäftiga tonåringar och under sista lektionen i SO så höll bägaren på att rinna över. De gjorde allt annat än det jag sa till dem att göra. Där och då skickade min magkänsla varningssignaler till min hjärna med instruktioner på att gå ut genom dörren och aldrig komma tillbakaÅngesten satt mig upp i halsen och jag var gråtfärdig mot slutet. Men jag är inte den som lägger mig ner i fosterställning och gråter vid första motgång, så jag gav mig själv en mental bitchslap och tänkte (nästan högt) “You can do this, damnit!”. Det gjorde jag också, men när lektionen var slut kände jag mig så himla uppgiven. Är detta vår framtid? Då kan jag lika gärna packa ihop och emigrera till en ö i Söderhavet.

Efter att ha tagit femton djupa andetag, laddat om i tio minuter och fått lite stöd från några lärare som satt i lärarrummet så kändes det bättre. Måste även påminna mig själv om att det är 13-åringar med hormonrubbningar som inte vet vart Australien ligger. Plus att jag är 20 år äldre och aldrig mer behöver vara tonåring i början av puberteten. Det om något är en enorm tröst. De sista två timmarna var spelade jag kort med några lite yngre och lite mer tillmötesgående ungar på fritids. Med andra ord fick dagen ett ganska bra avslut trots allt.

Egentligen har jag körsång ikväll men jag har varken lust eller ork att gå på det, så jag ska hänga med Louise i stället. Jag tror att vi köper en falafel och bara hänger i hennes soffa hela kvällen. Just nu kan jag inte tänka mig någonting bättre.

4 Comments

Parisögonblick i backspegeln

Posted in Paris

När man, som jag, bott flera år i en stad så tenderar det att resultera i att se den staden från så många olika synvinklar, väderförhållanden, säsonger och även tider på dygnet. Precis så är det för mig med Paris. Mitt intresse för foto väcktes faktiskt till liv när jag flyttade till Paris och skrev den blogg jag hade då. Det innebar att jag nästan alltid hade min kamera med mig och således fångade väldigt många platser på bild. Ibland samma på våren, sommaren, hösten och vintern.

Några bilder har kommit att bli favoriter i den enormt stora bildbank jag byggt upp. Jag vet inte exakt hur många foton jag har från 2009 till nu, men jag gissar att det är minst femtusen. Hur länge som helst har jag sagt att jag ska framkalla foton men det blir aldrig av. Det är så synd att de bara ligger där på hårddisken, men så är jag en lat prokrastinerare. Kanske vore det bättre om jag INTE sa allt det där jag tänker göra någon gång i framtiden? Det känns som att jag jinxar det varje gång.

Här kommer hursomhelst ett gäng av mina absoluta favoritbilder. Jag har några fler men jag sparar dem lite.

 

En helg i maj när jag satt på en bänk i Jardin du Luxembourg. Det var riktigt varmt minns jag, och jag köpte med mig macarons från Ladurée (typ en av tre gånger jag köpt macarons därifrån – tycker att de är så överskattade). Bilden förmedlar verkligen den känsla som jag kände där och då. 

 

Den här bilden tog jag på en gata mellan rue de Rivoli och Seine, alldeles i närheten av Église Saint-Gervais. Kanske var det precis bredvid till och med. Det var inte förrän när jag la in fotot i datorn som jag såg hur fint det var med mannen som satt där med pipan.

 

Denna bilden är tagen från en av broarna över tågrälsen som går från Gare St Lazare och Pont Cardinet, ett kvarter från där jag bodde sista tiden. Det är troligtvis en stund innan solnedgång eftersom att solen ligger låg på himlen åt väst. Jag gick över de broarna nästan varje dag.

 

Det här var en av de första fotona jag tog i den här parken som heter Square des Batignolles. Jag vill minnas att det var våren 2010 när jag jobbade som barnflicka. Jag brukade ta med den lilla pojken till parken på förmiddagen.

 

Ett par som satt på muren vid Seine (detta var samma dag som jag tog bilden på mannen med pipan) och det var, tro det eller ej, sent i september 2011. 

 

Jag älskar denna bilden för den är så mycket Paris för mig. Det disiga eftermiddagsljuset, bilen som tvättar gatorna och det typiska brasseriet där framme. Jag kan inte minnas om detta var sensommar eller tidig vår, men det är från Avenue des Courcelles (du kan se metroskylten där framme för stationen Courcelles, där även Svenska Kyrkan och Svenska Skolan ligger).

 

Under träden på Place de Vosges i maj 2011.

 

En bild från en söndag när jag inte riktigt visste vad jag skulle göra, så jag promenerade bort till Sacre Coeur och gick in i kyrkan. Det är ganska häftigt att först stå utanför med en massa turister och sorl, för att sedan komma in i den enorma och vackra kyrkan där det är alldeles tyst och stilla. 

 

Ännu en bild från Jardin du Luxembourg. Jag minns att det blåste riktigt kalla vindar den här dagen men solen sken, som du ser. 

 

En bild från Montmartre. Jag minns inte om det är rue Coulaincourt som går förbi där ovanför trappan, eller om jag har den i ryggen. Någon pariskännare som vet?

 

En av de sista bilderna jag tog innan jag flyttade hem till Sverige i september 2014. Lägg märke till att det inte finns en enda turist på denna uteservering. Så är det när man kommer bort från smeten i Paris. Det här är ett brasserie som låg på min fd hemadress – rue des Batignolles. Jag brukade gå dit och dricka kaffe ibland. 

 

Sådär ja. En liten återblick på platser och ögonblick från 2009 till 2014. Vilka bilder gillar du bäst?

6 Comments

Into The Woods

Posted in C'est la vie

Någon annan än jag som känner sig lite som Ronja Rövardotter så fort en får springa runt i en skog? Jag får lust att skrika ut “Snaaaart ska blodet flyyyytaaaa, hiahiahiahia!”, äta rå svamp och bygga en trädkoja för att sedan bosätta mig där i några veckor. Nej det får jag inte. Inte det där sista i alla fall. Plus rå svamp, som nog inte är så gott. Jag är trots allt en stadsböna i grund och botten. Jag köper mina kantareller på ICA och smörsteker dem. Däremot så kan jag verkligen uppskatta naturen när jag väl lämnar stan. Dra på mig två nummer för stora gummistövlar och strunta blanka f*n i gräsfläckar på byxorna eller att mitt hår behöver tvättas. Det kan vara så befriande att få vara lite smutsig och “jordig”. I alla fall i några dagar tills hela min själ skriker efter civilisationen och tutande bilar.

När jag bodde i Paris kunde jag längta efter att komma bort från stan efter ett par månader just för att det där blir så intensivt, och såklart bristen på grönområden le city centre. Här i Sverige är det lite lyxigt att kunna cykla i 20 minuter och vara utanför stan eller vid havet, vilket gör att jag inte kommer ut i skogen så ofta. Idag fick jag en liten längtan efter att springa runt bland mossor och fallna träd, ungefär så som på bilderna som är ifrån i somras. Närmre bestämt Midsommarhelgen då vi tillbringade några dagar på Louise föräldrars lantställe utanför Jönköping. Visst ser det härligt ut? Kanske borde jag höra om någon vän vill dra till Bokskogen i helgen. Innan det blir snorkallt och regnar varje dag i två veckor. Det är ju inte helt omöjligt i detta landet, denna tiden på året.

Nu ska jag skynda mig iväg (always so god damn late) och cykla hem till kusin vitamin med familj för att äta middag. Det ska bli mysigt minsann. Tjingeling!

2 Comments

Monday dinner à la française

Posted in C'est la vie

Vad fina ni är hörni. Tack för all respons på föregående blogginlägg. Jag blev alldeles varm i hjärtat av alla kommentarer på bloggen samt Instagram och Facebook där jag länkade till inlägget. Vänner hörde av sig för att visa sitt stöd och det gör att jag känner ännu mer att det jag gjorde inte var för intet. Det gör mig så glad att läsa att ni står bakom mig i detta för ju mer jag tänkte på det i söndags, desto argare blev jag. Sedan påminde jag mig själv om hur viktigt det är att inte bli bitter och älta för det gör ingen positiv inverkan på händelsen. Det viktiga är att jag känner att jag gjorde rätt och att de gjorde fel, och inte tvivlar på det. Idag ringde jag ägaren till Paddy’s och berättade min sida av historien. Jag kan väl inte påstå att jag fick ett särskilt engagerat gensvar, men jag ska maila dem, hoppas på att de faktiskt ser över vilka människor de anställer och framför allt inte står bakom diskriminering.

Jag ville blogga igår men det fanns inte så mycket tid till det. Först jobb såklart – jag jobbar varje dag nu vilket är skönt – och då fick jag åter igen lite hopp för mänskligheten. Det är troligtvis för sent för de där vakterna att hoppas på någon storslagen, positiv utveckling men barnen är vår framtid. Där kan jag i alla fall påverka. Det känns ganska bra. Dessutom får jag så mycket kärlek och energi från de där skitungarna. Hela mitt stränga hjärta smälter när de visar omtanke, generositet och tacksamhet. Jag tycker nästan synd om de där idioterna från i lördags natt. De skulle nog behöva lite av denna kärleken de med.

På kvällen igår kom Julia över på middag. Vi körde på franskt vis = ost efter maten. 18 månaders Comté. Trop bon! Fattades bara en baguette, och ett franskt brasserie. Och kanske Paris också, men hey, man får vara glad för det lilla ibland. Jag avslutade det franska temat på kvällen med att se på “Ring min agent!”. Öf cörse. Det var utan tvekan ett riktigt bra avslut på måndagen.

Leave a Reply

En födelsedag med maktmissbruk och övervåld

Posted in C'est la vie

Chockad, arg och rödgråten.

 

Igår var min födelsedag. Jag fyllde 33 år. Helst hade jag velat att det här inlägget bara skulle handla om att min mamma överraskade mig med sång och paket på förmiddagen, alla fina meddelanden jag fick av mina nära, bamsekramen från min brorson när de kom förbi och sa grattis eller de fina örhängena Julia gav mig i present. I stället kommer jag skriva om hur dagen slutade med en fruktansvärt förnedrande händelse och några ordningsvakters hemska beteende utanför en av Malmös pubar. Hur jag satt på en bänk på Kalendegatan och grät för att en man som var 185 lång och vägde dubbelt så mycket som jag med våld drog iväg mig.

Jag ska ta det från början. För det började bra. Efter en smått vemodig dag kände jag mig glad över att få avsluta min födelsedag tillsammans med god vän och pizza på 400 grader. Efter maten gick vi vidare till MJ’s. Allt var frid och fröjd. Vi stannade där en timme och drack varsin drink, men beslöt oss för att gå till en annan bar innan vi drog hem. Vi ställde oss i den långa kön utanför Paddy’s med vin- och ginbaren som mål. Glada och förväntansfulla. Framför oss står en ensam man. Han står tyst och stilla. Väntar på att bli insläppt. Tjejerna som står framför honom blir insläppta utan någon tvekan från vakten. När mannen framför oss ska gå in så ber vakten om hans legitimation. Tjejerna var betydligt yngre, och svenskar. De behövde inte visa legitimation. Det kan tilläggas att den här killen som stod framför oss var mörkhyad, troligtvis från mellanöstern. Vakten ser direkt ogillande på honom och frågar hur mycket han har druckit. Jag hör inte vad han svarar men vakten säger att han har druckit för mycket och skickar bort honom. Det går en ilning genom hela min kropp av den här mannen i dörren som redan från början visar på illvilja till killen som troligtvis bara vill gå in och dricka en öl och träffa folk. Kanske är det inte alls så. Kanske var han en dålig människa, kanske hade jag fel om honom, men han gav inga tecken på det där och då. Det var så uppenbart varför han blev nekad.

Där borde jag hållit tyst. Varit diplomatisk. Tyvärr är jag inte särskilt diplomatisk, och om det är någonting som är viktigt för mig så är det att vara sann mot mina värderingar. Jag vet hur det är att bli orättvist behandlad. Jag vet hur det är att bo i ett land där främlingsfientligheten och diskrimineringen är så påtaglig att folk knappt ens reagerar längre. Jag har råkat ut för mobbning och lovat mig själv att aldrig hålla tyst av feghet. För det gör bara världen ännu sämre.

Nyfiket men bestämt frågar jag vakten, “Varför fick han inte komma in? Han var inte berusad, och varför frågade du inte tjejerna framför om deras legitimation?”. Han svarar att det är han som bestämmer. Då puttar han mig åt sidan och säger “Vet du, då behöver inte du komma in heller”. Jag säger att han måste skämta och frågar på vilka grunder. “Jag ser att du är ganska berusad du med, gå ur kön. Du är inte välkommen här.”, säger han med en hård ton. Där kan jag erkänna att jag blir märkbart irriterad så jag säger att jag inte alls är berusad och knappt har druckit någonting ikväll.

Jag står vid sidan om kön medan Julia står kvar på andra sidan emot väggen. Helt plötsligt kommer två väktare och drar med mig bort från entrén och kön. Håller i min arm hårt medan de puttar på mig. Jag ber dem släppa mig och säger att de inte har rätt att hålla i mig på det viset. Jag minns inte exakt vad som hände för det kändes ungefär som att allt gick på tre sekunder, men de säger att jag är våldsam och uppträder berusat. Den ena vakten tar tag i min högra arm med båda sina händer och trycker den hårt bakåt, medan den andra drar i mig. Jag ropar “Vad gör ni? Sluta! Släpp min arm, du gör mig illa!”. Julia går efter oss bakom mig och när hon frågar vad fan de håller på med och ber dem släppa mig så puttar den ena av vakterna bort henne ifrån mig och den andra vakten. Här känner jag paniken, börjar gråta medan jag ber dem att snälla släppa mig, vilket de vägrar göra. Då skriker jag i stället på dem att sluta, försöker behärska mig och försöker förklara att jag inte vill bråka. Gråtandes säger jag att det är min födelsedag. De verkar inte bry sig så mycket om det. De påstår att jag brukat våld mot dem men allt jag försöker göra är att ta mig loss. För det är inte så att jag försöker slå till dem.

Ungefär 10-15 meter från kön så puttar de bort mig och går därifrån. Kvar står jag. Förnedrad. Chockad. Tårarna rinner och jag kan liksom inte förstå det som hänt. ATT det hänt. Jag ställde en fråga och i stället för att få ett svar i en normal ton och med ett respektfullt bemötande, så blev jag bortförd med totalt obefogat våld. Med falska anklagelser om att ha varit kraftigt alkoholpåverkad. Inför en kö med människor där ingen gjorde någon ansats att hjälpa mig. Jag antar att det här med civilkurage inte finns längre i dagens samhälle. Det är inte så konstigt att personer som visar medmänsklighet kallas för vardagshjältar.

Att bli nekad i en krogkö är inte hela världen. Det har hänt mig flera gånger. För stor grupp. Inte bundis med dörrvakten. Inte tillräckligt uppklädd. Det kan jag ta. Jag kan acceptera om de inte ville släppa in killen framför oss. De bestämmer och det är deras ord mot vårt. Men att bli behandlad på det viset, det accepterar jag inte. Det där maktmissbruket och övervåldet hos väktare och dörrvakter ska ingen acceptera. För det enda jag egentligen gjorde var att yttra mig. Utan aggressioner, otrevlig ton eller provokation. Jag var inte våldsam eller höjde rösten innan de drog iväg mig. Jag blev så chockad att jag hann tänka flera gånger om “Men gud vad händer? Jag är ju ingen brottsling!”.

Julia kommer fram och håller om mig. Jag sätter mig på en stenbänk, tar djupa andetag och försöker mota bort panikångesten som är påväg. Försöker förstå om jag har gjort rätt, eller om det var mitt fel. Julia avfärdar det senare och säger att det inte är fallet. Att de gick för långt. Så fort jag torkat tårarna så kom dem igen. Jag grät för att jag var så himla arg. Så förödmjukad och förvirrad. Besviken på samhället. För att jag nu vet hur det känns för så många människor här i världen som blir behandlade på det viset. Som faller offer för människor i maktposition och deras fördomar. Två starka män som drar iväg och håller fast en tunn tjej som inte har någon som helst chans att försvara sig. Ska detta vara okej år 2017?

När vi hade suttit där på bänken ett tag så bestämde vi oss för att åka hem. Jag ville bara bort från det. Hem till min trygga vrå. Men jag ville inte bara acceptera det för då vore allt förgäves. Så jag gick fram till en annan väktare och försökte få hans uppmärksamhet. Sa “ursäkta mig”, men blev ignorerad. Provar igen. Samma sak. Vinkar åt hans håll. Han kollar bort (detta tyckte jag mest var pinsamt å hans vägnar – är inte härskarteknik lite old news?). Till slut så kommer han fram och hänvisar såklart till lagen och bla bla bla. Påstår att jag höjer rösten åt honom (vilket jag endast gör för att han inte låter mig prata till punkt). Jag säger att jag gärna skulle vilja ha väktarens namn. Han säger att “det får du ta med honom”. Jag frågar då om han har lust att hämta sin kollega. Det kan han såklart inte. Det är som Baby sa; “You can’t win no matter what!”. Samtidigt så är det antagligen för att de vet att det är de som gjort fel. Om de hade ryggen fri så vore det inget problem, men detta var obefogat.

När jag kom hem ringde jag och gjorde en polisanmälan. Jag vet att det är lönlöst men det känns bättre av att agera för jag vägrar ta sådan skit mer i mitt liv. INGEN ska ta sådan skit. Jag tänker sprida detta vidare så mycket jag bara kan för det är inte första gången det händer och det kommer tyvärr inte vara den sista. Det finns artiklar om överdrivet våld (LÄS HÄR – helt sjuk händelse!), diskriminering och rasism (LÄS HÄR) från ordningsvakter i Malmö. Ändå fortsätter det.

Jag är så glad att Julia var med mig. En sådan där vän som jag kommer hålla hårt i och aldrig släppa taget om.

Alla som känner mig vet att jag varken är den som dricker särskilt mycket alkohol, eller är en våldsam person. Jag hade druckit ett glas vin och en halv drink. Det var ju trots allt min födelsedag. Som tyvärr fick ett väldigt olyckligt avslut.

16 Comments

Sänka kraven

Posted in C'est la vie

Igår var en ganska körig dag. Jag jobbade på en skola på förmiddagen där jag hade en klass med bråkiga 7-åringar och sedan på en annan skola inne i stan, för att efter det bege mig till körsången. Min röst är verkligen inte i bra form just nu efter att ha varit hes och överansträngd i flera veckor, så jag vet inte om mitt kraxande lät så himla vackert. Jag försöker ta lite distans till allt och sänka kraven då för att inte bli stressad. Jag har lärt mig hur viktigt det är att inte ta på mig för mycket ansvar när jag inte har förutsättningar för att prestera mitt bästa.

Det fungerar oftast och om inte så ser jag till att få återhämta mig. Det bestämde jag mig för att göra idag så jag ringde faktiskt och sjukanmälde mig. Det dåliga samvetet satte emot men jag insåg att det bara inte hade gynnat mig för fem öre att gå och jobba. Igår efter kören gjorde halsen ont, jag vaknade två gånger i natt av att jag var kallsvettig (det är inte för att det är varmt i lägenheten) och jag känner som att jag går på mina sista resurser. Jag började känna redan i onsdags att det inte finns någon energi kvar i mig och då går det inte att ge energi till andra heller. Det är en sak att må dåligt fysiskt men när det börjar påverka min mentala hälsa ringer varningsklockorna. Den senaste veckan har jag börjat känna mig psykiskt trött. När brist på lust, återkommande ångest, minskad självkänsla och likgiltighet tar över en hel vecka är det inte bra tecken.

Så idag ska jag vila hela dagen, komma ikapp med lite saker jag inte haft ork till att göra och bara återhämta mig. Lägga en ansiktsmask, måla naglarna i en fin kulör, dricka lyxigt Nespresso-kaffe och se på någon mysig film. På så vis ska jag nog vara i form inför nästa vecka.

 

Leave a Reply

Hole in the Wall @ Coffee Bay

Posted in South Africa

Det är mycket från Sydafrika som jag inte har hunnit dela med mig av, men jag ska vara ärlig och säga att jag just nu kämpar med inspirationen. Vissa dagar kommer det som en blixt från klar himmel medan jag andra dagar har total skrivkramp. Så jag drömmer mig bort. Långt bort från mörka och för tidiga morgnar. Bort från otrevliga människor. Till platser där varma vindar tar tag i mitt hår i stället för kalla vindar som tränger in under mina kläder.

Dessa bilder är ifrån platsen Hole in the wall som ligger i Coffee Bay på Sydafrikas sydöstra kust. Vi var bara där en kort stund, men det går även att gå på hikes längs med kuststräckan. Såhär i efterhand kan jag tycka att det var en alldeles för lång roadtrip på den korta tid vi var iväg. Att köra genom Sydafrika från sydväst till nordost innebar två dagar med bara körtid. Nästa gång vill jag stanna i Coffee Bay lite längre än 1,5 dag. Det är helt enkelt en riktigt bra anledning till att åka tillbaka.

Leave a Reply

Från nej till okej

Posted in C'est la vie

Jag har gett upp om att det här ska bli en bra vecka. Den får helt enkelt vara lite skit och så försöker jag i stället implementera positiva saker för att inte gå under i ren melankoli. Jag längtar efter att få vara ledig, sova ut och kurera mig på riktigt. Sitta på ett kafé med en bok och bara känna ett lugn i kroppen. Idag kände jag som att jag var fångad i en stormvind där jag liksom greppade tag i första bästa osynliga pelare för att inte tappa fotfästet. Allt har bara känts jobbigt, irriterande och påträngande idag.

Sedan pratade jag med en god vän och bara spottade ut alla frustationer. Allt det jag hållit inom mig de senaste tre dagarna. Det kändes så himla mycket bättre efteråt. Tänk vad bra vänner kan vara ibland. De som finns där i alla stadier och på alla nivåer i ens liv. Som man kan ringa och vädra allt skit man känner utan att de ens för en sekund får en att känna sig besvärlig. Som direkt lyssnar och stöttar men samtidigt peppar till positivt tänkande. De är riktiga keepers.

 

Positiva saker idag…

1. Jag ska jobba på min favoritskola flera dagar i november. 
2. Jag insåg att Pressbyrån har börjat med lussebullar = lycklig Christine
3. Andra säsongen av den franska serien “Ring min agent!” finns på Netflix!!! Se den om du inte redan gjort det. Sådär härligt überfransk, med underbart roliga skådespelare och som utspelar sig i Paris <3
4. På lördag fyller jag 33 år men jag får fortfarande visa leg på systemet. Får jag lov att skryta om att jag ofta får höra att jag ser ut att vara 26-27 år? Tack mamma och pappa för bra gener!
5. Jag känner mig tacksam för de personer jag har i mitt liv. Som ger mig energi, kärlek och glädje. 

Sådär. Det känns helt okej nu. Jag ska värma upp lite tevatten, se min serie och äta min lussebulle. Mer än så behövs ibland inte för att att livet ska kännas lite lättare.

2 Comments