Bollnäs kulturkrog

image

Idag besökte jag Bollnäs kulturkrog för lunch och det var överförväntan. När jag äter lunch har jag inte så mycket krav eller hur det ska vara men efter besöket på kulturkrogen så bleknar allting annat på både gott och ont.

image

Jag är som jag har skrivit tidigare imponerad över service och den goda maten som aldrig misslyckas i mina ögon. Vad är det Pär Johansson så bra som verkligen sätter pricken över i:et på allt?

image

image

Grönsaker från dom bästa lokala producenterna och nybakat från det härliga köket.

image

image

image

Det här härliga tunnbrödet går även att köpa nybakat på Växbo bageri under sommarhalvåret.

image

image

Karré, torsk och fläsk från närproduktion på lunchmenyn denna dag. Varje dag serveras 1 kötträtt, fiskrätt och veckans vegetariska.

image

Det stora salladsbordet lyser med smaker från VäxboKrog och det är makalöst. Jag försöker verkligen hitta något konstruktivt att gnälla på för något måste ju mellanmjölkens land gnälla över? Inte jag. Jag säger f.ck jante och Bollnäs kulturkrog är i särklas Sveriges bästa lunchrestaurang. Eller snarare alacarte lunch med högkvalitet och bra service.

Check.

Blev bjuden på lunch!

Idag blev jag bjuden på lunch. Rätt överraskande men ändå så fint. Glad och tacksam för uppskattning och glädje. Det kommer alla långt med. Speciellt när du minst anar det och där du inte förväntar dig. Självklart kommer jag tillbaks men inte för att jag blev bjuden utan för att maten och servicen är den bästa. Som alltid.

Artister i världsklass får hybris!

Det är så lustigt med artister som tror sig vara lite mer än någon annan, som inte har gjort ett endaste framtändande på väldig långtid men som ändå vill ut, har mage att tro att jag inte har koll på olika prisklasser. Jag må ”spela” dum både här och där men när en sen får helt andra siffror för artister i världsklass så tänker jag på det förstnämnda. Du blir inte känd. Inte hos mig men för några andra. Det är bra, hoppet är det sista…

Är det flum?

image

Något har hänt med mig dom senaste två åren. Ganska skrämmande egentligen med tanke på att borde ha hänt tidigare? Även om jag alltid har varit förstående,  ödmjuk, snäll, glad och lojal så har det blivit ännu större. Nästan flummigt? Jag avskyr inte lika mycket och dom jag tidigare kände nån slags avsky emot tycker jag mest synd om utan att visa men själva känslan inombords gör mig ledsen. Att dessa människor har sån makt att jag känner hat som jag har börjat omförvandla och tänka annorlunda.

Jag stod också förra veckan och tänkte på människor som pratar illa för ilviljans-skull och som aldrig vågar fronta den det berör. Hur människor kan prata så mycket strunt men ändå sitta i samma rum som en hel styrelse och bestämma över andras drömmar utan motivering eller förklaring.

Samtidigt händer det saker som drabbar ”oskyldiga” och för andra ”skyldiga” och några skrattar av missunnsamhet. Jag gör inte det. Jag tänker inte sänka mig till den nivå att önska någon annan lika som jag själv har fått stå ut med bara för hämnd.

Tidigare har jag varit hämndlysten och ledsen men något har dämpat mig genom dom två senaste åren. Jag tänker att funkade inte det så funkar väl någon annan sida? Blir det inte megasucce så får vi tänka om eller bryta gamla mönster samtidigt får jag tänka varför händer vissa saker och för vem. Vem bör jag göra glad och känna godhet?

Prestation?

Dags för onsdag!

image

Veckan har varit i mellantakt vilket är bra för mig men oerhört tråkigt mellan varven. Igår joggade jag i kombination med rask promenad. Det gick sådär och det börjar bli tråkigt att promenera själv. Vill gå till havet med picknick och vända.

Grötfrukost = Potatishandlaren

image

Har ni sett filmen Potatishandlaren?  Alltid när jag äter gröt så associerar jag till filmen med Rolf Lassgård. Fråga mig inte varför för jag har bara sett filmen 2 gånger. Jag har också sett mera frukost men själva klippet är mysigt, lantligt och gammaldags. Det är gröt, mjölk,  bröd, ost,  smör, juice och kaffe från en riktig kaffepanna. Det är något med lantliga frukostar. Vill önska!

Om inte jag vågar – vem ska då våga?

Tidningen Vi har alltid funnits med mig i mitt liv. Tidningen har legat i korgen, väskan eller köksbordet. Däremot har tidnigen aldrig fastnat för mitt öga om inte pappa har slagit fram en specifik sida eller uppmärksammat saker som jag egentligen borde.

Nu ligger tidnigen framme igen och jag vet att han har pratat om något som är viktigt. Det är viktigt. Precis som alla tv-program och klipp samt bilder och artiklar pappa sparar åt mig. Det är så fint och jag önskade att min uppskattning kunde visas bättre än vad jag gör. Nu läser jag och tar mig tid. Kanske för att det blir viktigare för mig att lyfta upp och kanske för att pappa verkligen sparar och vill att jag ska se. Den finaste omtanken av dom alla.

Jag läser nu om Fredrik, rektor på en skola i Tyresö.

”- Vit medelålders fyrabarnspappa – jag är ju normen! Om inte jag vågar bryta den, vem ska då våga? Det var väl ungefär så jag tänkte när vi på ett ledningsgruppmöte diskuterade kommunens HbTQ- satsning. I Tyresö ska vi arbeta aktivit med de här frågorna och jag ville göra något extra. Nästa dag kom jag till jobbet i illgult nagellack. Det var en märklig känsla första gången. Jag hade försökt färgmatcha kläderna, kände mig besvärad, ja utklädd. Hemma diskuterade vi saken senare samma kväll och det visade sig att min son, utan att berätta, hade haft nagellacket i skolan något tidigare och fått lära sig den hårda vägen hur en pojke ska vara.

Plötsligt blev mitt nagellacks-projekt ännu viktigare. Min grabb klarar sig nog, men det finns andra barn ocj ungdomar som inte vågar.

Jag märkte tydligt att ungarna i skolan var nyfikna och stolta! Ju yngre en människa är desto mer tolerant verkar det som. Det syntes inte minst när jag hade lagt upp en bild på mina målade naglar på instagram, ganska fort dök nät-hatarna, alla vuxna män, upp: ”Män ska vara män, vart är vi på väg?” ”Smygbög!”

Någon frågade  skeptiskt vad min fru tyckte om mitt nagellack och jag svarade ”Det är hon som målar!”.

På det hela taget har projektets tagits väl emot, kommuledningen hejar på. Jag känner inte att jag utsätter mig för någon risk, skolmiljön är ganska tolerant, men jag skulle ha fortsatt trots motstånd. Som sagt; om jag inte vågar,  vem gör det då? Idag har jag 30-40 nagellack, men inte  så mycket kläder. Det där färgmatchande slutade jag med ganska fort. Om jag ska fortsätta? Den dagen inte någon frågar om mitt nagellack slutar jag. Då är uppdraget utfört.”

Precis som min pappa, han slutar aldrig att vara klok. Vi har så många förebilder vi inte känner till eller att förebilderna vet att dom är förebilder.

Om inte jag vågar vara människa – vem ska då våga?

image

Det är tisdag!

Jag har blivit så otroligt duktig på att andas och inte göra något förhastat. Jag har blivit bättre i alla fall. Över natten hade jag ett inlägg om hur arg och besviken jag är över vissa händelser och situationer. Jag hade också skrivit om hur mycket bra som fanns men till vilken glädje hade det förstnämnda varit och för vem? Den som gottar sig i andras misslyckanden?

Varför ska jag bjuda på det oavsett människor i omgivningen som även ser mina saker fadäras. Tänk vilken avundsjuka människor har, det är riktigt skrämmande.

Människor som så många ser upp till men som i själva verket inte lever efter vad hon lär ut. Samtidigt är inte jag den person som ska dömma eller blotta den andra bara för att. Jag ser heller ingen mening med att basunera ut allt gott jag har gjort även om delad glädje är bra glädje. Jag har blivit så bra på att hålla tillbaks och förvandla dålig enerig till något bra.

Hurra!