Mamma till mamma
En organisations vars övergripande mål är att främja tillfrisknande bland kvinnor som drabbats av psykisk ohälsa under graviditeten eller strax efter att ha fått barn. På så sätt hjälper vi mamma, barn och i slutändan hela familjer.”
Mamma till mamma är en sida som jag önskar att jag hittade för längesedan. Typ i samband med mitt insjuknande. Det är för egen del en underbar portal för att kunna utbyta erfarenheter, inse att man inte är ensam och även hitta personer i samma sits som har förmågan att förstå sånt som bara en drabbad person kan förstå.
Jag blev tillfrågad om jag ville gästblogga hos Mamma till Mamma. Jag tackade självklart ja!
Att få ihop en historia som pågått i 1.5 år i ca 500 ord var desto svårare. En text fick jag i alla fall ihop och jag hoppas den kan hjälpa andra att våga sätta ord på det man känner under en förlossningsdepression, söka hjälp och framförallt känna att det finns stöd att få.
Mitt gästinlägg hittar ni om ni klickar
Julen 2016 VS julen 2017
Julen är här och jag antar att många just idag har fullt upp med att planera och ordna. Samtidigt tänker jag tillbaka på förra julen. Då var min dotter sex månader och jag befann mig i orkanens öga.
Jag är en person som älskar julen och alltid gjort. Förra året däremot, så befann jag mig i en helt annan sits. Jag fick tvinga mig själv att julpynta lite grann och fann ingen glädje i julen alls. Ska jag vara helt ärlig så kommer jag inte ihåg mycket alls. Jag har i efterhand fått fråga min man vad vi gjorde och hans svar var i princip: Du var helt bortkopplad från världen.
Det var jag. Jag njöt inte av någonting. I år däremot så är väl julkänslan inte riktigt där den brukar, mest på grund av min ständiga trötthet. Däremot så finns den där mer än året innan. Jag fick se min dotter klä sin första julgran, jag julpyntade utan en känsla av tvång, jag har bakat bullar och kokat knäck. Något som hade varit helt omöjligt förra året. Jag är långt ifrån bra men när jag får titta tillbaka så har jag faktiskt kommit en bra bit på väg
Till er: Tack, ni räddade mitt liv!
Med detta inlägg vill jag nå ut till alla er blodgivare därute. Samt uppmuntra er som inte är blodgivare att bli det!
Det är tack vare er blodgivare, som jag kan skriva detta inlägg idag. Det är tack vare er som min dotter fortfarande har sin mamma kvar. Jag hoppas verkligen ni förstår hur livsviktig er insats är. Även om det för många sker på ren rutin att lämna blod. Det är såna här saker man inte tänker på, förrän man hamnar i en sådan situation. Jag hoppas att jag en dag också kan bidra som blodgivare. Något som i dagsläget inte är möjligt b.la på grund av min medicinering.
Jag vill med detta inlägg tacka er. Tacka er för att ni gav mig en chans att få finnas hos min familj, se min dotter växa upp och njuta av hennes utveckling.
En blodgivare lämnar cirka 4.5 dl blod, vilket utgör strax över en tiondel av det blod man har i kroppen. Jag fick fem blodtransfusioner på totalt 22.5 dl blod. Detta innebär att det är tack vare fem blodgivare där ute som jag fick en andra chans till livet!
Första dagarna på jobbet
Livet rusar men ibland hinner jag få iväg ett inlägg!
Förrförra veckan började jag arbeta 25%. Ett beslut jag tog själv trots att läkarna och terapeuter tyckte annat. Jag kände att jag behövde det. Göra något annat, lämna alla mina bekymmer hemma och inta min arbetsroll som myndighetsperson.
Att kliva in på jobbet efter 1.5 år var underbart. Jag insåg verkligen hur mycket jag saknat det. Speciellt kollegorna för det är de som gör jobbet så mycket bättre! När du får de där varma kramarna och omtanken. Då vet man att man har ett bra jobb.
Jag har varit nervös över hur jag ska kunna hantera all information då jag har ganska stora problem med arbetsminnet. Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte var trött efter jobbet, trots att jag bara arbetar några timmar. Samtidigt känner jag att vardagen har fått ett syfte som jag inte tidigare har haft. Jag hoppas så innerligt att detta kommer att fungera och att jag på sikt även kan öka upp min arbetstid.
Små kläder som bär på stor ångest
I veckan hade jag ytterligare en behandlingssession. Jag fick i läxa att ta med mig något som påminde om händelsen och som kunde trigga igång känslorna. För mig var det inte svårt att komma på flera saker som jag idag inte klarar av att se, känna eller höra. Jag bad min man gå ut i förrådet, hämta Siljes första body som hon hade på sjukhuset samt en bodyklänning som hon hade på midsommar, när hon var en vecka gammal.
Söta kläder i storlek 50, det kan jag absolut se. Däremot kan jag även se bortom det. Hur jag kände och hur jag mådde. Min dotter bar dessa kläder under den tid som jag fortfarande höll min fasad uppe, låtsades att allting var okej, samtidigt som jag lika gärna hade kunde beslutat för att ta mitt liv. Dessa kläder har inte jag tittat på sen de stoppades undan för över ett år sedan. Oskar hämtade som sagt upp dem och jag knycklade snabbt ned dem i min väska.
När jag kom in till min terapeut fick jag ta fram kläderna. Inget jag trodde skulle vara ett problem då jag har lätt att se förbi saker som är jobbiga. När jag lade upp kläderna på bordet och hon bad mig förklara när, var och hur de användes, samt min sinnesstämning vid den tidpunkten, var det som att bli överkörd av en ångvält. Jag insåg själv att jag inte tittat på dessa kläder på väldigt länge och de påverkade mig enorm. Jag bröt ihop, skakade och ville nästan kräkas. Inte i min vildaste fantasi hade jag trott att jag skulle reagera så starkt. Jag börjar även inse att min gard sakta börjar brytas ned och jag tvingas ta tag i alla känslor jag så länge tryckt undan.
Det svåraste är att sätta ord på vad man känner. Jag kan säga att jag börjar må dåligt när jag ser kläderna, får en stor ångestklump i magen. Varför? Det är det svåra. En känsla jag kunde identifiera var sorg. Sorg över en tid som jag aldrig kommer få tillbaka. Sorg över att inte kunnat njuta av den där första tiden, sorg över att jag inte kunde ty mig till min dotter. En dotter som jag idag älskar så att mitt hjärta nästan spricker.
Det är jobbigt att riva upp allting, att faktiskt komma åt känslorna. Det är med tunga steg som jag varje gång går till denna behandling men det är faktiskt med lättare steg jag kommer där ifrån.
Där där bitterljuva känslan
Jag är så otroligt glad över att förlossningsskador fått större plats i såväl sociala medier som tidningar och TV. Alldeles nyligen togs ämnet upp i Malou efter tio. Där förlossningsskadade kvinnor berättar om vad de varit med om. Eva Uustal, överläkare i gynekologi och gynekologkirurg Rika Hammarström om varför kvinnor drabbas av förlossningsskador och vad som behöver göras.
Mitt hjärta tog ett extra skutt. Äntligen har allmänheten fått upp ögonen för att det faktiskt finns en problematik inom förlossningsvården och förlossningsskador. Jag har en stor förhoppning att det kommer bli en förändring. Ju fler som träder fram desto större blir pressen på vården. Det behövs mer resurser, utbildningar och främst en ny patienthantering både före och efter förlossning.
Samtidigt känner en del av mig sorg. Förlossningsskada för mig, betyder alla sorters skador. Möjligtvis är jag den enda som resonerar så men en psykisk förlossningsskada ingår även den, i mitt tycke. Dock en skada som inte syns men samtidigt en skada som påverkar ens liv otroligt mycket. Det talas sällan om detta och jag hoppas att det i framtiden också får ta en liten plats i diskussionen. För även när det kommer till psykisk förlossningsskada, exempelvis förlossningsdepression, så finns det väldigt mycket som kan förbättras. Bättre information inför förlossningen, utbildning för personal för att snabbt kunna plocka fast dessa kvinnor och även en eftervård som tar hänsyn till mående såväl hos barnet som hos föräldrarna.
Sedan jag gick ut med min förlossningsskada har jag kommit i kontakt med så många kvinnor som fött sitt barn, åkt hem och sedan levt i ett helvete. Detta i tron att det är normalt. En väninna till mig insåg inte själv hur dåligt hon mådde. Hon kände att något var fel men antog att det var så det skulle kännas. Jag tog helt ärligt fast henne, satte oss ned och frågade hur hon egentligen mådde. Detta för att jag såg så mycket av ”mig” i henne. Jag tror att detta fick henne att inse att allting kanske inte var så bra. Efter det tog hon kontakt med barnmorskan och fick hjälp där.
Psykisk förlossningsskada är också ett problem! Och jag hoppas innerligt att även den delen av förlossninggskada kommer att få en plats i debatten. Problemet är att förlossningsskada kan vara så fylld med skam att personer inte vill prata om det. Min förhoppning är att fler ska våga prata om det och även söka hjälp om det behövs. Tillsammans är vi starka!
En sån där bra dag!
Jag förstår att bloggen lätt kan bli en klagomur men samtidigt måste jag få ventilera någonstans, vilket jag gör bäst med ord. Det är sällan de bra dagarna man skriver om.
Det är dock någonting jag väljer att göra nu.
Jag har sällan riktigt bra dagar men faktiskt så kommer de. Jag vet inte om det finns någon speciell trigger som avgör mina bra och dåliga dagar men jag tror mycket har att göra med energinivån.
Vissa dagar orkar jag bara springa efter min älskade men ack så vilda ettåring. Hemmet ser ut som ett slagfält. Diskbänken är full med grejer, tallrikar med halväten mat. Mat på golvet och precis alla leksaker utspridda på golvet (inklusive detta hemska lego). Jag ser det men orkar inte ta tag i det. Lagom till Oskar kommer hem får han byta av och jag ramlar bildligt ihop i en hög och känner ”jag orkar inte en dag till”..
Som sagt, igår vaknade jag upp och kände mig faktiskt på alerten. En känsla som för mig är väldigt konstig. Vi lekte på morgonen innan hennes tupplur. Jag diskade undan och plockade eftersom. Vi fick sen besök av Petra och hennes dotter Olivia. Petra är en barndomskompis sedan högstadiet. Vi ses kanske inte lika ofta som man kunde önska men det spelar inte så stor roll. Vi tar bara vid där vi slutade sist. Barnen lekte och vi fick möjlighet och prata om ditt och datt.
Efter besöket var energin fortfarande på topp (vilket egentligen förmodligen rör sig om en människas normala ork). Jag röjde upp hemma, diskade igen och började laga middag (?!). Så när Oskar kom hem var det fint hemma och mat i ugnen.
Denna dagen har jag levt på hela dagen idag. Däremot önskar jag att varje dag kunde vara så.
Hälsningar från hon som fått känna på det normala livet.
Oftast mår jag helt okej men ibland går jag sönder.
Jag visste att behandlingen skulle vara tuff men jag var aldrig beredd på denna reaktion.
Jag är kontant nedstämd, får panik och känsla av hopplöshet och ”är det såhär mitt liv ska se ut”. Kraftiga tecken på nedstämdhet. Om detta beror enbart på behandlingen eller en kombination av det och mitt allmäntillstånd är svårt att veta. Jag måste nu träffa läkaren och mest troligt (för tusende gången) korrigera min medicinering.
I behandlingen har jag, som tidigare beskrivit, behövt återgå till mina minnen. Denna session bröt jag ihop totalt men egentligen inte av en sån anledning som man kan tro. Vi pratade lite allmänt om hur min tid efter förlossningen har sett ut, hur jag har mått. När jag tillslut blev så pass mycket bättre att jag åtminstone orkade söka hjälp. När jag i samband med detta fick veta att min läkare med stor enkelhet hade kunnat skicka en remiss till psykiatrin redan dag ett. Istället fick jag kräva detta. Så mycket fortare jag hade fått hjälp om allt detta gjordes direkt. Detta bröt jag ihop över totalt.
Känslan över att mitt ”liv” inte var värt någonting. Om jag skulle ge upp om livet så skulle jag ändå bara bli en pinne i statistiken. Så lite känner jag mig värd som människa när jag tänker tillbaka på det.
Denna del i hela min historia är något jag inte riktigt reflektera speciellt mycket kring. Det var en ilska som bubblade upp inom mig. Inte sorg utan ren och skär ilska. Jag grät, jag var arg och viktigast av allt: jag kände.
Hemma har jag gråtit, sagt att jag inte orkar denna behandling, att jag inte vill gå dit. Tack och lov har jag en peppande och stöttande man som fortsätter pusha mig. Trots att han också år leva med mitt tillstånd.
Varje dag kantas just nu av hopplöshet och känslan av en borttappad livskvalité. Mitt mående är förstås någon jag håller mycket för mig själv. En fasad utåt för att ingen ska veta. En del ser det ändå men att gömma mig bakom fasaden är min överlevnadsstrategi. Dock finns det en person jag aldrig skulle kunna lura. Ringde min mamma här om dagen och pratade om lite ditt och datt. Mitt i samtalet frågar hon ”hur mår du?”. Mitt svar ”åt helvete”. Mamma: ”jag hör det”. Jag förstår inte hur hon gör men jag tror hon har ett sjätte sinne när det kommer till mig
Just nu, just idag, är jag trasigare än på länge.
Just nu, just idag, vet jag inte hur jag ska klara av detta.
Just nu, just idag, känns det som att ingenting kommer att bli bättre.
Min IVO-anmälan. Förslag till beslut
För ungefär 6 månader sedan anmälde jag min förlossning till både IVO (inspektionen för vård och omsorg) och LÖF.
För några veckor sedan fick jag förslag på beslut. Beslutet innebar såklart att IVO ansåg att vården hade agerat helt korrekt. Jag var inte förvånad över beslutet, eftersom jag visste utslaget innan jag ens skickade in anmälan. För mig var anmälan en markering för mig och en början till ett avslut, rent känslomässigt.
Jag lämnade synpunkter på beslutet. Många av sakerna som jag kritiserade är såna saker som aldrig blivit journalförda. En av sakerna, som jag tryckt ganska hårt på, är att min man satt i två timmar i ett lunchrum med sin nyfödda dotter i famnen. Utan att över huvud taget veta om jag var vid liv eller inte. Verksamhetschefens svar på detta var att hon inte kunde ta ställning till detta eftersom det inte fanns journalfört (tror ni jag blev förbannad?)
I mina synpunkter poängterade jag (bland mycket) att det inte ska vara mitt jobb att både föda barn och se till att allt som händer journalförs. Skulle jag, medan jag låg och nästan blödde ihjäl räckt upp handen och sagt ”Jo, förresten, kan ni meddela min man att jag lever?”.
I övrigt poängterade jag även om hysterin kring amningen eftersom det senare visade sig att mina mediciner kunde påverka barnet negativt. Något jag också ansåg och fortfarande anser inte är mitt eget ansvar. Jag hänvisade till flera stycken och paragrafer i Patientlagen där jag ansåg att vården brustit och skickade sedan in mina synpunkter. Trots att jag visste att det inte skulle leda någonstans.
Döm av min förvåning när det idag anlände ett nytt brev från IVO. Beslutet tänkte jag. Icket. I brevet låg ett nytt förslag på beslut. Jag måste poängtera att jag inte är nöjd med beslutet på så sätt att jag anser att vården inte ska behöva se ut såhär. Däremot är jag nöjd att jag fick åtminstone ETT rätt. Det känns som en jättestor seger för mig att jag tack vare mina synpunkter på förslaget faktiskt fick rätt! För att vara IVO så känner jag mig faktiskt glad. Att lilla jag, med mina synpunkter, kunde få dem att tänka om. Jag tackar även mig själv för att jag läste juridik vid sidan om mina studier, så att jag på så sätt kunde fläta in lagarna i mitt svar.
nspektionen för vård och omsorg har utrett din anmälan med klagomål på vården. Med anledning av dina synpunkter har IVO ändrat i den del som avser läkemedel och amning. IVO har uträttat ett förlag till beslut 2
Jag vet inte om jag kommer skicka in ytterligare synpunkter. Vissa saker tycker jag är missriktade men samtidigt orkar jag inte strida då jag vet att det inte kommer förändra deras syn på själva förlossningen och blödningen. Jag anser att vården brustit på så många sätt men jag är glad att jag åtminstone fått rätt angående någonting i all denna soppa.
Ja, sommardepression är något som finns.
Höstdepression är ett välkänd begrepp och något som många känner igen sig i. Sommarens ljusare dagar byts ut mot mörker och kyla.
Jag har själv aldrig lidit av just höstdepression. När året närmar sig vår och sommar har jag under flera år blivit nedstämd och ibland nästan hamnat i en depression. Det är någonting jag aldrig förstått, till jag började i terapi. Sommardepression är faktiskt någonting som finns. Det är inte lika vanligt som höstdepression och heller inte lika studerat. För mig är det ett lugn som kryper in i kroppen när kvällarna börjar vara mörka, kylan kryper på. Jag kan tända ljus, dricka te och mysa under en filt. Så ja, jag är den där personen som lider av sommardepression. Den där personen som inte ser samma glädje i vackert väder, häng på stränder och picknick i parken.
Min sommardepression handlar mycket om alla krav som ställs på en. Det är soligt och varmt – då måste man vara ute. Man måste vara på stranden, äta glass i solen, desperat jaga de där solstrålarna som endast finns en kort stund under året. På sommaren vill jag sällan gå ut, jag vill inte hänga på stranden, och jag KAN INTE njuta av den härliga varma solen. Samtidigt gör det ont att se alla statusuppdateringar på vänner i solglasögon som verkligen nyttjar sommaren till fullo. Inte för att jag avundas, utan för att jag inte kan glädjas åt det som man enligt normen ska glädjas av.
Kravet på att vara ute. ”Har du varit ute idag, det är ju så fint väder”. Jag promenerar hellre i regn och åska. Nej, jag har inte varit ute i det fina vädret. Jag har dragit ned alla markiser och gjort allt för att stänga ute sommaren. Och ja, jag gör ibland såna saker som man ”ska” göra under sommaren. Dock handlar det inte om mig, utan jag gör det för någon annans skull och ibland men bara ibland njuter jag av sommaren. Dock inte i samma utsträckning som jag borde
Ibland känner man sig som en hemsk mamma. En hemsk mamma för att man inte är ute med barnet varje solig och varm minut. En hemsk mamma för att man inte tar en promenad i det fina vädret. En hemsk mamma för att man hellre sitter inne och bygger lego när det är 25 grader varmt. Och ja, jag är ute på sommaren men det handlar inte om mig då. Jag gör det för min dotters skull, för min familjs skull.
Jag rår inte för det. Jag njuter inte av sommaren som andra gör. Jag njuter däremot av hösten. Sommaren som har varit, har varit tuff. Både gällande mitt psykiska mående sedan förlossningen och min PTSD men även rent allmänt. Vi går mot mörkare tider och jag mår lite bättre. Det är lite lättare att andas.
Känslan när min terapeut berättade detta för mig, att det finns något som heter sommardepression gav mig svaret på den fråga jag aldrig vågat ställa.
- Hälsa & Skönhet
- Artiklar
- Populäraste
Starta en blogg och tjäna pengar på Finest!
Topplista
-
Anna Köhler (Del 1)
-
Angelicas - av Angelica (Del 1)
-
Einars familj & närmsta krets: "Vi försökte"
-
Jonna Henningsson: Livet bakom galler
-
Perla Malmberg: Kändisdotter på TikTok
-
Tärningsspel: En guide till olika spel
-
Anden i Glaset: En komplett guide till det mystiska spelet
-
Kortspel för Tre: Regler, Strategier och Tips
-
Ring of Fire Regler: En komplett guide
-
Lån utan UC 2024 - Så blir du beviljad
