Idag är det åtta år sen mamma dog. Åtta ofattbara år sen min älskade mamma lämnade oss. Trots att det har gått så många år, så minns jag den sista veckan som om det var igår. Jag minns så väl när jag satt vid hennes sida där på Danderyd. Hur hennes andetag blev tyngre och tyngre och hur hon kämpade på in i det sista. Efter att ha spenderat de två sista dygnen på avdelningen, bad till slut nattsköterskan mig att åka hem. ”Du måste sova,” sa hon och gav mig två insomningstabletter. Min kompis Janne hämtade mig och körde mig hem till lägenheten på Gärdet. Jag sov innan jag landade på kudden. En kemisk sömn blandad med ren utmattnig. Drygt tre timmar senare vaknade jag av att syrran satt bredvid mig i sängen. Jag tror att hon strök mig på kinden och så sa hon, ”Det är över nu.” 

Jag minns inte resan tillbaka till Danderyd, men jag minns när vi gick in i rummet för ett sista farväl. Trots att jag visste och trots att jag sett så många döda människor i mitt liv genom jobbet, så var det så oerhört svårt att se mamma ligga där. Med händerna knäppta på magen, ett ljus tänt på bordet och fönstret aningens på glänt. (Så gör vi alltid när nån dör på sjukhus. Öppnar fönstret för att släppa ut själen. Fint.) 

Efter vårt sista farväl satte sig jag och syrran i bilen och körde till Norrtälje och mammas lägenhet. Utan att prata med varandra tog vi varsin säck och tömde två skåp i köket. Sen satte vi oss i soffan och började titta på gamla bilder. Jag minns att jag hade hennes plånbok med mig och tittade på hennes körkort. Så jäkla märkligt… Köksklockan hade stannat på exakt det klockslag som mamma somnade in. Vi öppnade ett fönster även där så att hon skulle kunna svinga förbi om hon ville. Under hela det året som vi sen hade lägenheten kvar, stod hennes sovrumsfönster på glänt. 

Nu när jag skrivet det här bubblar en massa känslor upp igen. Och det är verkligen så, det är – trots alla år som gått, så ofattbart att jag levt hela åtta år utan min mamma. Att så mycket har hänt i livet som hon inte varit en del av. Visserligen så är jag säker på att hon finns med mig i allt jag gör, men ni förstår vad jag menar. 

Mamma. Jag älskar dit nu och för alltid. <3